Psykisk ohälsa Samhälle

Kyle Beach och den ruttna sårskorpan

9 november, 2021

Tretton dagar har gått sedan det anonyma namnet John Doe ersattes med Kyle Beach i en av hockeyhistoriens mest omskakande berättelser. Tretton dagar sedan traumat, mörkret och ångesten i hans bröst delades med omvärlden, i en av de mest gripande tv-intervjuerna många av oss någonsin bevittnat. Och nu slits skorpan loss från ett sunkigt, illa läkt sår som akut blöder och svider och ligger blottat i verkligheten.

Såret uppstod inte vid ett specifikt tillfälle. Det var ingen olycka som inträffade, ingen enskild incident som gjorde att huden sprack. Det var decennier av kontinuerliga rispor – hela tidseror av systematiska skav – som gjorde såret större och djupare för varje ny dag. Ytliga skråmor blev till djupa jack, obehag och irritation byttes ut mot blixtrande smärta och pinande värk. I våra maggropar har vi tyst frågat oss om såret inte behövts undersökas, kanske rengöras och behandlas. Men tysta frågor får tysta svar.

Någon gång under vägens gång, när såret blivit en del av vår vardag, ett skav vi lärt oss att leva med, började en skorpa bildas. Först en tunn yta, och sedan ett tjockare, hårdare lager av vad nu skorpor består av. Det finns dom som uppmuntrar till att låta skorpan växa fram, bättre att såret täcks så att vi slipper oroa oss över det. Så skorpan tar plats. Men det är ingen fin skorpa. Den är skrovlig och ful och mörk som jord. Som att den försöker gömma något vidunderligt och elakt och inte kan hålla masken. Vi vet vad som finns där under, och även om locket är groteskt att titta på – att tänka på – är vi lättade att det slutat blöda och svida. Och tidserorna passerar.

Så i en snabb rörelse, så obeskrivligt smärtsam, slits skorpan bort. Såret ligger blottat, blött och infekterat. Det svider och blöder och luktar. Köttet är rått, kanterna hårda. Hela kroppen värker av verkligheten att locket är borta, hjärtat skriker av intrycken som inte går att blunda för. Trycket har lättat och nu forsar skiten ut efter år av disciplinerat förtryck.

Först får vi panik. Det är svårt att hantera den ström av plågor som sprider sig i våra vener. Alla minnen, alla insikter, alla svar som nu är högljudda och ogreppbara. Frågorna är också högljudda nu. Är det här en dröm? Kan man verkligen vara så här förtvivlad? Kommer blodet någonsin sluta rinna? Kommer såret läka? Kan man gå vidare?

Men händer sträcks ut. Vänner, bekanta, främlingar – tillsammans plockar vi fram desinfektionsmedel, bomullstussar och läkande salva. Vi baddar och smeker och plockar försiktigt bort smuts och död hud. Varenda millimeter av det öppna såret ser vi över, vi behandlar med mjuka och omsorgsfulla rörelser. Det här kommer att ta tid. Vi lägger ett förband, och bevakar varje dag. Om läkeprocessen stannar av väntar vi tålmodigt. Den ruttna skorpan får aldrig komma tillbaka.

Någon gång, jag vet inte när, så ska vi titta på huden där det fasansfulla såret fanns och se en slät och len yta. Skör men stark, ärrad med frisk. Ingen smärta eller förhårdnader. När vi känner med fingrarna på ärret kommer det att sticka till på andra ställen i kroppen, men var inte rädd. Det är alla tidseror som gör sig påminda, som små minibesök i det smärtande förflutna. De behövs för att vi ska orka fortsätta framåt. Någon gång, jag vet inte när, så har vi läkt. Och såret – det groteska och djupa och plågsamma – det ska förbli ett minne av mörkare dagar.

Tack till Kyle Beach, Erik Granqvist, Erik Grönberg och alla andra som berättar. Ni river upp skorpor och för det är jag er evigt tacksam. Ert mod är ovärderligt.

Hur Simone Biles, Naomi Osaka förändrar samtalet kring psykisk ohälsa


You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply