JOBB

PSYKISK OHÄLSA

PERSONLIGT

Psykisk ohälsa Samhälle

Reflektioner efter Tim – biografin om Avicii

14 januari, 2022

Följande text handlar om biografin om Tim Bergling, även känd under artistnamnet Avicii. Jag har försökt att hålla spoilers borta. Vill även triggervarna då självmord och psykisk ohälsa är en del av innehållet.

_ _ _

Jag behöver finna ett lugn eller en vilja som står emot min världsliga strävan efter framgång, eftersom det inte är ett hälsosamt läge att vara i, det orsakar mer stress och begär än lycka.”

De orden finns tryckta på pappersomslaget som omsluter Måns Mosessons biografi om Tim Bergling. När jag läste dem förstod jag att boken jag höll i mina händer nog skulle kännas mer än vad jag kanske räknat med när jag först bestämt mig för att läsa den.

Och kändes gjorde den. I början av boken möter jag en familj och en person som jag inte har så mycket gemensamt med, trots att Tim och jag är nästan jämngamla. Men jag känner igen de vardagliga små detaljerna. Tv-serier med mackor och oboy, låtar som fått en att fullkomligt tappa det på svettiga dansgolv och de stora, ogreppbara tonårskänslorna. Sedan får vi följa med Tim på ett stort äventyr, med hans passion för musiken som bränsle och med utdelningar och belöningar som inte bara gjorde gott. Ett äventyr som stundtals blev för stort för hans kropp och sinne att hantera.

Det var mycket jag inte visse om Tim Bergling och hans karriär. Att han var en oerhörd talang och ett musikaliskt geni hade jag förstått. Men vidden av hans framgång hade jag inte riktigt greppat tidigare. Även om dokumentären som Levan Tsikurishvili gjorde för SVT gav en nära inblick i Tims liv blev jag flera gånger överraskad av det spindelnät av artistiska namn och kontakter som omslöt honom. Och där satt han i mitten och ville bara skapa och utforska med sin musik. Jag visste inte heller att Oxycontin hade varit en så stor bov i historien. Då jag bara någon veckan innan jag läste boken såg Dopesick blev kopplingarna till Tims upplevelser genast klarare, och mörkare.

Måns Mosesson har gjort ett oerhört fint arbete med Tims berättelse. Ett oerhört researcharbete som ger så mycket kropp till det liv som Tim och familjen Bergling levt. Detaljer och innehåll får stå självständiga och starka i hela boken. Aldrig tar han själv plats i texten genom överdrivet värderade formuleringar eller invecklade och konstlade beskrivningar eller metaforer. Allt känns verkligt och värdigt. Precis så här vill jag att en biografi ska vara när jag läser den.

Jag försökte tänka på vad Tims livsverk, historia och tragiska öde kan ha för mening för oss när vi går framåt. Tim Bergling Foundation är startad av pappa Klas och mamma Anki, en stiftelse som ska stötta organisationer som jobbar för att förebygga självmord och psykisk ohälsa hos unga. Ett mycket viktigt steg – läs mer om stiftelsen här.

Men ett annat viktigt steg är någonting som Tim själv uttryckt, och som Mosesson så fint formulerat i boken.

”Om det nu fanns hemkunskap i skolan, där man fick lära sig att koka en jävla potatis, varför fick eleverna inte veta mer om hur de skulle hantera alla jobbiga känslor som kom med vuxenlivet? Varför fick de inte lära sig mer om stresshantering, varför stor det inte på schemat hur man övervann sömnsvårigheter och mörka tankar?” (s.244)

LOUDER FOR THE PEOPLE IN THE BACK!

Jag tror på riktigt att det här är nyckeln. Det spelar ingen roll hur mycket vi uppmuntrar våra vuxna medmänniskor att gå och prata med någon när de mår dåligt, eller hur många retreats eller rehab-ställen vi har i samhället. Allting börjar när vi är små. Jag påminns om ett citat från Robin Williams, i hans anförande i den amerikanska kongressen angående hemlöshet i Los Angeles – ”You can’t just keep picking people up, you have to stop them from falling.”

Faktumet att 50 000 barn och unga i Sverige har tankar på att ta sina liv varje år är oförlåtligt. Varje vecka dör tre av dessa i självmord. Tre liv som försvinner från jorden, för att vi inte har ett system som stoppar dem från att falla. För mig borde detta vara prio ett för varenda en som har någonting att säga om läroplaner och fokusområden i skolan. Att prata om känslor, förstå stress, neutralisera och känna igen ångest och oro ska du inte vara bortkopplad från fram tills du är vuxen. Då kan det vara för sent. Det behöver ske en radikal förändring, förbättring, när det kommer till den plats dessa ämnen får ta i skolsalarna runtom i landet. Våra unga mår skit.

