-
One Love Manchester.
Jag har sett många välgörenhetskonserter genom åren. Den första var Live Aid, som jag såg ett ologiskt antal gånger på pappas inspelade VHS-band. Konserten var en maratonsändning, så det behövdes en hel drös videoband. Jag såg den igen ett flertal gånger när jag köpte DVD-utgåvan. Samma sak med uppföljaren Live 8. Konserterna för Haiti, Katrina-offren, barn i nöd. Alla är de oerhört känsloframkallande och oftast väldigt välgjorda och genuina. Men det blir något annat när det inte handlar om sjukdomar, naturkatastrofer eller olyckor. När det istället handlar om offer för vidrigt våld och iskalla monster. Känslorna blir skarpare, jobbigare, verkligare. Ingenting är luddigt, allt blir greppbart. Det blir vasst, distinkt…
-
Födelsedagskärlek med världens bästa syster.
Det är alltid lika sjukt att tänka på hur gamla mina småsyskon är, framför allt Hanna. Hon som är den yngre, snyggare, skönare versionen av mig och som har hela livet framför sig. Hon som är typ 22. Eller? I tisdags fyllde hon 27, vilket innebär att hon faktiskt är vuxen. Och hon har fortfarande hela livet framför sig, såklart, men för mig är hon fortfarande 22 (och jag är således 25). I går hade min älskade Hanna en jättehärlig födelsedagsfest i lägenheten på Kungshöjd. Massa gäster från hennes förflutna och nutid blandades i ett härligt potpurri. Skratt, dans, kärlek och glädje. Precis som det ska vara. Hanna hade satt…
-
Minneslappar och hopp på Drottninggatan
Imorgon har det gått två veckor sedan det hemska dådet på Drottninggatan. Jag har varit tillbaka på kontoret – som ligger precis där allting hände – sedan i tisdags. Jag trodde det skulle kännas jobbigare, om jag ska vara ärlig. Jag har nog bearbetat under min vecka i Göteborg, pratat mycket med kollegor som var där, och familj som följde allting hemifrån. Och vem är egentligen jag att behöva bearbeta när det finns de som blev drabbade på riktigt. Det är konstigt det där, hur man alltid går till sig själv. Men när det kommer till känslor har man ju ingen annan att gå till. Och jag tyckte inte på…
-
Kärlek i G-town.
Jag är så kär i Göteborg. Känner mig nästan lite berusad varje gång tåget rullar in till perrongen och jag möter västkustluften. Och när våren är på ingång blandas berusningen med ett distinkt pirr i bröstet. Jag ser fram emot en avslappnad, energigivande och glädjefylld helg i min stad. Lova att vinka om ni ser mig strosa förbi längs Avenyn eller sitta och spana på en bänk i Linné! Detta är inlägg 37 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog
Du kanske också gillar
Min långfredag i bilder
GÄSTBLOGG: Lisas lärdomar inför studenten
PT, lanseringsprepp och Färjestad
