Intervju: Erik Gustafsson

Han är Sorundasonen som vuxit upp i Nynäshamn och Stockholm. Han blev göteborgare för en period och är nu mitt uppe i förberedelserna att på sikt ta plats i ett av NHL:s bästa lag. Möt Erik Gustafsson i ett samtal om buande fans, huvudtacklingar och att vara uppvuxen i en hockeytokig familj. 

När Frölunda Indians förlorat den avgörande semifinalmatchen mot Växjö den där onsdagen i mitten av april tidigare i år, var det många drömmar och visioner som fick sig en törn. Många envisa viljor som brottades ner av tomhet och frustration. De där känslorna vi andra bara kan föreställa oss, och sällan behöver möta.

Men bara några dagar senare, när laget varit iväg och gjort fystester i tre dagar, fick Erik Gustafsson ett samtal som jag gissar flyttade tankarna från besvikelse och uppgivenhet till hopp och motivation.

– Jag satt i bilen på väg hem när min agent ringde och sa att Chicago Blackhawks ville gå vidare med mig. Då blev jag lite pirrig, säger Erik.

Vi träffas på ett café i anslutning till Centralstationen i Stockholm. Erik är tillbaka i huvudstaden för en period. Där ska han träna och förbereda sig inför den stora flytten till USA på sensommaren. Och förhoppningsvis kunna njuta av lite ledigt.
Erik beställer en stor kaffe i pappersmugg och slår sig ner på den klassiska kaféstolen mitt emot mig. Han har mörka kläder och kritvita skor. Hela han känns avslappnad och harmonisk när vi börjar prata. Han fortsätter att berätta om de händelserika dagarna kort efter uttåget ur semifinalen.

– Dagen efter att Chicago hört av sig ringer min agent igen och säger att både Montreal och Pittsburgh också var intresserade. Och senare på kvällen kom ett kontrakt från Montreal. På en dag bara! Då hade jag inte ens pratat med dem. Jag blev väldigt chockad!

 

Händelserika dagar

Erik fick möjlighet att prata med scouten från Montreal Canadiens och höra vad de hade tänkt sig. Men han fick ingen känsla av att Montreal ville ha honom lika mycket som Chicago. När han sedan fick prata med Pittsburgh Penguins general manager Jim Rutherford fattade han tycke.

– Då kände jag att ”fan, nu vill jag till Pittsburgh”. Han berättade så bra om hur han ville ha det, jag fick en riktigt bra bild.

När Erik pratat med Rutherford ringde han tillbaka till sin agent och bad att få kontakt med Chicagos general manager Stan Bowman. Agenten Peter Wallén sade ”Självklart! De har väntat på att du ska känna dig redo och höra av dig.”

– Stan Bowman ringde mig en timme senare. Han berättade samma saker som Pittsburghkillen, om hur de jobbar. Han berättade att de jobbar mycket med videocoaching, lite så vi har haft det i Frölunda. Det är en anledning till att jag vill åka dit.

En annan stor anledning till att Erik valde Chicago var att deras lag i AHL, Rockford Icehogs, spelar bara någon timme från Chicago. Skulle han bli uppkallad till NHL under sin tid i AHL behöver han alltså inte åka speciellt långt. Dessutom åker Chicagos general manager och övriga ledare till Rockford och kollar in spelarna minst 20 gånger under en säsong. De har en nära kontakt med AHL-laget, berättade Bowman.

– Efter det samtalet bestämde jag mig och en dag senare fick jag kontraktet. Då blev jag så jävla glad.

Vem var den första du ringde?

– Jag tror det var pappa faktiskt. Pappa och morsan var hemma. Han visste nog att det var på gång, men de blev väldigt glada.

 

Från Sorunda till Västerhaninge

Erik Gustafsson föddes i Sorunda, en bit utanför Nynäshamn. Där bodde han med familjen i fyra-fem år innan de flyttade till Nynäshamn, där pappa Lars vuxit upp.

– Vi bodde nära vattnet och hade en liten jolle så jag kunde åka ut och fiska. Jag trivdes jättebra. Sen började jag hänga med storebrorsan när han spelade hockey, säger Erik.
Tillsammans med den äldre brodern Joakim spelade Erik med pappa Lars som tränare. Sedan fick hans åldersgrupp 92:orna ett eget lag.

– Vi var inte det allra bästa laget, men vi hade en bra kemi. Det var bra killar och alla kände alla.

Även här fortsatte Lars att träna Erik, han tränade även Eriks yngre broder Glenn.

Flera gånger under vårt samtal återkommer Erik till sin pappa. Rösten blir varm och innerlig, han pratar om någon som varit med från början.

– Jag får tacka farsan för väldigt mycket, att han orkade med allting.

I början av 2000-talet fick Erik en plats i Hammarbys pojklag. Utbildningen var fantastisk och Erik nämner sina tränare Tomas Storm och Mattias Jonsson som två viktiga personer som stöttat honom i Hammarby. Till en början pendlade han mellan Nynäshamn och träningen, vilket var tufft både för Erik och familjen.

– Morfar fick köra mig direkt efter skolan och vi kom hem vid 22-23 på kvällarna. Vi tajmade ju köerna perfekt så vi fick åka tre timmar innan samling. Det var jobbigt. Det var därför min snälla familj flyttade närmare, berättar Erik.

Nu bor familjen i Västerhaninge strax utanför Stockholm.
Erik spelade i Hammarby fram till han skulle börja i U16, precis innan gymnasiet. Han bytte då till Huddinge IK. Där spelade han bara i ett år, innan han fick ett samtal av Djurgårdens dåvarande tränare Tony Zabel.

– Tony hade varit min skoltränare och han såg tydligen att jag hade någonting i mig. Så trots att de andra i styrelsen inte var speciellt intresserade ville Tony verkligen att jag skulle få en plats. Så honom måste jag också tacka!

 

Tiden i Djurgården

Erik spelade i Djurgården under säsongerna 2008-2013. Han hann spela i Elitserien (nuvarande SHL) innan laget åkte ner i Hockeyallsvenskan. Han spelade med klubben i allsvenskan under säsongen 2012/2013 och blev sedan värvad av Frölunda.
När Erik berättar om sin tid i Djurgården är rösten varm och det märks att hjärtat funnits i klubben länge. Han säger att det var otroligt tråkigt att ”ta ner” dem i allsvenskan och att han verkligen ville ta upp dem igen.

Märker man stor skillnad på kemin i laget från en säsong i Elitserien till en säsong i Allsvenskan?

– Ja, vi var ett jäkla bra lag i Elitserien. Men när vi såg att det var på väg utför så märkte jag skillnad. Vi gnällde på varandra i båset och i omklädningsrummet. Allt var bara negativt. Vi bytte tränare flera gånger under det halvåret, vilket också påverkade.

– Men när vi startade i Allsvenskan fick vi en nytändning. Vi skulle bara upp, det var inget snack om saken. Vi fick hem några NHL-spelare under lockouten (2012/2013) som hjälpte oss, och efter att de åkt tillbaka igen vann vi typ nio raka matcher. Då kände vi att det här kunde bli något.
När jag frågar om Erik saknar Djurgården andas han in och väntar några sekunder. Sedan svarar han ”ja, det gör jag”. Han har alltid hållit på Djurgården, trots att pappa och farfar varit Hammarbyfans, så det var speciellt att lämna klubben för ett annat lag. Den som följt Frölundas matcher mot Djurgården efter att Erik bytte klubb har säkerligen noterat ett missnöje hos stockholmsfansen när han kliver på isen i ett röd/vitt ställ istället för ett blå/gult/rött.

– Det är klart man får dåligt samvete när man lämnar en klubb. Jag har lite dåligt samvete för att jag lämnar Frölunda för Chicago också. Men det var lite starkare att lämna Djurgården. Att lämna dem i allsvenskan. Det hade nog varit en annan sak om jag tagit upp dem till SHL innan jag stack.

Hur är det med spelarna, blir de också besvikna när man lämnar?

– Nej. Dom fattar. Det är bara fansen som blir lite sura.

”Han ger speltid till den som förtjänar det”

När Erik kom till Frölunda fick han göra lite omställningar från träningslivet i Djurgården. Träningarna i Frölunda var mer tävlingsinriktade och Erik berättar att Roger (Rönnberg) fick igång spelare även om några var trötta. I Djurgården var det inte lika mycket glädje och variationen på träningarna var inte så stor, säger Erik. I Frölunda är glädjen på träningarna större, det är kul att gå till träningarna på Frölunda Campus.

– I början var det lite jobbigt, jag var inte van att träna hårt dagen innan match, men när jag kom in i det så märkte jag att det hjälpte mig på matcherna. Det var jättebra.

Vad tycker du om Roger som tränare?

– Jag tycker faktiskt han är bra, även om han bänkade mig förra slutspelet (2013/2014), skrattar Erik. Han fortsätter med uppriktighet:

– Men jag var ju inte så värst het i försvarszonen, jag hittade inte det spelet vi sökte i Frölunda. Så jag förstår honom. När jag hittade spelet året efter gav han mig chansen. Därför gillar jag honom. Han ger speltid till den som förtjänar det. Det är så coacher ska göra.

Under åren i Frölunda tycker Erik att han utvecklat sitt defensiva spel mycket. Han känner att han behandlar klubban mycket bättre mot en anfallande motståndare. Han har även fått stor hjälp i Power Play-spelet, av assisterande tränare Robert Olsson.

Ja, det var värst vad du sköt där ett tag!

– Ja exakt! Jag sköt ju fan mest i hela laget! säger Erik nöjt och ler när han tar ännu en klunk av sitt kaffe.

 

De omtalade huvudtacklingarna

Ingen som följt den senaste SHL-säsongen kan ha undgått diskussionen och problematiken kring huvudtacklingar. Erik Gustafsson var själv inblandad i en omtalad diskussion när han tacklade Luleås Cam Abbott i den första kvartsfinalen mot Luleå. Erik är tydlig med vad han tycker kring huvudtacklingsfrågan.

– De måste skriva om reglerna. Jag säger inte att Cam gjorde det, men generellt kan du inte åka in i offensiv zon med huvudet nere. Det går inte. Du kan inte göra det i juniorligan, du kan inte göra det i allsvenskan och du kan inte göra det i SHL. Det kommer smälla.

Han fortsätter:

– Det går inte att säga att det är ett automatiskt matchstraff när man bedömer ”tackling mot huvudet” eller ”axel mot huvudet”. Då kan du ju sätta in en junior som bara åker runt i offensiv zon med huvudet nere, och få massa power play. Man måste se på helheten. Det går inte att åka någonstans med huvudet nere. De måste ändra på regeln till nästa säsong, detta går ju liksom inte.

 

På tröskeln till framtiden

Erik har fortsatt sin träning i Stockholm och Uppsala under sommaren och får en vecka semester i Marbella innan han åker över till Chicago för att träffa sin nya organisation. Han försöker att inte ha några förväntningar, utan vill bara åka dit och göra sitt bästa. Och Erik verkar inte speciellt orolig över hur det går för Frölunda när han lämnar dem.

– Jag tror deras utveckling under kommande år kommer att vara stark. De värvar ganska ettriga spelare och om de håller den spelidén som de har gjort under året så tror jag att det kommer gå väldigt bra för dem.

Om du återvänder till Sverige, skulle Frölunda vara ett alternativ för dig då?

– Jadå, absolut, det skulle det. Ett av dem. Frölunda är en jävligt bra klubb, de har bra fans och Göteborg är en grym stad.

Kommer Frölunda att ta guld innan Rogers kontrakt går ut 2019?

– Jag vet inte! Men om vi säger så här, det skulle inte förvåna mig om det blir guld nästa år. Det är så typiskt mig att sticka när det går bra, skrattar Erik innan vi lämnar kaféet och går ut i försommarluften i huvudstaden.

 

Tio snabba med Erik Gustafsson

Vilken film såg du senast?
– Fast & Furious 7. Den var väldigt bra.

Är du besatt av någonting?
– Farsans grillade kycklingfiléer. De är väldigt goda kan jag säga.

Snarkar du?
– Nej.

När var senaste gången du grät?
– Två år sedan när jag fick höra att en familjemedlem fått cancer.

Vilken färg är dominerande i din garderob?
– Vit, tror jag.

Vilket är ditt favoritgodis?
– Choklad.

Har du någon gång åkt dit för fortkörning?
– Nej. Det är ett under kan jag säga. Du kan fråga alla i laget. Jag ska inte säga vad de kallar mig, haha!

Vad sjöng du senast?
– Det var i bilen hit. En raplåt som heter Choices med E40.

Vem är din förebild?
– Mor och far. De har gett mig väldigt mycket.

Om du inte var hockeyspelare vad hade du gjort då?
– Jag har alltid velat bli arkitekt. Det gillar jag. Men jag vet inte om jag hade blivit det. Men jag gillar bilar, så det hade säkert blivit något med bilar.

Vilket lag ligger närmast hjärtat?
– Haha, det här kommer ju alla hata mig för. Djurgården. Men det är bara för att jag sedan ung hållit på dem.