J O B B

O M G I V N I N G

P E R S O N L I G T

Jobb

Producentjobb i Karlskoga

7 februari, 2021

Efter nästan två veckor utan matchjobb åkte jag till Karlskoga i onsdags för att jobba med Karlskoga-Björklöven. Jag skulle sitta i bussen och vara producent åt Lars, Mike, Harald och Stefan som fanns inne i arenan och guidade tv-tittarna genom kvällen.

Som producent är min uppgift att bygga ett körschema för sändningen, där allt innehåll – från förstudio till pauser till slutstudio – planeras med tidsåtgång, samtalsämnen och bilder att visa. Detta arbete påbörjar jag oftast flera dagar före matchen, men det slutförs och spikas dagen före match och skickas ut till alla som är delaktiga i sändningen. På onsdagar har vi i regel alltid en halvtimma förstudio innan matchen drar igång, vilket innebär mycket planering kring vad vi ska prata om och visa upp i rutan. Jag ringer ofta Lars och de andra för att se vad de är sugna på att prata om, och vilka snackisar vi inte får missa.

Detta var min nionde match som producent, så jag är sannerligen fortfarande en rookie. Min chef och mentor – och vad jag förstått och upptäkt; en av Sveriges bästa producenter David Olofsson – hjälper mig med feedback och tips inför och efter varje sändning, vilket är helt oslagbart. Även teamen i bussarna under de här första matcherna har varit outstanding i att hjälpa mig att bli bättre och alla har förståelse för att jag är ny på jobbet. Det är guld värt för en självkritisk person som jag.

Åter till onsdagen. Jag gick upp klockan 05.45 och tog ett tidigt tåg till Karlstad (självklart med munskydd, handsprit och på rejält avstånd från de få medpassagerare som fanns), där jag checkade in på hotellet. Under täcket satt jag sedan och förberedde det sista inför sändningen, som kroniskt frusen person är hotellsängen mer än bara en plats att sova på. 

Vid 14-tiden plockade Harald upp mig utanför hotellet, jag brukar åka med honom till Karlskoga när vi båda jobbar där. Det tar bara 45-50 minuter, och Harald är en trygg bilförare och en väldigt go kollega. När vi kom fram till Nobelhallen vid 15-snåret sätter jag mig med killarna i bussen och börjar gå igenom körschemat punkt för punkt. Vi tar emot videoklipp som den grymme redigeraren Adam Johansson har klippt ihop efter min beställning kvällen före. Den här första timmen är alltid trevlig, man träffar kollegor som man kanske inte jobbat med på länge, och vi catchar up på vad som hänt senast. Just i onsdags snackade vi en del NHL-fantasy – där det ju går rakt åt skogen för mig, helt i sin ordning alltså.

Vid 16.15 gick vi till ett konferensrum i Nobelhallen och bjöds på underbar hemmalagad mat. Man har lärt sig att inte äta någon lunch när man ska jobba i Karlskoga för oj oj oj, vilka drömmiga måltider de bjuder på. Grymt god mat! Vi är runt 20-25 personer som jobbar med sändningen – i bussen och i arenan – och måltiden är i princip den enda gång då alla är samlade, så det är trevligt att få den lilla stunden tillsammans innan alla sprids ut på sina positioner.

När vi ätit upp hade vi ett möte där jag, Lars, Mike, Harald, Stefan, bildproducent Joakim, grafiker Daniel och studioman Peter går igenom körschemat en sista gång. Där kan vi lägga till och ändra ifall någon information eller någon idé tillkommit under dagen. Därefter gick Lars iväg för att göra intervjuer med de spelare som ska vara profiler i sändningen. Jag gick tillsammans med bussgänget och satte mig för att se intervjuerna i produktionsbussen och klippa dem till rätt längd när Lars var färdig.

Det finns lite olika storlekar på produktionsbussarna, och den vi satt i i onsdags är den största av varianten. I alla fall den största som jag jobbat i under min första säsong. Jag överdriver inte när jag säger att jag tror den är lika stor som min lägenhet, dubbelt så stor som min första lägenhet som jag bodde i som 19-åring. Den är enorm! Förutom det ”stora” rummet med de många skärmarna finns ett lite mindre rum där ljudteknikerna håller hus och ett annat litet rum där teknikansvariga sitter.

 

I rummet med skärmarna sitter i regel fem personer under sändningen, i de större bussarna. Den här gången var det producenten (jag), bildproducenten (Joakim), de två EVS-operatörer (Hampus och Lill-Mora) samt grafikern Daniel. Joakims roll är den som ser till att rätt saker visas i bild, framför allt under matchen. Han har kontakt med alla fotografer och dirigerar dem i vad som ska filmas. Han bestämmer när vi skall visa repriser, tränarreaktioner och de olika vinklarna på matchkamerorna. Det är också han som meddelar programledaren, kommentatorn och experterna när de kommer i bild, så att de är beredda och står redo att titta in i kameran. EVS-operatörerna, Hampus och Lill-Mora i det här fallet, tar fram repriserbilder, paket med spelarbilder (till exempel när Mike vill analysera någonting i pausen), och highlights – som Joakim sedan kan använda.  Jag är så sjukt imponerad av de som bemästrar EVS-jobbet, det går så otroligt snabbt och det finns så många knappar att trycka på. Jag blir lika chockad varje gång jag ser dem jobba. Så himla häftigt.

Grafikern är den som lägger namnskyltar, inforutor, inforemsor och annan statistik och information på skärmen, i tajming med de rörliga bilderna. Vissa grejer har jag förberedd i körschemat, men det mesta har grafikern, alltså Daniel i det här fallet, tagit fram själv, och kan i samspel med bildproducenten lägga grafik när det är relevant.

Min roll innefattar i huvudsak två delar, och det gäller nästan uteslutande allt som händer i studion, det vill säga förstudion, pauser, power break och slutstudion. Den första är att förbereda gänget i bussen på vad som kommer härnäst, det är jag som annonserar vilket klipp det är som ska visas så att EVS-killarna och Joakim kan vara beredda på att sända ut dem. Det andra är att hålla kontakten med Lars, kommentator och experter. Jag håller koll på att vi håller tiden och meddelar dem när det är dags att runda av eller gå vidare. Ibland blir saker spontana och då är det ännu viktigare att jag är tydlig mot Lars och resten så att de känner sig trygga i vad som ska sägas eller visas. Det här är nästan det som varit svårast, jag vill verkligen vara tydlig men är rädd för att prata för mycket i deras öron så att de snurrar bort sig! Men allihopa har sagt att de är så vana, och det vet jag ju. De är såna suprproffs, och enormt rutinerade och erfarna. Så att det är bara för mig att säga det som ska sägas, de kommer lösa det. Detta är något jag jobbar med och försöker bli bättre på.

Matchen blev spännande, den gick hela vägen till övertid och straffar och var full med känslor. Lars fick en superfin mössa som Karlskogaspelaren Alexander Leanderssons mormor stickade, så den visade vi upp i slutstudion. En fin liten stund som fick avsluta en rolig kväll.

Totalt sett gick sändningen bra, jag har såklart en del små grejer som jag tar med mig som utvecklingsbara för egen del, men det fanns även saker som jag kände mig nöjd med. Det är det viktigaste, som självkritisk, att kunna plocka med sig positiva delar att påminna sig själv med när man ständigt granskar och letar efter brister. Och att kunna påminna sig själv om att man inte kan kunna allt, speciellt inte när man är ny på jobbet.

Jag åkte med Harald tillbaka till Karlstad och när jag gled in på hotellet vid 23-tiden var jag så hungrig att jag frågade i receptionen om de hade någon chipspåse eller frukt eller så. Då sade den snälla tjejen att de hade en tallrik med kvällsmat över som hon kunde värma på. Så klockan 23.15 satt jag ensam i hotellobbyn och åt min andra hemmalagade måltid för dagen, hur gulligt?! Värmland ftw!

Dagen därpå tog jag tåget tillbaka till Göteborg. Nästa gång jag jobbar på match är på Hovet på fredag, då är jag programledare för AIK-Björklöven. Men innan dess är det Kajsa & Co på C More:s Facebooksida.

Tack för att ni hänger med!



Livet Personligt

Mannen med kameran.

2 oktober, 2019

Idag hände någonting som jag bara upplever i den här stan. Kanske (läs mest troligt) beror det på mig, att jag är modigare, spontanare och mer uppmärksam och ömmande för allt det fina i omgivningen när jag har här.

Jag hade varit på den drömmiga och enorma elektronikbutiken B&H på 9th Avenue, i höjd med Madison Square Garden, och handlat lite inför NHL-premiären. När jag skulle gå vidare såg jag en afroamerikansk, gammal man i kavaj sitta lutad mot butiksfönstret i värmen. Han hade kritstrecksrandiga byxor, aningen nötta fin-skor och en stilig hatt. I knät hade han en kamera som såg ut att ha fotat saker vi andra bara läser om i historieböcker. Den var otrolig. Mannen såg avslappnad och snäll ut, och när jag passerat honom var jag tvungen att stanna till. Som så många gånger förr kom den där rösten, den som ibland bara är jobbig, som påminde mig om att jag får antagligen bara en chans att prata med den där personen och den chansen är här och nu.

Jag velade, det var varmt som attan och jag svettades som en dåre. Jag blev förbannad på mig själv för att jag inte bara kunde släppa honom och gå vidare som alla andra människor som passerade. Nej, jag ska givetvis fastna. Jag ska givetvis lägga tid på att gå fram och prata med främlingar som ser intressanta ut, istället för att fortsätta med det som stod på agendan för dagen. Min nyfikenhet får härja fritt och de sociala begränsningarna är som bortblåsta. Jag gick vände och gick fram och tillbaka två-tre gånger, han måste tyckt jag såg helt förvirrad ut, men till slut märkte jag hur benen bar mig hela vägen fram till honom.

Mannen hette Louis Mendes. Han var född i Queens år 1940, samma år som hans kamera tillverkades. Sedan 70-talet har han jobbat som gatufotograf och tagit ”instant pictures” med sin gamla, fina kamera. Han var precis så innerlig som hans ljusa, grumliga ögon gav sken av och efter att vi pratat en stund tog jag en bild av honom och tackade för hans tid. Jag var lite försenad till nästa schemapunkt, men irritationen över att jag inte kan släppa saker lade sig direkt när jag lämnade honom. Det är såna möten som gör livet skimrande.

Om ni är nyfikna på den gamle fotografen hittade jag både Wikipedia-sida och en artikel i The New Yorker som ni kan kika på.

“I’ve been doing this so long, I’ve seen some people whose grandparents I photographed”

 Louis Mendes (By Kajsa Kalméus)



Personligt

Tillbaka i betongdjungeln.

30 september, 2019

Det här är så konstigt. Det är över två månader sedan jag var här senast, och för lite mer än ett dygn sedan befann jag mig i Sverige. Men nu när jag sitter på ett av mina stammiskaféer i NoHo, de gula taxibilarna – samt en och annan brandbil – susar förbi utanför och atmosfären är stimmig och varm, så känns det som att jag aldrig lämnade. Det enda som påminner mig är den kvalmiga jetlag-känslan i bröst och huvud, och faktumet att jag ser en hint av höst på vissa av träden på andra sidan fönsterrutan.

Jag är så spänd att vara tillbaka. Den här hösten ska jag försöka hitta in i en något mer strukturerad vardag än den jag hade i våras. De där första fyra-nånting månaderna var en jäkla smekmånad, där jag och New York inledde en intensiv och helt galen romans. Jag sade inte nej till något, gav allt jag hade och levde varje dag som om det vore den sista i vår relation. Nu ska jag försöka satsa på ett lite mer balanserat förhållande med allt vad det innebär. Stabilare inkomst, matlådor, träning och tydliga veckoplaneringar. Någonting säger mig att det inte är så lätt i den här staden, men jag är villig att jobba för att den intensiva romansen med New York ska övergå i ett tryggt och innerligt förhållande. Självklart med mycket passion och spontanitet, men också med lugn och eftertänksamhet.

Som en del i New York och Kajsa 2.0 har jag nu gjort klart med ett gäng uppdrag. Det största kommer att vara att producera innehåll för ESMG:s kanaler, precis som i våras. Denna höst kommer det dock att bli mer innehåll på engelska, då mycket av det som produceras ska kunna publiceras både på Hockeysverige.se och EliteProspects.com. Det känns roligt! Då tvingas jag verkligen utveckla mitt språk. Jag kommer dessutom att leverera krönikor/bloggar till FotbollDirekt.se, som är en av systersajterna under ESMG-flaggan.

Utöver det kommer jag att vara reseledare för SupremeTravel och deras hockeyresor, vilket ska bli otroligt spännande. Tre resor till New York är planerade, och en till Las Vegas. Jag kommer att möta upp resenärerna på flygplatsen och sedan ta hand om dem under dagarna de är på plats. Förutom att hänga med dem på hockey och hjälpa till med det logistiska ska jag försöka arrangera en och annan middag/ölkväll med quiz eller annat skoj. Ser oerhört mycket fram emot detta. Är ni nyfikna på resorna jag medverkar på kan ni kika närmare på dem här.

New York (6-11 februari)

New York (21-27 februari)

Las Vegas (19-27 mars)

New York (31 mars-6 april)

Sedan har jag ett par andra mindre uppdrag, bland annat ett marknadsföringsuppdrag där jag ska skapa innehåll för varumärket HyperIce och skriva artiklar inom hockey till ett par aktörer. En härlig blandning helt enkelt! Dessutom ska jag försöka blogga lite mer regelbundet, inser att jag saknar det när jag väl sätter mig och skriver.

Nu ska jag hugga in i min avocado toast, sätta mig med höstens första veckoplanering och sedan gå ut och njuta av New York-luften (som för övrigt är frisk, och inte dödligt fuktig som senast jag var här).



Jobb Personligt

Och nu då? Tankar och planer inför framtiden

6 augusti, 2019

När jag skriver detta sitter jag på ett väl luftkonditionerat café i Meatpacking District på Manhattans västra sida. Utanför är det så varmt att jag svettas på fotryggarna och bränner lungorna i varje andetag. Fukten där ute gör min hud klibbigare än skosulorna på bartendern på en irländsk pub och alla finnar som kommer med humiditeten får mig att se en tonårings ansikte varje gång jag möter min spegelbild.

Vi kan väl säga så här. Nästa sommar åker jag hem innan juli hinner börja. Det är mitt första löfte.

Efter exakt 136 dagar sätter jag mig den 1 augusti på planet från Newark Airport till slutstationen Landvetter. Göteborg. Min älskade stad. Jag ser så mycket fram emot att andas in den friska sommarluften, känna doften av hav och solbrända klippor, somna till vågornas småprat med skrovet på vår segelbåt och lyssna på min familj smågnabbas om vem som egentligen vann den senaste omgången av Plump. Jag saknar pappas panikslagna blick när han inser att någon nallat på hans nattchoklad. Och syrrornas fria sång när de sitter med varsina hörlurar i sittbrunnen medan vi seglar. Jag saknar Hanna. Min tvillingsjäl. Och jag saknar hennes mage, som när jag lämnade inte var större än vad min mage brukar vara efter en redig tacobuffé på en fredag, men nu är stor och fin och full av liv. WOW. Tänk att jag har det där att komma hem till. Blir alldeles pirrig.

Jag kommer att vara hemma i två månader för att ladda om och suga åt mig av all energi jag kan få från min familj och mina vänner i Göteborg. Jag kommer även att jobba på ett par sommarprojekt med ESMG/Hockeysverige under tiden i Sverige, vilket känns skönt, inte kan jag ju bara vara ledig i två månader? Skulle klättra på segelbåtens väggar. Jag kommer dessutom tillsammans med Erik fortsätta med boken, som snart ska skickas för tryck.

Därefter, den 29 september, går resan tillbaka till New York och jag påbörjar min andra vända i staden. Målet är nu att kunna fortsätta arbetet jag påbörjade med Hockeysverige under våren. Vi har en hel del roliga projekt på gång, jag kommer dela med mig av dem så fort allt är klart. Det ska bli oerhört spännande och inspirerande att kunna vara på plats under en hel säsong, och vara med från start.

Och om allt går som jag hoppas så åker jag hem en sväng över jul (vill inte missa första julen som moster!) och sedan åker jag inte hem igen förrän efter draften nästa juni. Det blir en längre vistelse än denna gång, men det har verkligen gått förvånansvärt bra så jag känner mig inte orolig.

Men först ska jag njuta av lite regnig Göteborgssommar och mys med familj och vänner. Längtar!



Jobb Min vardag Personligt

New York och författardrömmarna

23 juli, 2019

Den där drömmen om att skriva en bok känns klyschig, jag vet. Helt ärligt, drömmer inte alla om det vid något skede i livet? Jag vet inte. Jag inser såklart att det inte på något sätt är originellt att jag sedan barnsben drömt om att skriva en bok. Och det är okej med mig. Jag kanske är klyschan själv, men då får det vara så.

Min första bok skrev jag när jag var tolv, jag tror jag nämnt den tidigare. ”Första ögonkastet” hette den, och vi kan väl säga såhär: Min syster Lisa skrattade så hon fick andnöd när hon läste den för ett halvår år sedan, i samband med att vi städade ur min lägenhet. Och det är alltså ingen rolig bok. Kvaliteten är, kanske helt väntat efter att vara skriven av en tolvåring, klart under godkänd, men jag tänker ibland tillbaka på det där försättsbladet med titeln och ler. Känner lite stolthet, nästan. Boken suger, men jag skrev den. Jag skrev en bok. 16 kapitel. En början och ett slut. När jag var tolv. Det är rätt häftigt!

Jag påbörjade ett par böcker till i tonåren, bland annat en med en man som kunde tala med vargar ( skamlöst inspirerad av ’Mannen som kunde tala med hästar’) och en fantasybok (?!) som utspelade sig i det påhittade landet ’Coriatum’ (HAHA). Min bonuskusin Hege skrev böcker och hon var en stor idol för mig. Det var hon som fick in mig på fantasyspåret (vilket jag aldrig någonsin hade tagit mig in på annars, och troligtvis aldrig kommer att komma in på igen). Men i alla böcker jag påbörjade kom jag aldrig längre än till tredje eller fjärde kapitlet. När jag gått ut skolan och började jobba fanns varken tid eller inspiration till att fortsätta försöka.

När jag besökt New York för första gången 2010 och kommit tillbaka hem till min dåvarande hemstad Norrköping, kände jag mig full av inspiration och drömmar. På min lista med saker jag ville göra innan jag flydde trettio stod det sedan innan ’skriva en bok’ och nu lade jag till ’bo i New York’. Jag sade till min dåvarande sambo: ’Tänk om jag kunde skriva en bok SAMTIDIGT som jag bor i New York, hur drömmigt hade inte det varit?’.

Och här är jag nu. Dessa dagar sitter jag antingen i ett av de fantastiska studierummen på New York Public Library, eller på det lokala caféet i Greenpoint där jag bor, eller på något annat café någonstans på Manhattan. Ibland, när temperaturen tillåter, sitter jag ute i någon av parkerna och inspireras av människomyllret, sirenerna, musiken och suset i träden. Jag lever min dröm. Det känns nästan oförskämt att säga det, men det gör jag verkligen.

Boken jag skriver på nu, är min vän och den fantastiska människan Erik Grönbergs biografi. Han frågade i början på året om jag ville vara medförfattare till boken, och jag har tidigare bloggat om detta projekt i detta inlägg. Det är en tuff, men viktig historia om övergrepp, missbruk, och självhat som övergår i helande, hopp och framtidsdrömmar. Jag har sagt det förut och jag har sagt det igen, det Erik gör nu är så himla, himla modigt. Jag är så oerhört imponerad av honom.

Att co-skriva en bok tillsammans med någon som befinner sig sex tidzoner bort är en utmaning. Jag skulle ljuga om jag sade något annat. När jag vaknar har Eriks halva dag redan passerat, och när jag sitter och skriver på kvällarna sover Erik sött bredvid sin Lisa. Men vi båda är drivna och brinner för projektet, så vi försöker att inte låta distansen vara ett problem. Vi pratar på Facetime då och då, men oftast sköter vi vår kommunikation genom chat och vårt googledokument. Jag skriver frågor och kommentarer till honom och han svarar och utvecklar. Sakta men säkert har en bok börjat ta form.

Jag är nervös som fan. Lite för att jag aldrig gjort detta ’professionellt’ tidigare, och vi gör det helt ensamma, utan någon som ger oss riktlinjer eller berättar hur vi ska gå tillväga. Men mest är jag nervös för att jag verkligen vill att det ska bli bra för Eriks skull. Jag vill att han ska känna sig nöjd med resultatet, och nöjd med det jag kunnat bidra med i berättandet av hans viktiga historia. Men jag är precis som honom ny på det här, och ofta kretsar tankarna kring ’tänk om han inte tycker att jag gör ett bra jobb’ och ’blev det så som han hade tänkt sig?’. Det sista jag vill är att göra honom besviken.

Så jag brottas med de självkritiska demonerna samtidigt som jag lever min dröm. Ironiskt va? Men Erik är en ängel, och vi gör detta tillsammans. Han dealar med sina demoner och jag dealar med mina och så möts vi på mitten och försöker lyfta varandra.  Jag ifrågasätter hela mitt varande någon gång i veckan, och det är såklart energidränerande, men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Man uppskattar glädje och framgång mycket mer om man möts av utmaningar och jobbigheter ibland. Inte ska väl allt vara en dans på rosor, vad är vitsen med det?



Jobb Min vardag Okategoriserad

Reflektioner från NHL-våren 2019

22 juli, 2019

Jag gick på min första NHL-match för säsongen den 25:e mars, en vecka efter att jag anlänt till New York och lagt lägenhetskaos och bostadsångest bakom mig. Rangers gästades av Penguins och jag kom dit i god tid för att hinna påminna mig själv om medierutiner, korridorer, hissar och pressläktare. Hockeyvärldens Farsan Baloo, Per Bjurman, välkomnade mig in i sitt vardagsrum under Madison Square Gardens enorma Pringleschips till tak och sedan var jag igång.

Det var aldrig bestämt från högre ort hos Hockeysverige.se att jag skulle köra videointervjuer, men jag var sugen på att få jobba med rörligt material och – för att vara krass – så snabbt som möjligt få användning av den otympliga kamerautrustning som jag släpat med mig från Sverige. Jag ville försvara för mina axlar att jag kånkat med allt till andra sidan Atlanten. Så jag sade till Uffe att jag ville testa videointervjuer och han sade ”Kör!”. Och användning för utrustningen fick jag. Efter intervjun med Lias Andersson, från den där första matchen, har jag under våren gjort över 80 intervjuer i rörlig form och de allra flesta finns samlade här, om ni är intresserade. Jag bäddar in några favoriter längre ner i inlägget.

När jag flyttade hit hade jag egentligen ingen aning om hur långt in i Stanley Cup-slutspelet jag skulle ha möjlighet att vara med och bevaka. Men ganska tidigt fick jag uppdraget att producera 40 videos för Hockeysverige i samarbete med en sponsor, och vips så bestämdes det att jag skulle åka till Tampa, Dallas, Boston och North Carolina. Helt plötsligt var vi framme i St. Louis och en Stanley Cup-final mellan Blues och Bruins. Projektet hade tagit slut men Hockeysverige ville ta min slutspelsrapportering i mål. Så gick matchserien till en sjunde avgörande match som spelades i Boston, och jag fick för första gången i mitt liv på plats uppleva den känslostormiga slutsignalen när ett lag vinner, och ett lag förlorar, Stanley Cup. Explosionen av lycka, den totala bedrövelsen. Alla spänningar som på en sekund släpper och antingen svävar iväg på guldrusiga moln eller singlar ner i en djup avgrund och omsluts av mörker.

Det fanns så många berättelser i den där finalserien som berättades på så många fina sätt av mina kollegor och vänner, och att få finnas på samma plats som dem den där kvällen, att få knyta ihop Stanley Cup-säcken 2019 var en härligt omvälvande upplevelse.

Som oboysås på grillchipset fick jag dessutom besöka Las Vegas för första gången i livet i samband med NHL Awards. Därefter mötte jag upp Uffe och Peter i Vancouver och så avslutade vi säsongen med att bevaka draften. Det var andra året i rad jag fick vara med på draften och det är verkligen en höjdpunkt på året. Alla drömmar, allt hopp. Spänningen och förväntan som hänger som ett luftigt täcke över arenan. Det är så speciellt. Nästa år hålls draften i Montréal, jag hoppas verkligen jag får chansen att åka dit.

Långa dagar, förvirrad reshjärna, stress av den ständiga jakten på hockeyspelare och historier att berätta har präglat den här våren. Och jag har älskat varenda sekund av det. På riktigt. Även när jag åt lunch i hotellsängen – klockan 18.30 – i Boston, även när jag och Henke Sjöberg tvingades bo en timma från arenan och ligga ute med tusentals kronor i Uberpengar, även när jag glömde sätta igång mikrofonen när jag snackade med Joakim Nordström (okej, kanske inte just den delen) och när mina axlar skrek av smärta efter fyra månader av kånkande på den tunga kameraryggsäcken. Varenda ögonblick. Älskat det.

Mikrofonfadäsen, och andra misstag och blunders jag ställt till med, har alla kompenserats av den ovärderliga och genomvarma gemenskapen i vår lilla hockeyjournalistfamilj (Uffe, Peter, Jonta, Per, Henke, Martin, Sebastian – ni är bäst. And to my international family – Emily, Isabelle, Chris, Sami, Tommi – you are true gems). Saker som när Jonta kom till arenan med tröjan ut-och-in, när Sebastian bytte brödet i sin lobster roll till guacamole på mediamiddagen i Boston, eller när Henke och jag tog en Uber till närmsta 7-Eleven för att köpa varsin pizza klockan halv ett på natten, är små skärvor av livet jag sent kommer glömma.

När jag ser tillbaka på de här månaderna av intensivt arbete är jag kluven. På ett sätt vill jag bara komma igång med nästa säsong och göra allting om och om igen, samtidigt känner jag att den här våren kommer bli svårtoppad. Hur ska jag någonsin kunna överträffa det här? Det känns omöjligt. Men jag ser fram emot att försöka.

Sist men inte minst vill jag tacka alla ni som tittat, läst, uppmuntrat och skrattat med mig genom den här resan. Majoriteten av er har aldrig träffat mig, men ni behandlar mig med omtanke och vänskap. Jag har gråtit glädjetårar så många gånger när jag läst era snälla DM:s, uppskattande ord, fina feedback. Aldrig trodde jag att jag skulle nå till alla er, och att ni faktiskt skulle ta er tiden och lägga energin på att nå tillbaka till mig. Jag är så himla, himla glad och tacksam för att ni hänger med mig på mitt lilla äventyr.Er värme är det som gjort den här våren till den bästa hittills i livet. TACK.

Här hittar du några av mina favoritklipp från våren.

Paul Cartier om livet som NHL-organist

 



Livet Personligt Resa

Min favoritplats på jorden

24 maj, 2019

Jag har tidigare bloggat om just denna plats och sedan dess har jag besökt den två gånger till. Först med mina fina vännner Charlotte, Marcus och Lovisa och nu senast med min lillasyster Lisa. Det är någonting med denna plats som gör mig alldeles skakig.

I mitt senaste vloggavsnitt säger jag att jag tidigare försökt beskriva första gången jag besökte 1 Hamilton Avenue i Weehawken och att det gick sådär. Oavsett hur mycket metaforer och adjektiv jag använde så gör def skrivna orden inte platsen rättvisa. Men, i alla fall, så här lät mitt försök till beskrivning av min favoritplats på jorden.

Ps. I vloggavsnittet, som ni hittar längst ner, får ni rörliga bilder från favvostället, så kanske bättre förklarar än bilden i topp av detta inlägg.

*     *     *

”På denna plats upplevde jag min första spirituella, övernaturliga om man så vill, upplevelse. Bilden ovan är tagen med skakiga händer och kass mobilkamera, den kan inte ens göra verkligheten rättvisa till en tusendel. Men den kanske kan få er fantasi att göra resten.

En gammal vän till min resekompis bor i New Jersey och plockade upp oss med sin bil på Manhattan. Sedan körde han oss längs med Hudson River, upp på George Washington Bridge och across the river to the Jersey side, som Springsteen sjunger. Det var mörkt ute och den rekordvarma sommarluften hade gått över till en behaglig och lite klibbig kvällsatmosfär. Vår vän körde vidare till ett ställe han sade att inte så många kom till, där man hade en magisk utsikt över Manhattan. Och med ordet magisk överdrev han inte.

När vi klev ur bilen och tog några steg fram till ett räcke vid vägkanten kändes det som att jag svävade. Jag kunde inte slita blicken. Ordet hänförd räckte inte till. Miljoner ljus pulserade på andra sidan och speglades i det krusade flodvattnet.  Vi såg rakt in på den 42:e gatan, där Times Square ligger, och alla färgglada lampor därifrån var bländande. Det kändes så nära, som att jag kunde sträcka ut armen och ta på ljuset där borta. Jag började skaka i hela kroppen. Kunde inte sluta. Mina ögon var fyllda av tårar och hjärtat rusade. Det var obeskrivligt vackert.

På vår sida av floden spelade syrsor och de stora husen runtomkring var tysta. På andra sidan hördes avlägsna tutor, sirener och musik som försvann med vinden.  Jag och mina två vänner var helt ensamma vid vår plats. Vi stod med några meters avstånd från varandra, som att vi alla behövde lite utrymme för att kunna ta in vad vi såg. Vi stod där i säkert en kvart, och de enda ord jag kunde få ur mig var ”wow” och ”jag tror jag dör”.

Kanske var det alla omständigheter – sommarkvällen, att vi var ensamma, att det var så vackert  – som gjorde att jag blev helt euforisk. Kanske var det någonting i luften som gjorde att jag blev så tagen. Oavsett blev det ett av mitt livs starkaste minnen och jag är så otroligt lycklig att jag fick uppleva det.”

Är du i krokarna och vill se om du får samma upplevelse som jag? Jag har märkt ut platsen på kartan nedan.

 

Missade du de tidigare episoderna av Kajsas Kaos? Du hittar dem på länkarna här nedan!

Kajsas Kaos: Avsnitt 1 – Den där Kajsa flyttar in

Kajsas Kaos: Avsnitt 2 – Den där Kajsa åker till IKEA

Kajsas Kaos: Avsnitt 3 – Den med den anonyma bokcirkeln

Kajsas Kaos: Avsnitt 5 – Den bakom Stanley Cup-kulisserna

 

 



Jobb

FÖRFATTARDEBUT: ”Inte ensam aldrig glömd”

1 mars, 2019

För två veckor sedan fick jag ett samtal från Erik Grönberg, som grundat projektet ”Inte ensam aldrig glömd”. Erik och jag har varit bekanta i några år och jag stöttar verkligen hans arbete med att uppmärksamma och förebygga sexuella övergrepp mot barn och unga. Här har jag bloggat om projektet vid ett tidigare tillfälle.

När Erik ringde berättade han att han blivit erbjuden ett bokkontrakt, att han skulle få möjlighet att berätta sin historia i bokform. Sedan frågade han om jag ville vara hans medförfattare.

Jag grät en skvätt, tackade honom för den oerhört ärofyllda förfrågan och tackade självklart ja. Tillsammans ska vi nu få ner på papper hans upplevelser från barndomen, som på många sätt präglat hans vuxna liv. Vi ska berätta de mörka delarna, men också försöka berätta om ljuset. Hur man kan hantera och överleva något så hemskt som sexuella övergrepp och de tragiska påföljder som kan komma av dem. Förhoppningen med boken är att kanske nå någon som går igenom något liknande, och erbjuda någon form av igenkänning, stöd eller hopp.

Jag var väldigt öppen med Erik från första början; jag har ingen aning om hur man skriver en bok. Jag har aldrig gjort det här. Men då sade han lugnt; ”Det har inte jag heller. Så vi får hjälpa varandra.”

Från botten av mitt hjärta vill jag rikta ett stort tack till Erik för att han tycker att jag är rätt person för den här viktiga uppgiften. Jag ska göra mitt yttersta för att din historia ska bli berättad på ett så värdigt, ärligt och respektfullt sätt som möjligt.

Vill ni läsa mer om ”Inte ensam aldrig glömd” kan ni göra det här.