Förutom de kloka tankarna, och den innerliga glöden fanns så mycket kärlek i Tim. Det är nog det starkaste jag tar med mig från boken. En vilja att villa alla väl, att rädda världen, att ge, ge, ge utan att begära något tillbaka. Vi ska vara tacksamma för den tid han fanns här på jorden, och det skimmer han lägger över oss sedan dagen han gick vidare.

_ _ _

Fler inlägg på ämnet psykisk ohälsa hittar du här.



Psykisk ohälsa Samhälle

Kyle Beach och den ruttna sårskorpan

9 november, 2021

Tretton dagar har gått sedan det anonyma namnet John Doe ersattes med Kyle Beach i en av hockeyhistoriens mest omskakande berättelser. Tretton dagar sedan traumat, mörkret och ångesten i hans bröst delades med omvärlden, i en av de mest gripande tv-intervjuerna många av oss någonsin bevittnat. Och nu slits skorpan loss från ett sunkigt, illa läkt sår som akut blöder och svider och ligger blottat i verkligheten.

Såret uppstod inte vid ett specifikt tillfälle. Det var ingen olycka som inträffade, ingen enskild incident som gjorde att huden sprack. Det var decennier av kontinuerliga rispor – hela tidseror av systematiska skav – som gjorde såret större och djupare för varje ny dag. Ytliga skråmor blev till djupa jack, obehag och irritation byttes ut mot blixtrande smärta och pinande värk. I våra maggropar har vi tyst frågat oss om såret inte behövts undersökas, kanske rengöras och behandlas. Men tysta frågor får tysta svar.

Någon gång under vägens gång, när såret blivit en del av vår vardag, ett skav vi lärt oss att leva med, började en skorpa bildas. Först en tunn yta, och sedan ett tjockare, hårdare lager av vad nu skorpor består av. Det finns dom som uppmuntrar till att låta skorpan växa fram, bättre att såret täcks så att vi slipper oroa oss över det. Så skorpan tar plats. Men det är ingen fin skorpa. Den är skrovlig och ful och mörk som jord. Som att den försöker gömma något vidunderligt och elakt och inte kan hålla masken. Vi vet vad som finns där under, och även om locket är groteskt att titta på – att tänka på – är vi lättade att det slutat blöda och svida. Och tidserorna passerar.

Så i en snabb rörelse, så obeskrivligt smärtsam, slits skorpan bort. Såret ligger blottat, blött och infekterat. Det svider och blöder och luktar. Köttet är rått, kanterna hårda. Hela kroppen värker av verkligheten att locket är borta, hjärtat skriker av intrycken som inte går att blunda för. Trycket har lättat och nu forsar skiten ut efter år av disciplinerat förtryck.

Först får vi panik. Det är svårt att hantera den ström av plågor som sprider sig i våra vener. Alla minnen, alla insikter, alla svar som nu är högljudda och ogreppbara. Frågorna är också högljudda nu. Är det här en dröm? Kan man verkligen vara så här förtvivlad? Kommer blodet någonsin sluta rinna? Kommer såret läka? Kan man gå vidare?

Men händer sträcks ut. Vänner, bekanta, främlingar – tillsammans plockar vi fram desinfektionsmedel, bomullstussar och läkande salva. Vi baddar och smeker och plockar försiktigt bort smuts och död hud. Varenda millimeter av det öppna såret ser vi över, vi behandlar med mjuka och omsorgsfulla rörelser. Det här kommer att ta tid. Vi lägger ett förband, och bevakar varje dag. Om läkeprocessen stannar av väntar vi tålmodigt. Den ruttna skorpan får aldrig komma tillbaka.

Någon gång, jag vet inte när, så ska vi titta på huden där det fasansfulla såret fanns och se en slät och len yta. Skör men stark, ärrad med frisk. Ingen smärta eller förhårdnader. När vi känner med fingrarna på ärret kommer det att sticka till på andra ställen i kroppen, men var inte rädd. Det är alla tidseror som gör sig påminda, som små minibesök i det smärtande förflutna. De behövs för att vi ska orka fortsätta framåt. Någon gång, jag vet inte när, så har vi läkt. Och såret – det groteska och djupa och plågsamma – det ska förbli ett minne av mörkare dagar.

Tack till Kyle Beach, Erik Granqvist, Erik Grönberg och alla andra som berättar. Ni river upp skorpor och för det är jag er evigt tacksam. Ert mod är ovärderligt.



Jobb Personligt Sport

Tack för allt, Henrik Lundqvist.

