Västtragik – eller varför det tog mig en timma att åka från Valand till Olskroken
Jag tillbringade kvällen tillsammans med min syster och hennes soon to be sambo Niclas. Hanna bor ungefär vid Södra Vägen, så det smidigaste för mig är egentligen att ta spårvagnen från Scandinavium när jag ska åka hem. Men precis när jag kom ut från porten, cirka 22.40 fick jag ett enormt kaffesug (Kaffe efter klockan 22? I’m crazy like that) så jag bestämde mig för att ta vagnen från Valand istället, så kunde jag svepa med mig en 25-kronorskaffe från Sjuelvan. So far so good. Jag fick min kaffe, det var fortfarande plusgrader och Björn Oldeens lena stämma höll låda i mina hörlurar. Två minuter tills trean kommer och tar mig genom ett torsdagstrött Göteborg och hem till min lilla del av staden. Spårvagnen kommer. Jag hoppar på.
Jag erkänner. Det som var den ursprungliga orsaken till min långa resa var givetvis jag själv. Detta är antagligen vad Västtrafik kommer att hävda om mina senare ”missförstånd” också, om de mot förmodan skulle läsa detta. Må så vara. Ungefär 30 meter efter att spårvagnen lämnat Centralstationen och ska döna iväg på raksträckan hela vägen till Ullevi Norra upptäcker jag att vagnen svänger vänster, in på Vågmästarplatsen och förbi GP-huset. Jag sitter alltså inte på trean. Jag sitter på sjuan. Och för er som kan era linjer finns det alltså ingen mellanlandning mellan Centralstationen och Gamlestadstorget.
Ingen panik. Gamlestadstorget är bara tre hållplatser från mig, så det borde ju gå fort att bara byta vagn och åka vidare mot Olskroken. Nemas problemas. Det går till och med en vagn klockan 23.16, och klockan är 23.10 nu. Det hinner jag lätt.
Eller inte. Jag hoppar av vagnen på Gamlestadstorget. För er som inte sett det monstruösa demolitionsarbete och byggkaoset där ännu, jag kan beskriva det för er. Tänk er Korsvägen. Utan trottoarkanter och stensatta gångvägar. Tänk er grustag och grävskopor som pausats mitt inne i ett grepp om damm och sten. Tänk er oändligt med stängsel för att ”underlätta” för resande och gående. Tänk er dessutom att det är 314 orangea skyltar utplacerade överallt som pekar åt olika håll och vissa av dem rakt mot varandra, som för att jävlas lite extra. Just en sådan skylt följde jag när jag skulle gå vidare till vagnen som skulle ta mig hem. ”Linje 6, 8, 11 —->”. Perfekt. Dit ska jag.
Eller inte. Jag ställer mig snällt på hållplatsen och väntar de två minuterna som dröjer tills elvan kommer. Eftersom jag inte är ett fan av att stå ensam på ödelagda grustag klockan 23-någonting tänkte jag att jag hoppar på första bästa vagn som går in mot stan igen. Så tar jag mig vidare hem därifrån. Två minuter gick. Tre. Fem. Jaha! Nu är det alltså 15 minuter kvar tills vagnen går. Jag måste ha missat den som åkte förbi här, precis där jag står! Attans! Jag fortsätter vänta på sexan, den är ju bara fyra minuter bort nu.
Eller inte. Jag väntar i fem minuter och ser plötsligt hur sexan i fjärran, på andra sidan vattnet och borta vid Gamlestadens fabriker gnisslande susar förbi. Jaha! Det är alltså där borta man ska stå, och inte här där den fina, digitala tidtabellen hänger. Då är jag med!
Jag kravlar mig igenom grustaget ännu en gång, för att ta mig tillbaka ner till stället där jag hoppade av den första gången. Det ställe pilarna ledde mig ifrån. Jag ska erkänna att det sved i mig när jag rebelliskt gick emot dessa tydliga pilar och helt plötsligt inte lydde vad de sade. Men men. Det är tydligen här elvan går.
Jag går på elvan klockan 23:48. Kopplar upp mig på Uber och bokar en bil till Centralstationen. Varför jag inte bokade en Uber från början, när jag upptäckte att vagnen inte kom? Ja, du. har du testat att ta dig från grushavet på Gamlestadstorgs-hållplatsen till en väg? Det är en never ending story. Du kommer aldrig hitta ut.
När jag är 30 meter från Centralstationen, ironiskt nog precis på samma ställe som jag för en timme sedan insåg att det skulle bli en liten, liten omväg hem, stannar vagnen. Då är det nämligen dags för asfaltering framför oss, och två stora maskiner som jag inte vet benämningen på sliter för fullt och jag ser tröttheten i deras lyktor. Jag ber snällt att få hoppa av och går förbi den fräna lukten och rykande tjäran.
Musa plockar upp mig i sin mörkgrå Passat. Älskade Musa. Jag har aldrig träffat honom tidigare, men han blev genast topp tre bland mina favoritmänniskor. Som en silverpil gled vi genom utkanten av stan och inom loppet av sex minuter var jag hemma. Klockan hade hunnit bli ny dag.
Jag inser, mina vänner, att jag framstår som en oerhört bitter person i detta rantande inlägg. Men jag tar det. Just idag tar jag det. För så less som jag kan bli på Västtrafik (eller Göteborgs Stad, eller Skanska, eller vem som nu är ansvarig för den så kallade omdirigeringen) ibland, så less blir jag sällan på andra saker. Antagligen är det jag som gjort fel. Läst fel. Tolkat fel. Gått fel. Det kanske är jag som är underbegåvad. Det kanske är jag som inte förstår skyltarna, det kanske är glasklart för alla andra. Men skit samma. Jag åker också kollektivt och jag vill också förstå! Lär er att göra skyltar som vi alla kan tyda! Livet hade fått färre bittra stunder och ni hade fått nöjdare kunder. Men framför allt hade resorna mellan Valand och Olskroken tagit betydligt kortare tid.
Rant över. Tack för mig. Godnatt.
Detta är inlägg 10 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog.
