Då och då tvingar jag mig själv att stanna upp och tänka på vad som egentligen är viktigt i livet. Jag ska vara ärlig, under åren 20-25 var jag totalt inställd på karriär, pengar och ”att lyckas”. När jag var 23 hade jag en plan på hur jag skulle göra för att kunna pensionera mig när jag blev 50. Varje steg var utstakat. Idag mår jag illa när jag tänker tillbaka på den där perioden i livet. Jag skäms över mitt sätt att tänka. Bortskämd, naiv och felfokuserad. Jag hade inte med i beräkningen att man ofta behöver offra något för att klara av att följa en sådan där plan.…