Futebol dá força = Fotboll ger styrka
Ibland (läs väldigt ofta) blir jag extra berörd av vissa jobbuppdrag jag gör. Idag var jag med om det. Igen.
Jag var på Svenska Mässan där Bris hade nätverksträff. En otroligt intressant eftermiddag där vi hörde om bland annat psykisk ohälsa bland ensamkommande barn, vikten av att hitta ett socialt sammanhang för dem samt rapporter om sexuella övergrepp inom barnidrott. Imorgon kommer jag att blogga om dagen på Ungdomsfotboll.se.
Det som berörde mig mest var Frida Persson och hennes organisation Futebol dá força. Jag kände inte till dem sedan tidigare, men fick en pratstund med Frida innan hon skulle gå upp och hålla sitt föredrag. Jag rös under vårt samtal säkert 4-5 gånger. Och jag bestämde mig efter cirka 10 sekunder av vårt samtal att jag ska göra en lång intervju med henne till Supersöndag på Ungdomsfotboll. Men jag måste bara skriva av mig lite innan dess.
”Futebol dá força” betyder ”Fotboll ger styrka”. Organisationen startades av en svensk kvinna i Moçambique, vid namn Cecilia Safaee, och den verkar för att stärka tjejers rättigheter och möjligheter genom fotboll. All praktisk information finns att läsa på deras hemsida, men jag vill lyfta några saker som Frida sade när hon stod på scenen.
Futebol dá força utbildar kvinnliga ledare inom fotboll och i utbildningen går de igenom olika fokuspunkter. Förutom ledarskap och andra kanske mer självklara steg, utbildar man dessutom i självkänsla och självförtroende. Om du som ledare inte vet skillnaden på de båda, och barnen vet nog ännu mer sällan, hur ska du då kunna hjälpa till att stärka både självkänsla och självförtroende för de små? Om du som ledare säger ”nu var du duktig!” efter att ett barn gjort ett snyggt mål eller en snygg brytning, vad händer med barnet då?
När Frida pratade om detta blev jag alldeles varm och skör. Ända sedan jag själv började jobba aktivt med min självkänsla och faktiskt började förstå skillanden på prestation och egenskap, har jag försökt att tänka mer på att inte säga till mina systrar eller till barn jag möter i olika sammanhang att de är duktiga när de gjort något bra. Vet ni hur svårt det är? Och det kanske inte är rätt att sluta med det, men man kanske kan bli bättre på att ge självkänslobetingade komplimanger istället? Ett exempel som hände så sent som igår när jag skulle berömma min syster Lisa. Hon har börjat dansa, fastän hon säger att hon inte kan. Hon gör det för att hon tycker det är roligt. Och hon blir bättre och bättre. Jag har sett henne dansa någon form av street dance nu, och jag blev helt chockad. Vilka moves! Men istället för att säga ”vad duktig du är” eller ”vad bra du dansar” så sade jag igår ”gud, vad du är modig som vågar testa en ny grej. Du utmanar dig själv till personlig utveckling och du är en stor inspiration för mig”. De komplimangerna, tror jag, stärker en människa på ett helt annat sätt. Och vet ni? De komplimangerna är mycket roligare att ge!
Tillbaka till Frida. Åh, så bra att de utbildar i självkänsla och självförtroende. Tänk om vi kan bli bättre på att lära våra barn att man inte måste prestera för att vara värd någonting som människa. Vad fint det skulle vara.
En annan sak hon sade var att de i organisationen jobbade med att försöka få föreningar och samhälle att tänka annorlunda när det kommer till ungdomar som hoppar av. Fotbollen deltagande peakar vid 12-årsåldern, därefter är det väldigt många som slutar. Både killar och tjejer. Frida sa: ”Det är inte ungdomarna som tappar intresset för idrotten, det är idrotten som tappar intresset för ungdomarna”. Hon fortsatte sedan på spåret att vi borde bli bättre på att se ungdomarnas behov. Istället för att bara acceptera att en ungdom slutar för att han eller hon börjar gymnasiet borde vi ställa frågorna ”hur kan vi göra för att du ska kunna fortsätta spela även om du går på gymnasiet? Hur kan vi anpassa oss? Hur kan vi få fotbollen att passa in i ditt liv?”. Det är troligtvis jättemånga barn och ungdomar som slutar för att de aldrig ens tänkt tanken att klubben skulle kunna anpassa sig till hur livet faktiskt ser ut för en tonåring. Där har vi misslyckats.
Jag ser så otroligt mycket fram emot att träffa Frida igen och få prata vidare med henne om detta. Jag ser fram mot att hjälpa till att sprida ordet om vad Futebol dá força står för och vad de gör. För i en värld där så mycket negativt får ta plats är det viktigt att vi aktivt väljer att lyfta de ljusa historierna. Och det gör jag så gärna.
