Det är inte barn som förstör för varandra – det är vuxna som förstör för barn

Igår träffade jag femtonåriga Daria Waly på ett café i Frölunda. Daria var för två veckor sedan med om något som varken barn eller ungdom ska behöva uppleva. Hon mobbades. Av vuxna.

Hon gjorde debut som fotbollsdomare på en träningscup i Mölndal, för barn mellan 11 och 12 år. Cupen var just en träningsturnering, där varken final eller vinnare utsågs. Men vissa tränare verkade tro att de spelade om allsvenskt guld. De 11-åriga pojkarna och flickorna alltså.

Daria utsattes för verbala attacker och det slutade med att hon valde att avbryta sitt uppdrag, då hon var för ledsen för att fortsätta. Hon har inte pratat öppet om händelsen förrän nu. För mig berättade hon om känslorna, upplevelsen och varför hon inte tänker sluta som domare. Intervjun med Daria Waly hittar ni på denna länk.

För mig är det ofattbart att sånt här får hända. Att vi har satt oss själva i en sits där vuxna människor inte längre ser skillnad på tävling och lek. För tro mig – det är de vuxna som inte kan skilja på det. Barnen är glada oavsett, de vill bara spela fotboll. Eller hockey. Eller innebandy. Eller boule. Att vi satt oss i en sits där det är okej för vuxna, medelåldersmän att skrika på femtonåriga flickor och pojkar, ord som de aldrig skulle tillåta ur sina barns munnar. Att vi satt oss i en sits där vuxna människor ännu inte förstår att barn tar efter allting vi vuxna gör, att vi är deras ledsagare och förebilder.

Det finns ingen enkel, smärtfri eller snabb väg ur detta. Ingen quick fix. Det är ett långt, slitsamt arbete som inte bara innefattar föreningar, föräldrar eller förbund. Det innefattar alla och det handlar om respekt. Det handlar om att ungdomar ska känna sig trygga nog i sina värderingar för att kunna säga ifrån mot en vuxen. Det handlar om att vuxna ska känna sig trygga nog att säga ifrån mot varandra. Det handlar om att vi från tusen olika håll måste bygga upp ett klimat där det inte är okej att säga ”domarjävel” eller ”fittdomare” – oavsett om domaren är femton år eller femtio. Det handlar om att klubbar ska våga ta ansvar för föräldrar som inte sköter sig, våga utmana dem. Det finns ingen quick fix. Det är ett långt slitsamt arbete men någon måste börja.

Därför är det viktigt att vi lyfter historier som Darias. Både hon och jag var övertygade om att det här händer oftare än vi vågar förstå. Än vi vill förstå. Och alldeles för lite görs för att förebygga det.

Så vuxna, ungdomar, barn. Ledare, domare, utövare. Sätt er in i Darias situation. Sätt er kompis eller syster i Darias situation. Sätt er dotter i Darias situation. Och tänk till ordentligt innan du kastar ur dig ord som kan få någon att tappa tron på det fina som är idrott.

Daria är 15 år och bor i Frölunda. Hon har spelat fotboll sedan hon var liten och drömmer om att döma stormatcher någon gång. Trots de hårda ord hon fick höra tänker hon inte sluta döma. Varför ska de få vinna?

Detta är inlägg 35 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog.