Musik och nöje,  Omgivning

Kajsas topp 100 på Spotify

Har du någonsin lyssnat på en låt och tänkt för dig själv ”det här är fasen en av världens bästa låtar”? Har du kanske till och med en halvt organiserad lista i huvudet, med låtar du rankar absolut högst? Då måste du bara göra som jag gjorde.

I början på 2015 startade jag ett litet Spotifyprojekt för mig själv. Musikknarkare som jag är ville jag utmana mig själv med att sätta ihop en lista över – vad jag anser vara – världens 100 bästa låtar. Det började med att jag lade in Queens Bohemian Rhapsody. Därefter kom Bruce Springsteens Thunder Road. Sedan dröjde det ytterligare en månad tills jag lade till Landslide med Fleetwood Mac.

Jag är ännu inte färdig med min lista. Jag är extremt noggrann med vad jag lägger in och inte. Hittills har jag kommit upp i 76 spår, vilket innebär att jag har ytterligare 24 platser innan kvoten är fylld. Och det får absolut inte bli 101 låtar på listan, om jag lägger in en för mycket måste en annan plockas bort. 100 är den magiska gränsen. Jag ser inte fram emot dagen då jag ska plocka bort en låt för att en ny ska in, mörka moln lär hopas över mig. Men den dagen den sorgen.

Det svåraste är att veta vad man har missat. Ibland går det flera år mellan lyssningarna på vissa pärlor, så de faller lätt i glömska när man väl ska sätta ihop listan. Därav den långsamma takten.

Att försöka göra någon form av rangordning av låtarna är alldeles för ångestfyllt och skulle antagligen få mig att bli både galen och apatisk. Det får räcka med min härliga gottepåse fylld av oorganiserad magi.

Känner ni er sugna på att utmana er själva att göra en egen 100-lista? Go for it! Här nedan har ni min.

Ps. Bilden på Bruce är från den första Ullevi-konserten år 2012. Ett av mina absolut starkaste minnen från den kvällen var det starka framförandet av Tenth Avenue Freeze Out. Hela bandet och alla instrument tystnade efter frasen ”When the change was made uptown and the Big Man joined the band”, som en hyllning till den då nyss avlidne Clarence Clemons. Alla i bandet vände sig mot den enorma skärmen bakom scen och en stor svartvit bild av en leende ”Big Man” sken upp i sommarkvällen. Efter en stund började publiken i harmoni, nästan på ett andligt och halvt viskande sätt säga ”Claaarence, Claaaarence”.  Jag kan inte säga hur länge det höll på. Sedan kom den välkända saxofonstrofen från Clarence Clemons brorson Jake och låten fortsatte i samma glada anda som innan. Bara med lite mer djup och några intorkande tårar på våra kinder. 

 

Detta är inlägg 15 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog.

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *