Efter nästan två veckor utan matchjobb åkte jag till Karlskoga i onsdags för att jobba med Karlskoga-Björklöven. Jag skulle sitta i bussen och vara producent åt Lars, Mike, Harald och Stefan som fanns inne i arenan och guidade tv-tittarna genom kvällen.

Som producent är min uppgift att bygga ett körschema för sändningen, där allt innehåll – från förstudio till pauser till slutstudio – planeras med tidsåtgång, samtalsämnen och bilder att visa. Detta arbete påbörjar jag oftast flera dagar före matchen, men det slutförs och spikas dagen före match och skickas ut till alla som är delaktiga i sändningen. På onsdagar har vi i regel alltid en halvtimma förstudio innan matchen drar igång, vilket innebär mycket planering kring vad vi ska prata om och visa upp i rutan. Jag ringer ofta Lars och de andra för att se vad de är sugna på att prata om, och vilka snackisar vi inte får missa.

Detta var min nionde match som producent, så jag är sannerligen fortfarande en rookie. Min chef och mentor – och vad jag förstått och upptäkt; en av Sveriges bästa producenter David Olofsson – hjälper mig med feedback och tips inför och efter varje sändning, vilket är helt oslagbart. Även teamen i bussarna under de här första matcherna har varit outstanding i att hjälpa mig att bli bättre och alla har förståelse för att jag är ny på jobbet. Det är guld värt för en självkritisk person som jag.

Åter till onsdagen. Jag gick upp klockan 05.45 och tog ett tidigt tåg till Karlstad (självklart med munskydd, handsprit och på rejält avstånd från de få medpassagerare som fanns), där jag checkade in på hotellet. Under täcket satt jag sedan och förberedde det sista inför sändningen, som kroniskt frusen person är hotellsängen mer än bara en plats att sova på. 

Vid 14-tiden plockade Harald upp mig utanför hotellet, jag brukar åka med honom till Karlskoga när vi båda jobbar där. Det tar bara 45-50 minuter, och Harald är en trygg bilförare och en väldigt go kollega. När vi kom fram till Nobelhallen vid 15-snåret sätter jag mig med killarna i bussen och börjar gå igenom körschemat punkt för punkt. Vi tar emot videoklipp som den grymme redigeraren Adam Johansson har klippt ihop efter min beställning kvällen före. Den här första timmen är alltid trevlig, man träffar kollegor som man kanske inte jobbat med på länge, och vi catchar up på vad som hänt senast. Just i onsdags snackade vi en del NHL-fantasy – där det ju går rakt åt skogen för mig, helt i sin ordning alltså.

Vid 16.15 gick vi till ett konferensrum i Nobelhallen och bjöds på underbar hemmalagad mat. Man har lärt sig att inte äta någon lunch när man ska jobba i Karlskoga för oj oj oj, vilka drömmiga måltider de bjuder på. Grymt god mat! Vi är runt 20-25 personer som jobbar med sändningen – i bussen och i arenan – och måltiden är i princip den enda gång då alla är samlade, så det är trevligt att få den lilla stunden tillsammans innan alla sprids ut på sina positioner.

När vi ätit upp hade vi ett möte där jag, Lars, Mike, Harald, Stefan, bildproducent Joakim, grafiker Daniel och studioman Peter går igenom körschemat en sista gång. Där kan vi lägga till och ändra ifall någon information eller någon idé tillkommit under dagen. Därefter gick Lars iväg för att göra intervjuer med de spelare som ska vara profiler i sändningen. Jag gick tillsammans med bussgänget och satte mig för att se intervjuerna i produktionsbussen och klippa dem till rätt längd när Lars var färdig.

Det finns lite olika storlekar på produktionsbussarna, och den vi satt i i onsdags är den största av varianten. I alla fall den största som jag jobbat i under min första säsong. Jag överdriver inte när jag säger att jag tror den är lika stor som min lägenhet, dubbelt så stor som min första lägenhet som jag bodde i som 19-åring. Den är enorm! Förutom det ”stora” rummet med de många skärmarna finns ett lite mindre rum där ljudteknikerna håller hus och ett annat litet rum där teknikansvariga sitter.

I rummet med skärmarna sitter i regel fem personer under sändningen, i de större bussarna. Den här gången var det producenten (jag), bildproducenten (Joakim), de två EVS-operatörer (Hampus och Lill-Mora) samt grafikern Daniel. Joakims roll är den som ser till att rätt saker visas i bild, framför allt under matchen. Han har kontakt med alla fotografer och dirigerar dem i vad som ska filmas. Han bestämmer när vi skall visa repriser, tränarreaktioner och de olika vinklarna på matchkamerorna. Det är också han som meddelar programledaren, kommentatorn och experterna när de kommer i bild, så att de är beredda och står redo att titta in i kameran. EVS-operatörerna, Hampus och Lill-Mora i det här fallet, tar fram repriserbilder, paket med spelarbilder (till exempel när Mike vill analysera någonting i pausen), och highlights – som Joakim sedan kan använda.  Jag är så sjukt imponerad av de som bemästrar EVS-jobbet, det går så otroligt snabbt och det finns så många knappar att trycka på. Jag blir lika chockad varje gång jag ser dem jobba. Så himla häftigt.

Grafikern är den som lägger namnskyltar, inforutor, inforemsor och annan statistik och information på skärmen, i tajming med de rörliga bilderna. Vissa grejer har jag förberedd i körschemat, men det mesta har grafikern, alltså Daniel i det här fallet, tagit fram själv, och kan i samspel med bildproducenten lägga grafik när det är relevant.

Min roll innefattar i huvudsak två delar, och det gäller nästan uteslutande allt som händer i studion, det vill säga förstudion, pauser, power break och slutstudion. Den första är att förbereda gänget i bussen på vad som kommer härnäst, det är jag som annonserar vilket klipp det är som ska visas så att EVS-killarna och Joakim kan vara beredda på att sända ut dem. Det andra är att hålla kontakten med Lars, kommentator och experter. Jag håller koll på att vi håller tiden och meddelar dem när det är dags att runda av eller gå vidare. Ibland blir saker spontana och då är det ännu viktigare att jag är tydlig mot Lars och resten så att de känner sig trygga i vad som ska sägas eller visas. Det här är nästan det som varit svårast, jag vill verkligen vara tydlig men är rädd för att prata för mycket i deras öron så att de snurrar bort sig! Men allihopa har sagt att de är så vana, och det vet jag ju. De är såna suprproffs, och enormt rutinerade och erfarna. Så att det är bara för mig att säga det som ska sägas, de kommer lösa det. Detta är något jag jobbar med och försöker bli bättre på.

Matchen blev spännande, den gick hela vägen till övertid och straffar och var full med känslor. Lars fick en superfin mössa som Karlskogaspelaren Alexander Leanderssons mormor stickade, så den visade vi upp i slutstudion. En fin liten stund som fick avsluta en rolig kväll.

Totalt sett gick sändningen bra, jag har såklart en del små grejer som jag tar med mig som utvecklingsbara för egen del, men det fanns även saker som jag kände mig nöjd med. Det är det viktigaste, som självkritisk, att kunna plocka med sig positiva delar att påminna sig själv med när man ständigt granskar och letar efter brister. Och att kunna påminna sig själv om att man inte kan kunna allt, speciellt inte när man är ny på jobbet.

Jag åkte med Harald tillbaka till Karlstad och när jag gled in på hotellet vid 23-tiden var jag så hungrig att jag frågade i receptionen om de hade någon chipspåse eller frukt eller så. Då sade den snälla tjejen att de hade en tallrik med kvällsmat över som hon kunde värma på. Så klockan 23.15 satt jag ensam i hotellobbyn och åt min andra hemmalagade måltid för dagen, hur gulligt?! Värmland ftw!

Dagen därpå tog jag tåget tillbaka till Göteborg. Nästa gång jag jobbar på match är på Hovet på fredag, då är jag programledare för AIK-Björklöven. Men innan dess är det Kajsa & Co på C More:s Facebooksida.

Tack för att ni hänger med!