5 september, 2021

Jag kan inte riktigt förklara varför jag inte kunde formulera någonting vettigt när nyheten om att Henrik Lundqvist lägger plocken på hyllan nådde mitt flöde för drygt två veckor sedan. Kanske var det för att jag inte visste om jag skulle skriva som den tonåriga Kajsa som med Henriks hjälp förälskade mig i hockey på riktigt, eller om jag skulle skriva som den vuxna sportjournalisten som med ett nyktert öga kunnat följa en av de största karriärerna i NHL:s historia. Och jag ska ärligt säga att två veckors funderande inte gav mig något självklart svar, så jag kommer låta röster från båda mina jag få ta plats i detta inlägg.

För en ung person på en högstadieskola som inte direkt erbjöd gemenskap och inkludering var det för mig avgörande att hitta någonting utanför skolan att hitta glädje och värme i. På den tiden fanns inte Facebookgrupper för extremt nischade intressen eller Youtube-lives med möjlighet till interaktion och känsla av tillhörighet. För mig blev hockeykvällarna en sådan källa istället. Tillsammans med några få vänner följde jag Elitserien slaviskt, och Frölunda blev av geografiska förklaringar det lag vi följde absolut närmast.

I samma veva slog bröderna Lundqvist igenom och de vann göteborgarnas hjärta på nolltid. Samma vår som jag slutade gymnasiet hade Henrik hade sjuka 94.8 i räddningsprocent de 28 matcher han spelade under grundserien och var överlägset bäst i ligan. Han var en stor anledning till att Frölunda vann sitt första SM-guld på 38 år.

”Hon bankade där inne i bröstet”

Jag hade inte följt NHL på nära håll under mina första 15 år i livet. Jag hade såklart koll på de stora namnen och spelarna, inte minst genom hockeybilder som cirkulerade på lågstadiebänkarna. Men när Henrik Lundqvist åkte över till New York fick jag på riktigt upp ögonen för världens bästa liga och allt det drömska skimret som omslöt den. Jag kunde fortfarande inte titta på matcher på nätterna, men jag läste mer och mer om vad som hände där borta. Och när Henrik Lundqvist hittade sin plats på Manhattan följde jag det med stor beundran hemifrån Göteborg.

Jag inser att det låter väldigt bombastiskt, och kanske lite poserande, när jag säger att jag inte tror att jag hade jobbat med det jag gör idag om det inte varit för Henrik Lundqvist. Det låter fjantigt, jag vet, men jag är genuint övertygad om detta. Jag hade aldrig bestämt mig för att rikta min journalistiska utbildning mot just ishockey, jag hade inte fått en chans att skriva och utvecklas på Hockeysverige.se (tack, Uffe!) och jag hade inte flyttat till New York för att bevaka NHL på plats i världens häftigaste stad.

Så när jag 2016 i Madison Square garden gjorde min första intervju med ”The King of New York” var det svårt att inte connecta med den 15-åriga tjejen som blev kär i hockey och allt den för med sig. Hon bankade där inne i bröstet, ville säga tack till honom. Det fick hon givetvis inte göra, jag var ju där och jobbade, men gudarna ska veta att hon väsnades.

Något som inte går att ta på

Det var inte förrän jag flyttade till New York 2019 som jag på riktigt förstod innebörden av det kungliga smeknamnet som målvakten från Åre fått. Jag hade läst Per Bjurmans blogg och verkligen försökt förstå, men det var sannerligen en polett som trillade ner när jag väl flyttade dit och befann mig i byggnaden – hans slott. Det var inte bara de mullrande vibrationerna i arenan när 15 000 personer ropar ”HEN-RIK, HEN-RIK”, det var inte bara de otaliga kommentarerna från Rangerssupportrar runtom i staden när de fick reda på att jag var svensk, det var inte bara de enorma billboardsen med de två blåa ögonen som blickade iskallt genom gallret på målvaktsmasken inför säsongsstart. Det var något mer än så, något som inte riktigt gick att ta på. Henrik Lundqvist var – och är – en osynlig materia i New York-luften, lika självklar som doften från falafel-trucksen och de tusen biltutornas symfoni så fort ett rödljus slår om till grönt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta här, det finns oändligt med saker att säga. Speciellt om jag ska vidga vyerna utanför min egen upplevelse av #30, tänk på alla tusentals barn som inspirerats och följt sina drömmar tack vare honom. Tänk alla människor som hittat ett ljus i mörkret genom att följa honom, och tänk alla barn och unga han hjälpt och stöttat genom sitt välgörenhetsarbete. Det kommer skrivas långa, långa böcker om detta. Men för att detta inlägg inte ska bli en sådan bok så jag tror att jag avslutar genom att låta 15-åringen i mig säga det som hon inte fick säga den där februarikvällen i MSG 2016.

Tack, Henrik. Tack för allt. Utan dig hade den här vilsna tjejen inte hittat en passion till berättande, en lycka i det komplexa som är sport och en mening med sin vardag. Stort grattis till en enastående karriär, det har varit en stor ära att få följa dig. Lycka till med allt som framtiden erbjuder dig.



Psykisk ohälsa Sport

Hur Simone Biles, Naomi Osaka förändrar samtalet kring psykisk ohälsa

10 augusti, 2021

Med Simone Biles som senaste kvitto tycker jag mig se någon form av skifte det senaste året. Ett skifte när det kommer till aktiva idrottare, i den starkaste av strålkastare, som prioriterar sin mentala hälsa genom att avstå sin sport. Under coronabubblan i NHL, NBA och andra ligor pratade flera spelare om de psykiska påfrestningarna. Men så vitt jag vet sade ingen att de behövde stå över en match mitt under pågående säsong/slutspel. Förutom möjligen de spelare som i slutet på förra säsongen valde att inte gå in i bubblan över huvudtaget.

Vi är relativt vana vid att höra berättelser om psykisk ohälsa och mentala utmaningar från idrottare som avslutat sin aktiva karriär. Och missförstå mig inte, det är bra. Oavsett när i livet man berättar om sin psykiska ohälsa är min stora övertygelse att man hjälper sig både själv och andra. Men de senaste månaderna har frågan om psykisk ohälsa dykt upp i högst aktiva och extremt välbevakade forum. På tennisens världsscen berättade världens främsta kvinnliga tennisspelare Naomi Osaka att hon sedan 2018 lidit av depression och ångest. Detta gjorde att hon hade svårt att genomföra exempelvis presskonferenser utan att bli nedbruten mentalt. Hon hade bett om att få avstå presskonferenserna på prestigefulla French Open, men tävlingsledningen hade sagt nej. Istället för att då pressa sig, pusha sitt psyke, igenom frågestunderna med media – som jag gissar att många andra gjort – bestämde hon sig för att inte komma till tävlingen över huvudtaget. Hon tog ansvar för sitt mående, och prioriterade sin mentala hälsa.

”De sviker sitt land”

Det gjorde Simone Biles också. Den amerikanska 24-åringen tillika världens bästa gymnast gjorde ett svagt framträdande i hoppfinalen i OS – något som hon sedan avslöjade berodde på att hon inte kände sig mentalt stabil. I samband med detta meddelande hon att hon drog sig ur de resterande grenarna den finaldagen. Orsaken var, som sagt, mental ohälsaHennes kropp och hjärna var inte i synk. Biles drog sig sedan ur ytterligare ett antal finaler dagarna som följde, men kom tillbaka till den sista deltävlingen och tog ett OS-brons. Det var hennes sjunde olympiska medalj i karriären.

Jag gissar att både Naomi Osaka och Simone Biles hade vetskap om hur deras besked skulle mottas i världen. De fick mycket stöd, men också enormt mycket hat och kritik. Människor med stora bokstäver på Twitter, i kommentarsfält och (sannolikt) i privata inkorgar. Människor som menar att de är svaga, osportsliga, egoistiska, sviker sitt lag. Sviker sitt land. Jag gissar att både Naomi Osaka och Simone Biles visste att de skulle bli tvungna att försvara sig, förklara sig och bemöda sig att försöka få kritikerna att förstå. Flöden skulle sprayas med hårda ord, förutfattade slutsatser och dömande konstateranden. 

Sen när är spöken farliga?

De hade kunnat skylla på en fysisk skada. De hade kunnat sagt att de haft problem med ett knä, en axel, eller någon annan kroppsdel som är vital för att utföra deras sport. De hade kunnat mörka för att skydda sig från stormen. Då hade de fått arbeta med sin mentala rehabilitering i lugn och ro. För än så länge är inte en mental nedsättning detsamma som en fysisk sådan. Än så länge räknas man inte som skadad om man ”bara” har spöken som härjar i hjärnan. Sen när är spöken farliga?

Men de mörkade inte. De skyllde inte på en fysisk skada. De stod rakryggade och berättade sanningen och att det var deras mentala mående som var skadat. De tog sina enorma, personliga plattformar, på den ännu mer enorma idrottsscenen och visade att mentalt mående är viktigt. För miljontals barn, unga och vuxna idrottare runtom i världen visade dom att det är okej att må dåligt, att säga nej och att prioritera sitt psyke.

Jag är varken atlet eller agerar på några enorma idrottsscener. Men ju fler vi är som lyfter fram dessa exempel, desto snabbare kommer vi att nå en normalitet och ett krossat stigma kring psykisk ohälsa. Och desto snabbare kommer vi att betala tillbaka till alla de som inte haft kraft, mod eller stöd nog att berätta. Det är vår chans att göra kostnaden lite, lite mindre för de atleter som betalar så dyrt genom att blotta sitt innersta.

Så tack, Simone och Naomi. Kanske har vi kommit in i en ny era nu, där psykisk ohälsa får ta den plats den behöver i det idrottsliga samtalet. Oavsett hur stor scen du står på.

Vill du läsa mer inlägg om psykisk ohälsa klickar du här



Psykisk ohälsa

Söndagssnack: Instagram Live – psykisk ohälsa med Lisa Kalméus

5 juli, 2021

Under våren har jag med jämna mellanrum, och väldigt spontant, suttit i min soffa hemma i lägenheten på söndagar och sänt live på Instagram. Egentligen hade jag ingen plan eller tanke bakom sändningen, mer än att jag ville ha sällskap och. Det kanske till och med fanns andra som ville ha sällskap också, som också satt hemma själva och söndagshängde. Och det fanns det! Under söndagarna har vi pratat om allt ifrån veckans händelser till serietips och annat vardagligt.

För ett par veckor sedan bestämde jag att vi skulle nischa sändningarna lite, så att de riktade in sig mer på psykisk ohälsa. Jag ville testa att göra sändnignen tillsammans med en gäst, för att ha ett avslappnat och öppet samtal. Så igår bjöd jag in min lillasyster Lisa till det första Söndagshänget med gäst. Och det var så himla fint! Vi pratade om psykisk ohälsa i form av oro och ängslighet, ätstörningar, fysiska symptom på ångest och hur man kan ”bete sig” när en nära anhörig mår dåligt.

Hela klippet finns att se i repris här nedan, jag lägger också in hålltider till er, ifall ni inte orkar kolla på hela. Nästa söndag kör vi igen!

Hålltider i sändningen om psykisk ohälsa med Lisa Kalméus

Cirka
06:00 – Hur mår du idag, Lisa?
08:00 – Vad är psykisk ohälsa för dig, vad har du för erfarenheter?
10:00 – Hur märks ångest och ängslighet hos dig?
13:00 – Hur gör du när ångesten visar sig fysiskt?
18:00 – Lisa berättar om sina ätstörningar och hur hon blev frisk
35:00 – Om att vara känslomänniskor!
41:00 – Har du tappat några vänner på grund av hur du mår?
43:00 – Hur vill vi att nära och kära ska ”bete sig” när vi mår som sämst?

Är du intresserad av innehåll som rör psykisk ohälsa? Då kan du kika in här. Prenumerera gärna på mitt månadsbrev där jag varje måndag tar upp ett ämne som rör psykisk ohälsa och mental hälsa. Klicka här för att prenumerera!



Psykisk ohälsa

LISTA: Läsvärda berättelser om psykisk ohälsa

29 juni, 2021

För varje år som går upplever jag att fler och fler vågar prata öppet om sina utmaningar med psykisk ohälsa. Vilken fantastisk mening att kunna skriva. Fler och fler profiler med stora namn och stora följarskaror berättar om stunder och perioder då de haft det tungt, vissa berättar att de har det tungt just nu. Detta, enligt min övertygelse, gör att fler personer som inte lever under det offentliga ögat vågar ta klivet att prata om hur de mår. En positiv spiral, i någonting som kan vara så svårt och mörkt.

Jag gör den här samlingen lika mycket för mig som för er, då jag vill kunna gå tillbaka och läsa och minnas berättelser från de modiga personer som öppnar sig om sin psykiska ohälsa. Säg gärna till om du saknar någon artikel på listan så lägger jag till den. Ju längre den blir, desto större blir kvittot på att vi är på väg åt rätt håll när det kommer till att bryta stigmat kring detta livsviktiga ämne.

OBS. Vissa av artiklarna kräver att man prenumererar.

Berättelser och intervjuer kring psykisk ohälsa

”Jag har varit i en depression” intervju med Patrick Cehlin (2021)
Efter tre års flitigt och slitigt arbete för att ta sig tillbaka till ishockeyn bestämde sig Patrick Cehlin för att avsluta sin fina karriär. Här berättar han om hjärnskakningarna som i sin tur ledde till depression och ett tufft men värdefullt arbete med sig själv.

”Our son was gone” intervju med Stephen Johns (2021)
Efter nära två års frånvaro på grund av hjärnskakningar gjorde Stephen Johns comeback i NHL i februari 2020. Här berättar han om den knäckande tiden under de 22 månader han kämpade med depression, självmordstankar och hemsk huvudvärk. Han har inget svar, ingen quick fix, på hur han tog sig tillbaka, men han försöker beskriva vad som

”Jag var trött hela tiden” intervju med Anna Oscarsson (2020)
Fotbollsspelaren Anna Oscarsson berättar om hur de prestationskrav hon satte på sig själv redan i ung ålder till slut utvecklades till psykisk ohälsa, och hur hon drabbades av en depression. Hon insåg att hon behövde hjälp. Idag är hon ambassadör för Suicide Zero och arbetar med elitklubbarna för att öka kunskap och arbete kring psykisk ohälsa. I artikeln delar Anna dessutom med sig av sina tre bästa tips på hur du handskas med psykisk ohälsa.

”It’s O.K. To Fall Apart” av Kayla McBride (2020)
Basketspelaren Kayla McBride berättar om hur isoleringen under pandemin fick hennes ångest att skena. Hon berättar även om hur hennes relation med sin pappa gjort att ångesten funnits sedan barnsben, och att hon vill vara öppen med vad hon dealar med för att hennes framtida barn inte ska gå igenom samma sak som hon gjorde.

”IFK-stjärnan Thern talar ut om sin ångest” intervju med Simon Thern (2019)
Ett sjukdomsvirus i september 2019 gjorde Simon Thern nedstämd och utlöste ångest hos fotbollsspelaren. Han berättar om hur ångesten visade sig hos honom och hur han fått hjälp av en psykolog för att komma tillbaka till vardagen.

”I could not stand being alone in my brain” av Robin Lehner (2018)
NHL-målvakten Robin Lehner berättar öppet och naket om den mörka tiden innan han blev diagnostiserad som bipolär. Han berättar om hur han använde alkohol för att dämpa smärtan i bröstet, och hur han efter att ha blivit ren och med hjälp av professionella läkare förstod att han bar på trauma från barndomen. Han beskriver den tuffa processen på rehabcentret i Arizona och hur han hittade en hjälp i religion och hur han lever med sjukdomen idag.

”Everyone Is Going Through Something” och ”To Anybody Going Through It” av Kevin Love (2018 och 2020)
Mitt under en match i november 2017 fick NBA-spelaren Kevin Love sin första panikångestattack. Här berättar han om den omskakande upplevelsen och varför han tror att den hände. Love pratar om den osunda betydelsen av ”be a man” – prata inte om dina känslor, var stark, håll saker för dig själv – och hur varenda ung pojke formas i samma mönster. Han berättar om hur han stängde inne sorgen efter sin avlidne mormor och hur samtal med en terapeut fick honom att inse hur mycket det hjälper att prata.

”Out of the Shadows” av Hayley Wickenheiser (2015)
När den forne NHL-spelaren Steve Montador avled, 35 år gammal, efter vad som tros vara de mörka sviterna av CTE (hjärnskada som kan uppstå efter upprepade slag mot huvudet), skrev hans vän och hockeyspelarkollega Hayley Winckenheiser först ett inlägg på Facebook, och sedan den här artikeln. Här beskriver hon sin förlorade vän på ett hjärtskärande sätt, och sätter fingret på vad som saknas för elitidrottare på en så hög nivå i termer av ekonomisk rådgivning, psykologstöd och planering för framtiden. Allt för att undvika att fler spelare ska drabbas av drabbas av depression och djupa fall efter att karriären är över.

Fler av mina inlägg på området psykisk ohälsa hittar du här.
På sidan It Helps To Talk hittar du fler berättelser från personer som upplevt och lever med psykisk ohälsa.



Jobb

Producentjobb i Karlskoga

7 februari, 2021

Efter nästan två veckor utan matchjobb åkte jag till Karlskoga i onsdags för att jobba med Karlskoga-Björklöven. Jag skulle sitta i bussen och vara producent åt Lars, Mike, Harald och Stefan som fanns inne i arenan och guidade tv-tittarna genom kvällen.

Som producent är min uppgift att bygga ett körschema för sändningen, där allt innehåll – från förstudio till pauser till slutstudio – planeras med tidsåtgång, samtalsämnen och bilder att visa. Detta arbete påbörjar jag oftast flera dagar före matchen, men det slutförs och spikas dagen före match och skickas ut till alla som är delaktiga i sändningen. På onsdagar har vi i regel alltid en halvtimma förstudio innan matchen drar igång, vilket innebär mycket planering kring vad vi ska prata om och visa upp i rutan. Jag ringer ofta Lars och de andra för att se vad de är sugna på att prata om, och vilka snackisar vi inte får missa.

Detta var min nionde match som producent, så jag är sannerligen fortfarande en rookie. Min chef och mentor – och vad jag förstått och upptäkt; en av Sveriges bästa producenter David Olofsson – hjälper mig med feedback och tips inför och efter varje sändning, vilket är helt oslagbart. Även teamen i bussarna under de här första matcherna har varit outstanding i att hjälpa mig att bli bättre och alla har förståelse för att jag är ny på jobbet. Det är guld värt för en självkritisk person som jag.

Åter till onsdagen. Jag gick upp klockan 05.45 och tog ett tidigt tåg till Karlstad (självklart med munskydd, handsprit och på rejält avstånd från de få medpassagerare som fanns), där jag checkade in på hotellet. Under täcket satt jag sedan och förberedde det sista inför sändningen, som kroniskt frusen person är hotellsängen mer än bara en plats att sova på. 

Vid 14-tiden plockade Harald upp mig utanför hotellet, jag brukar åka med honom till Karlskoga när vi båda jobbar där. Det tar bara 45-50 minuter, och Harald är en trygg bilförare och en väldigt go kollega. När vi kom fram till Nobelhallen vid 15-snåret sätter jag mig med killarna i bussen och börjar gå igenom körschemat punkt för punkt. Vi tar emot videoklipp som den grymme redigeraren Adam Johansson har klippt ihop efter min beställning kvällen före. Den här första timmen är alltid trevlig, man träffar kollegor som man kanske inte jobbat med på länge, och vi catchar up på vad som hänt senast. Just i onsdags snackade vi en del NHL-fantasy – där det ju går rakt åt skogen för mig, helt i sin ordning alltså.

Vid 16.15 gick vi till ett konferensrum i Nobelhallen och bjöds på underbar hemmalagad mat. Man har lärt sig att inte äta någon lunch när man ska jobba i Karlskoga för oj oj oj, vilka drömmiga måltider de bjuder på. Grymt god mat! Vi är runt 20-25 personer som jobbar med sändningen – i bussen och i arenan – och måltiden är i princip den enda gång då alla är samlade, så det är trevligt att få den lilla stunden tillsammans innan alla sprids ut på sina positioner.

När vi ätit upp hade vi ett möte där jag, Lars, Mike, Harald, Stefan, bildproducent Joakim, grafiker Daniel och studioman Peter går igenom körschemat en sista gång. Där kan vi lägga till och ändra ifall någon information eller någon idé tillkommit under dagen. Därefter gick Lars iväg för att göra intervjuer med de spelare som ska vara profiler i sändningen. Jag gick tillsammans med bussgänget och satte mig för att se intervjuerna i produktionsbussen och klippa dem till rätt längd när Lars var färdig.

Det finns lite olika storlekar på produktionsbussarna, och den vi satt i i onsdags är den största av varianten. I alla fall den största som jag jobbat i under min första säsong. Jag överdriver inte när jag säger att jag tror den är lika stor som min lägenhet, dubbelt så stor som min första lägenhet som jag bodde i som 19-åring. Den är enorm! Förutom det ”stora” rummet med de många skärmarna finns ett lite mindre rum där ljudteknikerna håller hus och ett annat litet rum där teknikansvariga sitter.

 

I rummet med skärmarna sitter i regel fem personer under sändningen, i de större bussarna. Den här gången var det producenten (jag), bildproducenten (Joakim), de två EVS-operatörer (Hampus och Lill-Mora) samt grafikern Daniel. Joakims roll är den som ser till att rätt saker visas i bild, framför allt under matchen. Han har kontakt med alla fotografer och dirigerar dem i vad som ska filmas. Han bestämmer när vi skall visa repriser, tränarreaktioner och de olika vinklarna på matchkamerorna. Det är också han som meddelar programledaren, kommentatorn och experterna när de kommer i bild, så att de är beredda och står redo att titta in i kameran. EVS-operatörerna, Hampus och Lill-Mora i det här fallet, tar fram repriserbilder, paket med spelarbilder (till exempel när Mike vill analysera någonting i pausen), och highlights – som Joakim sedan kan använda.  Jag är så sjukt imponerad av de som bemästrar EVS-jobbet, det går så otroligt snabbt och det finns så många knappar att trycka på. Jag blir lika chockad varje gång jag ser dem jobba. Så himla häftigt.

Grafikern är den som lägger namnskyltar, inforutor, inforemsor och annan statistik och information på skärmen, i tajming med de rörliga bilderna. Vissa grejer har jag förberedd i körschemat, men det mesta har grafikern, alltså Daniel i det här fallet, tagit fram själv, och kan i samspel med bildproducenten lägga grafik när det är relevant.

Min roll innefattar i huvudsak två delar, och det gäller nästan uteslutande allt som händer i studion, det vill säga förstudion, pauser, power break och slutstudion. Den första är att förbereda gänget i bussen på vad som kommer härnäst, det är jag som annonserar vilket klipp det är som ska visas så att EVS-killarna och Joakim kan vara beredda på att sända ut dem. Det andra är att hålla kontakten med Lars, kommentator och experter. Jag håller koll på att vi håller tiden och meddelar dem när det är dags att runda av eller gå vidare. Ibland blir saker spontana och då är det ännu viktigare att jag är tydlig mot Lars och resten så att de känner sig trygga i vad som ska sägas eller visas. Det här är nästan det som varit svårast, jag vill verkligen vara tydlig men är rädd för att prata för mycket i deras öron så att de snurrar bort sig! Men allihopa har sagt att de är så vana, och det vet jag ju. De är såna suprproffs, och enormt rutinerade och erfarna. Så att det är bara för mig att säga det som ska sägas, de kommer lösa det. Detta är något jag jobbar med och försöker bli bättre på.

Matchen blev spännande, den gick hela vägen till övertid och straffar och var full med känslor. Lars fick en superfin mössa som Karlskogaspelaren Alexander Leanderssons mormor stickade, så den visade vi upp i slutstudion. En fin liten stund som fick avsluta en rolig kväll.

Totalt sett gick sändningen bra, jag har såklart en del små grejer som jag tar med mig som utvecklingsbara för egen del, men det fanns även saker som jag kände mig nöjd med. Det är det viktigaste, som självkritisk, att kunna plocka med sig positiva delar att påminna sig själv med när man ständigt granskar och letar efter brister. Och att kunna påminna sig själv om att man inte kan kunna allt, speciellt inte när man är ny på jobbet.

Jag åkte med Harald tillbaka till Karlstad och när jag gled in på hotellet vid 23-tiden var jag så hungrig att jag frågade i receptionen om de hade någon chipspåse eller frukt eller så. Då sade den snälla tjejen att de hade en tallrik med kvällsmat över som hon kunde värma på. Så klockan 23.15 satt jag ensam i hotellobbyn och åt min andra hemmalagade måltid för dagen, hur gulligt?! Värmland ftw!

Dagen därpå tog jag tåget tillbaka till Göteborg. Nästa gång jag jobbar på match är på Hovet på fredag, då är jag programledare för AIK-Björklöven. Men innan dess är det Kajsa & Co på C More:s Facebooksida.

Tack för att ni hänger med!



Livet Personligt

Mannen med kameran.

2 oktober, 2019

Idag hände någonting som jag bara upplever i den här stan. Kanske (läs mest troligt) beror det på mig, att jag är modigare, spontanare och mer uppmärksam och ömmande för allt det fina i omgivningen när jag har här.

Jag hade varit på den drömmiga och enorma elektronikbutiken B&H på 9th Avenue, i höjd med Madison Square Garden, och handlat lite inför NHL-premiären. När jag skulle gå vidare såg jag en afroamerikansk, gammal man i kavaj sitta lutad mot butiksfönstret i värmen. Han hade kritstrecksrandiga byxor, aningen nötta fin-skor och en stilig hatt. I knät hade han en kamera som såg ut att ha fotat saker vi andra bara läser om i historieböcker. Den var otrolig. Mannen såg avslappnad och snäll ut, och när jag passerat honom var jag tvungen att stanna till. Som så många gånger förr kom den där rösten, den som ibland bara är jobbig, som påminde mig om att jag får antagligen bara en chans att prata med den där personen och den chansen är här och nu.

Jag velade, det var varmt som attan och jag svettades som en dåre. Jag blev förbannad på mig själv för att jag inte bara kunde släppa honom och gå vidare som alla andra människor som passerade. Nej, jag ska givetvis fastna. Jag ska givetvis lägga tid på att gå fram och prata med främlingar som ser intressanta ut, istället för att fortsätta med det som stod på agendan för dagen. Min nyfikenhet får härja fritt och de sociala begränsningarna är som bortblåsta. Jag gick vände och gick fram och tillbaka två-tre gånger, han måste tyckt jag såg helt förvirrad ut, men till slut märkte jag hur benen bar mig hela vägen fram till honom.

Mannen hette Louis Mendes. Han var född i Queens år 1940, samma år som hans kamera tillverkades. Sedan 70-talet har han jobbat som gatufotograf och tagit ”instant pictures” med sin gamla, fina kamera. Han var precis så innerlig som hans ljusa, grumliga ögon gav sken av och efter att vi pratat en stund tog jag en bild av honom och tackade för hans tid. Jag var lite försenad till nästa schemapunkt, men irritationen över att jag inte kan släppa saker lade sig direkt när jag lämnade honom. Det är såna möten som gör livet skimrande.

Om ni är nyfikna på den gamle fotografen hittade jag både Wikipedia-sida och en artikel i The New Yorker som ni kan kika på.

“I’ve been doing this so long, I’ve seen some people whose grandparents I photographed”

 Louis Mendes (By Kajsa Kalméus)