Träningsstatus: It's complicated

Nu ska jag ge mig på att försöka förklara min relation till träning. Mest för att jag inte riktigt visste vad jag skulle blogga om ikväll, men också för att det kanske hjälper mig att förstå varför jag känner som jag gör. Men first things first – nej, det är givetvis inte jag på bilden ovan, om någon nu mot förmodan trodde det. I wish, tho. Och hade jag haft en sådan bild av mig själv hade jag använt den i så många blogginlägg jag bara kunnat. Belive you me.

Först lite om min så kallade träningshistorik. Som barn var jag lat, tyckte inte gympan var speciellt rolig och safe-ade gärna så mycket som möjligt i kraftansträngningarna. Jag red en gång i veckan, men utöver det var jag inte speciellt aktiv. Eller förresten, jag hade några goda år i Askims bordtennisklubb, men helt ärligt, där nådde man ju inte direkt maxpuls.

Efter pingiskarriären gav jag mig på badminton. Det är nog den enda sport som jag verkligen tyckte var riktigt rolig att utöva. Jag var medelmåttig rent prestationsmässigt, vann väl någon nybörjartävling på WO eller så, men jag kan ärligt säga att det är en sport som jag än idag tycker är sjukt rolig att hålla på med. Skulle lätt kunna tänka mig att köra en gång i veckan med kompisar, bara för att det är kul.

När jag var 15 började jag spela fotboll, mest för att flera av mina vänner spelade. Jag valde att specialisera mig på den minst tekniska – och vad jag trodde minst ansträngande – positionen. Vänsterback. Jag var sämst. På riktigt. Jag var usel. Bollrädd, långsam, instabil. Sämst. Som tur var hade jag lagkamrater som var svingrymma, så vi vann serien. Därefter splittrades laget då det inte fanns några damlag i klubben. Det gör det nu, och pappa är tränare. Han hetsar minst en gång i veckan om att jag ska flytta hem och börja spela med dem. Fint ändå, att föräldrar blundar för hur värdelösa deras barns prestationer är.

Efter fotbollen har jag i princip inte varit med i något lag eller annan typ av idrottsförening. Jag har istället haft perioder av gymmande och pass, något som jag fortfarande kämpar med. Och det är egentligen här som mina stora problem uppdagar sig.

Här är anledningarna till att min relation till gym och gruppträning är så komplicerad:

Jag tycker inte det är skönt eller vidare roligt
När pulsen går upp får jag lätt svimkänslor och när hjärtat pumpar för fort inbillar jag mig att hjärtattacken är på ingång
Jag är någon form av mjölksyrans urmoder
Jag har spyfobi (emetofobi) och är således rädd att ta i, ifall man blir så trött att man vill spy (har hört att det händer…)

Det vore ju extremt destruktivt av mig att bara skriva upp de grejerna som jag inte gillar med träning, utan att försöka analysera och förstå varför jag inte gillar det. Nedan följer mina förslag till vad mitt opepp till träning beror på.

Jag har aldrig haft tillräckligt med kontinuitet

Som längst har jag sysslat med en ansträngande träning på regelbunden basis i typ två-tre år. Man kan tycka att det borde räcka för att man ska få in en rutin, ett behov, av att träna. Att man ska längta efter det, att kroppen ska vilja gå till gymmet utan att hjärnan är med. Eller tvärtom. Två-tre år har uppenbarligen aldrig funkat för mig. Det är precis lika lätt att sluta träna efter tre år som det är efter en vecka.

Jag har dåligt självförtroende

Som ni läst tidigare har jag ett helt okej självförtroende när det kommer till jobb och prestation i vardagen. Men när det kommer till träning tror jag så extremt lågt om mig själv och min förmåga. Jag lägger på alldeles för lite vikter, drar ner motståndet på spinningscykeln, tar ett lite för elastiskt gummiband och lite för lätta medicinbollar. (Btw. Medicinbollar. Vem kom på den jävla idén?) Jag meddelar alltid en eventuell träningspartner i förväg att jag inte kommer orka lika mycket som dem, varken i styrka, kondition eller uthållighet. Jag är sämre än en nybörjare.

Foto (och frontfigur): Thowe Wagner Larsson

Jag har ingen vinnarskalle

Här är nog den största boven i dramat. Jag tävlar inte. Jag gillar att ge upp. När någonting blir lite för jobbigt, lite för tungt eller lite för flåsigt då drar jag i handbromsen och säger att ”såja, Kajsa. det räcker så”. Och det är liksom inte så att mitt hjärta håller på att stanna av ansträngning eller att benen viker sig av belastning, utan det kan räcka med en mjölksyrekänning eller en något tyngre andning så ger jag upp. Och det är okej. Jag behöver inte vinna. Jag behöver inte vara bäst. Jag nöjer mig med halvdant. Jag tävlar inte ens med mig själv.*
* Det ska tilläggas att bristen på vinnarskalle enbart existerar i träningssammanhang. När det kommer till arbetslivet och att prestera på jobbet har jag vinnarskalle deluxe. Där tävlar jag med mig själv varje dag.

Jag har aldrig noterat nämnvärt resultat

Jag har gjort några krafttag i omgångar där jag tränat 3-4 gånger i veckan i typ ett halvår. Men för att ha lagt så mycket tid och energi på gymmet så ser jag i princip aldrig något resultat. Jag blir inte starkare, jag blir inte tajtare, jag får inte bättre kondition. Då är det sjukt svårt att fortsätta motivera sig.

Om jag nu ska ta det positiva mitt lilla analysarbete vidare till ytterligare en nivå skulle jag nu vilja beskriva vad jag gillar med träning på gym. För självklart finns det saker rent objektivt. Även om jag inte tycker det är roligt när jag väl är där.

Saker jag gillar med träning

Träningsvärk
Att man känner sig biffig direkt efteråt
Träningskläder
Man vet att det är bra för en, även om det inte känns bra

Just nu är jag inne i en period där jag faktiskt pallrar mig till gymmet, även om jag inte tycker att det är roligt. Ett nödvändigt ont. Jag vet att det är bra för mig. Att jag dessutom lägger tusenlappar på en PT känns så sjukt segt, men vad ska man göra om man inte lyckas motivera sig själv?

Frågor jag gärna får svar på:

Kan man träna upp en vinnarskalle eller är det något man föds med?
Hur länge och hur ofta ska man träna för att man ska känna att man inte kan leva utan träning?
Hur behärskar man mjölksyrejäveln?

Om du inte har svaret på dessa frågor kanske du istället har en magisk dryck som ger mig psyket, motivationen och träningssuget hos en elitidrottare. Så att jag så småningom kan använda läckra träningsbilder på mig själv som topp-bild i mina blogginlägg. Helvete, vad fint det hade varit.