Jobb Personligt Sport

Tack för allt, Henrik Lundqvist.

5 september, 2021

Jag kan inte riktigt förklara varför jag inte kunde formulera någonting vettigt när nyheten om att Henrik Lundqvist lägger plocken på hyllan nådde mitt flöde för drygt två veckor sedan. Kanske var det för att jag inte visste om jag skulle skriva som den tonåriga Kajsa som med Henriks hjälp förälskade mig i hockey på riktigt, eller om jag skulle skriva som den vuxna sportjournalisten som med ett nyktert öga kunnat följa en av de största karriärerna i NHL:s historia. Och jag ska ärligt säga att två veckors funderande inte gav mig något självklart svar, så jag kommer låta röster från båda mina jag få ta plats i detta inlägg.

För en ung person på en högstadieskola som inte direkt erbjöd gemenskap och inkludering var det för mig avgörande att hitta någonting utanför skolan att hitta glädje och värme i. På den tiden fanns inte Facebookgrupper för extremt nischade intressen eller Youtube-lives med möjlighet till interaktion och känsla av tillhörighet. För mig blev hockeykvällarna en sådan källa istället. Tillsammans med några få vänner följde jag Elitserien slaviskt, och Frölunda blev av geografiska förklaringar det lag vi följde absolut närmast.

I samma veva slog bröderna Lundqvist igenom och de vann göteborgarnas hjärta på nolltid. Samma vår som jag slutade gymnasiet hade Henrik hade sjuka 94.8 i räddningsprocent de 28 matcher han spelade under grundserien och var överlägset bäst i ligan. Han var en stor anledning till att Frölunda vann sitt första SM-guld på 38 år.

”Hon bankade där inne i bröstet”

Jag hade inte följt NHL på nära håll under mina första 15 år i livet. Jag hade såklart koll på de stora namnen och spelarna, inte minst genom hockeybilder som cirkulerade på lågstadiebänkarna. Men när Henrik Lundqvist åkte över till New York fick jag på riktigt upp ögonen för världens bästa liga och allt det drömska skimret som omslöt den. Jag kunde fortfarande inte titta på matcher på nätterna, men jag läste mer och mer om vad som hände där borta. Och när Henrik Lundqvist hittade sin plats på Manhattan följde jag det med stor beundran hemifrån Göteborg.

Jag inser att det låter väldigt bombastiskt, och kanske lite poserande, när jag säger att jag inte tror att jag hade jobbat med det jag gör idag om det inte varit för Henrik Lundqvist. Det låter fjantigt, jag vet, men jag är genuint övertygad om detta. Jag hade aldrig bestämt mig för att rikta min journalistiska utbildning mot just ishockey, jag hade inte fått en chans att skriva och utvecklas på Hockeysverige.se (tack, Uffe!) och jag hade inte flyttat till New York för att bevaka NHL på plats i världens häftigaste stad.

Så när jag 2016 i Madison Square garden gjorde min första intervju med ”The King of New York” var det svårt att inte connecta med den 15-åriga tjejen som blev kär i hockey och allt den för med sig. Hon bankade där inne i bröstet, ville säga tack till honom. Det fick hon givetvis inte göra, jag var ju där och jobbade, men gudarna ska veta att hon väsnades.

Något som inte går att ta på

Det var inte förrän jag flyttade till New York 2019 som jag på riktigt förstod innebörden av det kungliga smeknamnet som målvakten från Åre fått. Jag hade läst Per Bjurmans blogg och verkligen försökt förstå, men det var sannerligen en polett som trillade ner när jag väl flyttade dit och befann mig i byggnaden – hans slott. Det var inte bara de mullrande vibrationerna i arenan när 15 000 personer ropar ”HEN-RIK, HEN-RIK”, det var inte bara de otaliga kommentarerna från Rangerssupportrar runtom i staden när de fick reda på att jag var svensk, det var inte bara de enorma billboardsen med de två blåa ögonen som blickade iskallt genom gallret på målvaktsmasken inför säsongsstart. Det var något mer än så, något som inte riktigt gick att ta på. Henrik Lundqvist var – och är – en osynlig materia i New York-luften, lika självklar som doften från falafel-trucksen och de tusen biltutornas symfoni så fort ett rödljus slår om till grönt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta här, det finns oändligt med saker att säga. Speciellt om jag ska vidga vyerna utanför min egen upplevelse av #30, tänk på alla tusentals barn som inspirerats och följt sina drömmar tack vare honom. Tänk alla människor som hittat ett ljus i mörkret genom att följa honom, och tänk alla barn och unga han hjälpt och stöttat genom sitt välgörenhetsarbete. Det kommer skrivas långa, långa böcker om detta. Men för att detta inlägg inte ska bli en sådan bok så jag tror att jag avslutar genom att låta 15-åringen i mig säga det som hon inte fick säga den där februarikvällen i MSG 2016.

Tack, Henrik. Tack för allt. Utan dig hade den här vilsna tjejen inte hittat en passion till berättande, en lycka i det komplexa som är sport och en mening med sin vardag. Stort grattis till en enastående karriär, det har varit en stor ära att få följa dig. Lycka till med allt som framtiden erbjuder dig.

Hur Simone Biles, Naomi Osaka förändrar samtalet kring psykisk ohälsa


You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply