Recension: Queen, Adam Lambert och Freddie

Nu har det gått fem dagar sedan vår lilla konsert-tripp till Stockholm. Jag har äntligen kunnat smälta, reflektera och kategorisera de upplevelser och känslor som infann sig i mig under tisdagskvällen på Friends Arena. Jag har ju en tendens av att blåsa på helt ohämmat när det kommer till beskrivningar och utsvävningar kring mina musikupplevelser, och jag tänkte att jag kanske kunde se lite mer nyktert på Queen-konserten efter några dagar. Att jag skulle landa först. Jag ska med det sagt försöka hålla mig någorlunda lugn i inlägget nedan, men helt ärligt så tror jag att det kommer att spåra. Ledsen för det. Hoppas ni orkar läsa ändå.

För att inte totalt tappa bort mig i målande beskrivningar och frispråkiga hyllningar så tänkte jag att jag kör en punktlista med de saker som fastnade djupt inne i min bröstkort och som har klarast färger i minnet så här fem dagar efter.

▪️  Direkt när jag slog mig ner upptäckte jag den vithåriga tanten som satt framför mig. Jag såg aldrig hennes ansikte, men håret var kritvitt och hennes gubbe i stolen bredvid var gammal. Det fick mig att le. Och typ gråta. Så himla fint. Jag tänker mig att de stod på ståplats när Freddie och grabbarna rockade Råsunda -86. Och jag tänker på min egen morfar som spelade in Queens framträdande på Live Aid-scenen, och när Freddie Mercury spelade pajas och gjorde tokiga grejer på scen så loopade han VHS-bandet på något sätt så att rörelserna upprepade sig. En 80-talets boomerang om man så vill. Och hur morfar varje gång han hör en Queenlåt säger ”Han e bra, han Queen!”. Fina morfar. Och fina vithåriga tant vars händer klappade livligast på hela bänkraden under Radio GaGa:s klassiska handklappstifo.

▪️  Adam Lamberts ödmjukhet inför den man han vikarierade för. Han pratade länge och hjärtligt om Freddie Mercury och gjorde klart för hela publiken att han inte var där för att försöka ersätta honom. Det går ju inte. Han var där för att han älskar Freddie lika mycket som vi, och att han ville hylla Freddie tillsammans med oss. Det var ett befriande snack som på ett sätt stack hål på elefantballongen i rummet, jag tror han vann mångas respekt där inne genom att göra så. Och att Adam sedan var lika excentrisk, frispråkig, energisk och tokig som Freddie var på scen var också härligt att se.

▪️  Efter typ 6-7 låtar smet pappa (han som fick biljetterna i födelsedagspresent av oss döttrar) ut från det stora rummet och vi undrade vad som hänt. Han kom tillbaka efter en stund – iklädd en Queen-tisha som han varit iväg och köpt i merch-ståndet. Fina pappa. Älskar honom för det.

▪️  Den sköra sången som bara Brian May kan leverera, i låten som pappa, jag, och syrrorna alltid landar i efter en kväll med gitarr och sång. Love of my life. Att få höra den – på riktigt – betydde så mycket. Och när Freddie ”kom ut” och sjöng de sista stroferna bröt jag ihop totalt. Man såg honom så tydligt på skärmen att det kändes helt overkligt. Jag är rädd för döden, känner mig ambivalent och nervös inför idén om andar och förstår om varenda en av er tycker jag är en stor tönt. Men för mig var Freddie närvarande där. Vi träffades för första gången. Vi sjöng ihop. Och när det blev för känslosamt vickade han barnsligt på rumpan och försvann.

▪️  Det desperata gitarrsolot i Bohemian Rhapsody innan opera-sektionen drar igång. Tusentals gånger har jag ”neeneeneee”-at och ”piududuu”-at de där tonerna och nu fick jag göra det till Brians Mays magiska fingrar mot strängarna i samma lokal. Ordet gåshud är inte ens applicerbart.

▪️  Jag har sett live-DVD:n från de storslagna konserterna på Wembley -86 så många gånger att jag inte ens kan räkna. Och förutom att jag lärt mig alla wailningar, beats och andra live-effekter har jag lärt mig exakt varenda ord som yttras mellan låtarna. Och något som sitter lika fast som en torkad tomat i min ryggrad är den lilla slinkan av ”de-do” som Freddie sjunger när han leker med musiken. Han sjunger ”de-do-de-do-de-do” och publiken svarar. Han utmanar dem, går upp i skalan, går ner igen, drar ut på tonerna och lattjar loss. Och publiken följer hans varenda andetag. Det hela avslutas med att Freddie tröttnar på att publiken inte går att lura, så han säger ”Fuck you”. Som liten tjej drömde jag om att jag växelsjöng den där sången med honom. Så när Freddie vandrade ut på den stora bildskärmen och började sjunga just denna lekande slinga var jag ju lyrisk. Och att hela Friends upplevde samma leksamma stund var så himla härligt. Snacka om bucket list-moment.

▪️  Ni som känner mig vet ju att jag i princip gråter varje dag. Det handlar givetvis inte om hulkande och hjärtskärande storgråt, utan det är oftast lyckotårar, tårar av rördhet och ömhet. När de första orgeltonerna till Who wants to live forever drog igång kan ni ju gissa om jag grät eller inte… Och laserskådespelet som följde de intima tonerna var så vackert. Det här är verkligen en av världens mäktigaste låtar, enligt mig. Jag lägger den som länk här i slutet, för er som vill ha lite härlig stämning till de sista raderna i detta inlägg.

▪️  Om jag ska säga någonting som jag tyckte var ett litet minus så är det perfektheten i Adam Lamberts röst. Missförstå mig rätt, han är en helt sjuk sångare, det register han har är fantastiskt. Problemet är bara att jag vant mig vid att lyssna på liveversioner där Freddie tar en lägre oktav för att rösten är sliten, eller där rösten till och med försvinner eller brister på någon enstaka ton. Och jag älskar verkligen det där genuina. Adam behövde inte ta en lägre oktav. Hans röst brast aldrig och han kunde till och med waila över de höga toner som Freddie normalt sett inte kunde ta när han sjöng live. Fy fan, jag låter så sjukt otacksam nu, och det är verkligen inte så att jag vill ta bort något från Adam. Kanske är jag bara tvungen att hitta något att peka på för att lätta mig samvete för Freddie där uppe i himmelen.

Det var det! Jag är otroligt glad att vi köpte biljetterna till pappa och att vi fick se Queen live, på ett annorlunda sätt, ihop. Det betydde nog mest. Och känslan av att både vara totalt emotionellt nedbruten men samtidigt känna sig starkt som Hercules är nog nåt av det bästa jag vet. Hallelujah!

Ps. Roboten som tidigare skrämt livet ur mig har jag nu försonats med.

Tack för att ni läst! Hoppas ni har en fin söndag!