J O B B

O M G I V N I N G

P E R S O N L I G T

Livet Personligt Resa

Min favoritplats på jorden

24 maj, 2019

Jag har tidigare bloggat om just denna plats och sedan dess har jag besökt den två gånger till. Först med mina fina vännner Charlotte, Marcus och Lovisa och nu senast med min lillasyster Lisa. Det är någonting med denna plats som gör mig alldeles skakig.

I mitt senaste vloggavsnitt säger jag att jag tidigare försökt beskriva första gången jag besökte 1 Hamilton Avenue i Weehawken och att det gick sådär. Oavsett hur mycket metaforer och adjektiv jag använde så gör def skrivna orden inte platsen rättvisa. Men, i alla fall, så här lät mitt försök till beskrivning av min favoritplats på jorden.

Ps. I vloggavsnittet, som ni hittar längst ner, får ni rörliga bilder från favvostället, så kanske bättre förklarar än bilden i topp av detta inlägg.

*     *     *

”På denna plats upplevde jag min första spirituella, övernaturliga om man så vill, upplevelse. Bilden ovan är tagen med skakiga händer och kass mobilkamera, den kan inte ens göra verkligheten rättvisa till en tusendel. Men den kanske kan få er fantasi att göra resten.

En gammal vän till min resekompis bor i New Jersey och plockade upp oss med sin bil på Manhattan. Sedan körde han oss längs med Hudson River, upp på George Washington Bridge och across the river to the Jersey side, som Springsteen sjunger. Det var mörkt ute och den rekordvarma sommarluften hade gått över till en behaglig och lite klibbig kvällsatmosfär. Vår vän körde vidare till ett ställe han sade att inte så många kom till, där man hade en magisk utsikt över Manhattan. Och med ordet magisk överdrev han inte.

När vi klev ur bilen och tog några steg fram till ett räcke vid vägkanten kändes det som att jag svävade. Jag kunde inte slita blicken. Ordet hänförd räckte inte till. Miljoner ljus pulserade på andra sidan och speglades i det krusade flodvattnet.  Vi såg rakt in på den 42:e gatan, där Times Square ligger, och alla färgglada lampor därifrån var bländande. Det kändes så nära, som att jag kunde sträcka ut armen och ta på ljuset där borta. Jag började skaka i hela kroppen. Kunde inte sluta. Mina ögon var fyllda av tårar och hjärtat rusade. Det var obeskrivligt vackert.

På vår sida av floden spelade syrsor och de stora husen runtomkring var tysta. På andra sidan hördes avlägsna tutor, sirener och musik som försvann med vinden.  Jag och mina två vänner var helt ensamma vid vår plats. Vi stod med några meters avstånd från varandra, som att vi alla behövde lite utrymme för att kunna ta in vad vi såg. Vi stod där i säkert en kvart, och de enda ord jag kunde få ur mig var ”wow” och ”jag tror jag dör”.

Kanske var det alla omständigheter – sommarkvällen, att vi var ensamma, att det var så vackert  – som gjorde att jag blev helt euforisk. Kanske var det någonting i luften som gjorde att jag blev så tagen. Oavsett blev det ett av mitt livs starkaste minnen och jag är så otroligt lycklig att jag fick uppleva det.”

Är du i krokarna och vill se om du får samma upplevelse som jag? Jag har märkt ut platsen på kartan nedan.

 

0 Comments


Jobb

FÖRFATTARDEBUT: ”Inte ensam aldrig glömd”

1 mars, 2019

För två veckor sedan fick jag ett samtal från Erik Grönberg, som grundat projektet ”Inte ensam aldrig glömd”. Erik och jag har varit bekanta i några år och jag stöttar verkligen hans arbete med att uppmärksamma och förebygga sexuella övergrepp mot barn och unga. Här har jag bloggat om projektet vid ett tidigare tillfälle.

När Erik ringde berättade han att han blivit erbjuden ett bokkontrakt, att han skulle få möjlighet att berätta sin historia i bokform. Sedan frågade han om jag ville vara hans medförfattare.

Jag grät en skvätt, tackade honom för den oerhört ärofyllda förfrågan och tackade självklart ja. Tillsammans ska vi nu få ner på papper hans upplevelser från barndomen, som på många sätt präglat hans vuxna liv. Vi ska berätta de mörka delarna, men också försöka berätta om ljuset. Hur man kan hantera och överleva något så hemskt som sexuella övergrepp och de tragiska påföljder som kan komma av dem. Förhoppningen med boken är att kanske nå någon som går igenom något liknande, och erbjuda någon form av igenkänning, stöd eller hopp.

Jag var väldigt öppen med Erik från första början; jag har ingen aning om hur man skriver en bok. Jag har aldrig gjort det här. Men då sade han lugnt; ”Det har inte jag heller. Så vi får hjälpa varandra.”

Från botten av mitt hjärta vill jag rikta ett stort tack till Erik för att han tycker att jag är rätt person för den här viktiga uppgiften. Jag ska göra mitt yttersta för att din historia ska bli berättad på ett så värdigt, ärligt och respektfullt sätt som möjligt.

Vill ni läsa mer om ”Inte ensam aldrig glömd” kan ni göra det här.

0 Comments


Jobb

Livets första stipendium!

21 januari, 2019

Äntligen får jag berätta, jag har haft så himla svårt att hålla detta inombords. Jag har fått ett stipendium!

I höstas ansökte jag om Lars Gunnar Björklunds stipendium som delas ut tillsammans med Svenska Sportjournalistförbundet och Svenska Spel. Jag grunnade länge på en idé om lagorienterad journalistik inom NHL, bland annat spånade jag lite på att åka till Las Vegas för att, typ, undersöka vad som händer med sportredaktionerna när en ny klubb kommer till stan. Jag var även inne på att undersöka arbetet som beat writer, alltså journalister som är hundra procent fokuserade på ett enda lag.  Men hela tiden var det en idé som låg i bakhuvudet och gjorde sig påmind då och då.

The Players Tribune. Min absoluta favorit bland journalistiska sajter. Det är en sajt som låter idrottarna stå som avsändare och texterna är oerhört djupa, innerliga och personliga. Ofta handlar de om andra ämnen än sport, även om idrotten alltid lyser igenom. Precis den typer av texter som jag älskar att både läsa och skriva. Så jag bestämde mig för att ta fram en idé kring The Players Tribune, och så skickade jag in min ansökan.

I slutet av november fick jag beskedet – jag var utvald! Jag kommer att få resurser till att genomföra min undersökning om hur den journalistiska processen ser ut i arbetet med texterna och om det finns någonting i det arbetet man kan ta med till den svenska sportjournalistiken. Och kanske mest spännande av allt, finns det en möjlighet att starta något liknande i Sverige?

För tre veckor sedan var jag uppe i Stockholm för att spela in en presentationsfilm, där man får träffa mig och den andra stipendiaten Rebecca Candevi. Filmen kommer att synas i Sportjournalistförbundets och Svenska Spels kanaler, och jag bäddar in den här nedan. Filmen kommer dessutom visas upp på Idrottsgalan idag, där jag har fått äran att medverka! På förgalan, under middagen, ska jag och Rebecca gå upp på scenen i Globen och formellt ta emot stipendieutmärkelsen. Det känns helt overkligt roligt, och jag är obeskrivligt nervös.

Jag kommer att inleda mitt stipendieuppdrag när jag kommer till New York och man kommer att kunna följa mitt arbete på min Instagram, här på min blogg och då och då kommer jag att skicka lite material till Svenska Spel som de kommer att använda i sina sociala medier.

Jag vill tacka Svenska Spel och Svenska Sportjournalistförbundets styrelse som ger mig chansen att besöka det ställe jag drömmer om att arbeta på någon gång, och inspireras av deras arbete. Jag vill också rikta ett extra tack till Tobias Rosvall som peppade mig att söka och fanns som bollplank längs vägen.

Här är mina favorittexter från The Players Tribune

Ben Meisner – ”I’m not Connor McDavid”

Nick Boynton – ”Everything’s not O.K.”

Marta – Letter To My Younger Self

Kendra Fischer – ”If I Should Die”

Kevin Love – ”Everyone is Going Through Something”

Bobby Ryan – ”Dear Mom”

Presentationsfilmen från Svenska Spel

4 Comments


Jobb Min vardag

Reflektioner efter Global Series i Göteborg 2018

16 oktober, 2018

Det har nu gått ett par helger sedan NHL-karavanen sköljde över Göteborg och med två hockeylag, hundratals anställda och tusentals hockeyälskare. Jag tänkte att jag skulle sätta lite ord på saker som slog mig under de där intensiva dagarna som kulminerade i en NHL-premiär i Scandinavium.

ETT. North Americans have more fun

Nej, nu överdriver jag såklart. Eller rättare sagt, det finns många olika sätt att definiera ordet ”fun”. Det finns en tjusning med det allvar och den passion som SHL-publiken känner för sitt lags prestationer på isen. Det fokuserade engagemanget i spelet, de intensiva känsloyttringarna vid utvisningssituationer och de brinnande jublen när laget gör mål. Tro mig, jag älskar det och skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Men jag har också en liten smygförälskelse i det nordamerikanska sättet att se på sport. Det nordamerikanska sättet att vistas på läktaren. Det känns så positivt, lättsamt och avslappnat. Vuxna människor som ställer sig upp och dansar i power break, för att hitta sig själva på jumbotronen. De spontana tjoandena när alla andra är tysta, stående ovationer när man minst anar det och hemmafixade supporteroutfits av galnaste karaktär. Och inte minst, jag kan inte hjälpa det, maskotarna som har högsta betyg i skådespeleri och publikflörtande.

När den typen av publik tog plats på läktaren i Scandinavium var atmosfären annorlunda än den brukar vara där inne. Jag säger inte att det var en bättre atmosfär, men jag tycker den var uppfriskande. Det var en glad stämning, allt var inte på liv och död. Och det kändes skönt på nåt sätt.

Med det sagt så kommer jag givetvis att sakna SHL-publiken och antagligen tröttna på NHL-diton när jag flyttar till New York. Men det är smällar man får ta.

TVÅ. NHL-hockey är kul

Behöver inte säga så mycket mer än så, egentligen. Visst, två sista perioderna mellan New Jersey Devils och Edmonton Oilers bjöd ju inte på hockeypropaganda direkt, men ändå. Att se hockey från världens bästa liga live är en synnerligen trevlig upplevelse.

TRE. Nyp mig

Under de tre dagar jag jobbade med NHL-turnén i Göteborg hade jag mina kollegor på Hockeysverige.se vid min sida. Dessutom får man alltid chans att skapa nya bekantskaper, återförenas med gamla och träffa långväga gäster när såna här arrangemang äger rum. Och det slår mig varje gång vilken ynnest att få jobba i samma bransch som så otroligt begåvade, varma, smarta och inspirerande personer. Oavsett om det är Uffe, som jag har kontakt med på daglig basis, eller om det är Niklas Jihde som jag bara springer på när det vankas stora händelser som denna, så känner jag mig lika lyckligt lottat varje dag. Ursäkta för kladdigt konstaterande, men det är den enkla sanningen. Jag älskar mitt jobb och jag kan knappt andas när jag tänker på de spännande äventyr som väntar mig på andra sidan Atlanten.

Tack för att du ville läsa!

Här hittar du innehåll jag skapade under NHL-dagarna.

Hyllningen till Oilersfansen efter folkfesten – ”spelar ingen roll var i världen vi spelar”

Dags för premiär – ”lätt att bli övertaggad”

Instagram Stories från Global Series 2018 – Hockeysverige.se

IGTV Global Series 2018 – Hockeysverige.se

Stämningsfilm från NHL-timmens liveinspelning på O’learys

0 Comments


Jobb Omgivning Sport

NHL-tipset 2018/19

3 oktober, 2018

För att jag ska kunna ha någonting att skratta åt även med nordamerikanska grunder så satte jag mig och pusslade ihop ett magkänslobaserat NHL-tips, så här två timmar före nedsläpp i de första matcherna.

Helt ärligt vet jag inte riktigt vad det ska vara bra för, jag kommer troligtvis inte att dela med mig av detta någon annanstans än här. Förnedringen, ni vet.

Men men. Här kommer min spådom.

Atlantic

Tampa

Toronto

Boston

Buffalo*

Florida

Ottawa

Detroit

Montreal

Metropolitan

Pittsburgh

Columbus

Philadelphia

Washington*

New Jersey

Rangers

Carolina

Islanders

Central

Nashville

Dallas 

Winnipeg

St Louis*

Chicago

Colorado

Minnesota

Pacific

San Jose

Las Vegas

Edmonton

Anaheim*

Arizona

Vancouver

Los Angeles

Calgary

Final: Toronto – Nashville

Champs: Nashville vinner med 4-2 i matcher

Nu ser jag fram emot att ställa klockan på 04:30 imorgon, och sedan ha en icke fungerande dygnsrytm i några månader framöver. Låt den konstanta sömnbristen börja!

0 Comments


Jobb Sport

SHL-tipset 2018/19

14 september, 2018

(Foto från den sjunde matchen i finalserien mellan HV71 och Brynäs 2017)

Det har nu gått tre år sedan jag traditionsenligt hur SHL-tabellen skulle sluta och det visade sig att jag hade så pass rätt att jag – om jag hade varit med i Expressen-gängets tippningstävling – hade vunnit. Bevis för detta finns i denna Twitter-tråd med Johan ”Mr Madhawk” Svensson. Lever givetvis på detta ännu, trots att likannde framgångar lyst med sin frånvaro.

När jag fått det lilla skrytsegmentet ur världen vill jag nu poängtera att jag normalt sett är riktigt usel på att tippa. Egentligen all form av spontant gissande, bettande och i princip all form av troende är inte min starka sida. Men jag tycker det är sjukt roligt att göra det ändå, ifall man nu helt sonika skulle gå och vinna någonting.

I år har jag dessutom varit inne i en fotbollsbubbla, något jag inte är speciellt van vid. Tro mig, jag älskar att jag fått en mycket närmare relation till fotboll detta år, men man blir rätt schizofren när man är så ingrottad i startelvor, 3-4-2 kontra 4-4-3 och allmänt fotbollsnörderi och helt plötsligt ska tänka hockey. Hösten kommer att se likadan ut, så det är bara att inse att mina två personligheter är här för att stanna.

SÅ. Här kommer mitt tabelltips inför SHL-säsongen 2018/19. Det ska bli ett nöje att se det krossas under hösten och vårens gång.

  1. Växjö
  2. Färjestad
  3. Djurgården
  4. HV71
  5. Frölunda
  6. Skellefteå
  7. Brynäs
  8. Luleå
  9. Malmö
  10. Linköping
  11. Rögle
  12. Timrå
  13. Örebro
  14. Mora

SM-guld 2019: Färjestad

Vi ses, skrattandes och pekandes, på andra sidan!

Vill ni se hur ute och cyklade jag var ifjol kan ni kika på det här. Eller så skiter ni i det, det skulle nog kännas bättre för mig.

0 Comments


Jobb Livet Personligt

Nästa kapitel.

4 augusti, 2018

(English version below)

Okej. Detta är ett av de läskigaste men mest spännande blogginlägg jag tror att jag någonsin kommer att skriva, i alla fall på ett väldigt bra tag. Jag är inte ens säker på hur jag ska lägga upp det. Börjar jag med hela bakgrunden, eller ska jag bara släppa nyhetsbomben? Oavsett hur det blir är detta enormt för mig, så jag ska försöka fylla canvasen så färgglatt som möjligt för er.

Och jag kör på nyhetsbomben.

Jag ska flytta till New York. 

I mars 2019 tar jag med mig själv, mina drömmar och så mycket av mitt Göteborgshem som jag kan bära, över Atlanten för att landa ett tag i staden jag blev kär i 2010. Jag bestämde mig för några månader sedan, köpte en enkelbiljett och började planera. Känslorna som stormat som en orkan i mig de senaste månaderna har kommit från alla möjliga ändar av det stora känslonätet. Ångest, illamående, upprymdhet, längtan, glädje, sorg, panik, lugn. Och det kommer antagligen fortsätta storma i mig till sekunden flygplanet lyfter från Kastrup i Köpenhamn den 18:e mars (förresten, pappa, kan du köra mig?). Men det är okej. Det är så det ska vara. De där stormarna är vad jag älskar i det här extraordinära fenomen vi kallar livet.

Och nu till bakgrunden. Jag besökte New York för första gången i juni 2010. Det var min första resa utanför Europa. Den långa flygresan hade gjort min hjärna alldeles fluffig och snurrig, men jag kände mig ändå full av energi och förväntan. Från taxins fönster såg jag bilden av den så väl igenkända stadssilhuetten av Manhattan, strax före vi gled in i Holland Tunnel. Mörker, höga ljud och smuts var det sista jag samlade in i intryckslådan innan de snabbt glömdes bort när vi lämnade tunneln och svävade upp mitt i Manhattans puls.

SÅLD.

När jag kom tillbaka till Sverige skrev jag en lista på saker jag ville göra innan jag fyllde trettio. Att bo i New York stod överst.

Jag har besökt staden ett gäng gånger efter den där första resan, och varje gång jag lämnar den fylls jag av en orimlig ledsamhet och en sorg som lägger sig över mig som en blöt filt. Senast jag var där, i maj detta år, frågade jag mig själv när solnedgången kelade med mina kinder genom rutorna på transferbussen, ”Vad fan håller jag på med? Varför lämnar jag det här stället?”. Och där planterades fröet. Efter några dagar hemma, fortfarande med en lätt sorg i bröstet, började jag filosofera. Tänk om jag skulle göra om den där drömmen till ett mål, och göra det målet till verklighet? Jag missade visserligen ”innan jag fyller trettio”-delen, men när jag köpte biljetten tror jag på riktigt att mitt hjärta hoppade över ett slag eller två i den sprudlande rusning det gjorde i mitt bröst. Verklighet.

Här är några ord om framtiden. Jag är extremt ödmjuk när jag går in i hela denna grejen. Jag vet att det kommer att krävas mycket jobb för att komma dit, jag kanske inte ens fixar det. Och om jag gör det så kommer det att finnas miljoner saker som gör hela projektet frustrerande, svårt och utmattande. Men det är inte omöjligt. Och på sistone har jag börjat förstå att det inte finns någonting som kan kallas att misslyckas. Det finns bara lärande, växande och skaffande av erfarenhet. Även om jag återvänder till mitt älskade Göteborg efter bara en månad kommer jag ändå att vara stolt över mig själv för att jag lyssnade på mitt hjärta.

Så vad fasen ska jag göra där?

Mitt mål är att stanna i New York i åtminstone ett år. Dessa dagar scannar jag, pitchar och skapar möjligheter för mig själv att frilansa inom sportjournalistik och innehållsproduktion. Jag hoppas på att samla ihop ett par uppdrag innan jag flyttar, och fortsätta hitta nya uppgifter när jag väl är där. Så länge jag kan hålla mig flytande rent ekonomiskt ska jag kalla New York för min stad. Jag får gåshud bara jag tänker på det.

Avslutningsvis är jag så himla glad att äntligen kunna dela med mig av detta och inte behöva hålla mitt nästa kapitel hemligt längre. Om någon av er har några tips eller råd på hur man löser att leva och jobba utomlands, ni kanske har några jobbidéer eller bara visdomsord att dela med er av, tveka inte att kontakta mig. Jag är så oerhört tacksam för all hjälp och positiv energi jag kan få.

Och sist. Pappa, jag vet att du är ledsen. Jag är ledsen också. Men du vet att jag måste göra detta och faktumet att du sätter din sorgsenhet åt sidan för att låta mig uppfylla mina drömmar får hela min själ att svälla av kärlek och tacksamhet. Jag älskar dig. Och jag kommer hem snabbare än du kan tänka dig.

IN ENGLISH

This is one of the scariest, yet most exciting, blog posts I will ever write. And I’m not really sure how to organize it. Should I start with the whole background or just drop the news? Either way, this is huge for me, so I’m going to try to paint the picture as vividly as possible for you.

I think I’ll just drop the news…

I’m moving to New York.

In March 2019, I’m taking myself, my dreams and as much of my Gothenburg home I can carry across the Atlantic Ocean to live in the city I fell in love with back in 2010. A couple months ago, I started planning and bought a one way ticket. These feelings swirling around in me the last few months have spanned the entire spectrum – anxiety, nausea, excitement, desire, happiness, sadness, panic, tranquility. And they’ll probably keep swirling until the second that airplane takes off from Kastrup Airport in Copenhagen on March 18th (Btw, dad, can you please drive me?).

But that’s fine. That’s reality. These emotions are what I love about this extraordinary thing we call life.

And now to the background part. I first visited New York in June 2010. It was my first time outside of Europe. The long flight had my brain all fluffy and foggy, but I still felt filled with energy and excitement. From the taxi window I could see the image of that well known Manhattan skyline as we headed into the Holland Tunnel. Dark, loud and dirty impressions were the last things I collected before we exited the tunnel and the lights of Manhattan shone brightly in front of us.

SOLD.

When I got back to Sweden, I wrote down a list with everything to do before I turned thirty. At the top of the list was to live in New York City.

Since that first magical trip, I’ve visited numerous times. And with each departure, a heavy sadness sets in and covers me with a damp blanket. The most recent time I was there – in May of this year – I asked myself as the sunset touched my cheeks through the window of the bus “What the hell am I doing? Why am I leaving this place?” And that is when the seed was planted. After a few days home, and still a bit depressed, I started thinking ‘what if I make my dream evolve into a goal and that goal into reality?’ I may have missed the ‘before thirty’ part, but as I bought my plane ticket, my heart was literally skipping beats in my chest. Reality.

Here are some words about the future. I’m extremely humbled getting into this whole thing. I know it will be a lot of work to achieve my dreams; hell, I may not even get there. If I do, there will be a million challenges that will make this mission difficult, frustrating and exhausting. But it is not impossible. And lately I’ve come to realize that there is no such thing as failing. There’s only learning, growing and gaining experience. Even if I return to my beloved Gothenburg after the first month, I will still be proud of myself for having listened to my heart.

So what am I going to do?

My goal is to stay in New York City for at least a year, and at this moment, I’m scanning, proposing and creating opportunities to freelance within sports journalism and content production. I’m hoping to collect a couple of work commitments before I move, and continue to find new freelance agreements as I go. And for as long as I can stay afloat – economically speaking – I will call New York MY city. Just typing that gave me goosebumps.

At last, I’m so glad to finally be able to share this with you all and not have to keep the excitement of my next chapter to myself any longer. If you have any advice about living and working abroad, know of a job opportunity or can provide some words of wisdom, please don’t hesitate to contact me! I’m so thankful for any help and positive energy I can get!

Finally. Dad, I know you’re sad. I am too. But you know I have to do this and the fact that you put your sadness and heartache aside to let me fulfill my dreams makes my soul swell with love and gratitude. I love you. And I’ll be home sooner than you know.

0 Comments


Jobb Sport

Alla borde ha en Uffe Bodin i sitt liv

26 juni, 2018

Jag har precis landat i Reykjavik och har två timmar att döda innan det är dags att kliva på nästa plan, som ska ta mig hem till Sverige. Atomer av Dallasluften finns fortfarande kvar i mina lungor och huden på mina armar minns fortfarande hettan som om det vore lika brännande inne på den isländska flygplatsen. Jag har haft en helt fantastisk midsommarhelg, en sådan som gör mig extra tacksam för mitt jobb, mina drömmar och, ja, hela livet i princip.

Men jag ska inte ägna detta lilla inlägg åt mig själv. Istället ska jag fokusera dessa skrivna ord på en av mina kollegor och vänner, ordsmeden från Smedjebacken, Uffe Bodin.

(Jag lever i filisofin att man ska hylla och lyfta de som förtjänar det så ofta man kan. Jag respekterar såklart att det finns de som inte tänker på samma sätt, så om ni tycker att jag hyllar mina kollegor för ofta, sluta läs nu.)

När vi sprang mellan nydraftade, svenska hockeytalanger i pressrummet under American Airlines Center blev jag återigen påmind om Uffes storhet. Jag tror inte riktigt ni förstår hur skillad den här personen är. Han sitter på så mycket kunskap, erfarenheter, kontakter, färdigheter och arbetsvilja att jag fasen blir paff av att jobba nära honom under en längre period.

Vi jämför. När jag ska göra en intervju med någon vill jag helst researcha i minst en halvtimma. Jag googlar, eliteprospectar, youtubar, läser, tittar och undersöker. Allt för att hitta relevanta frågor och för att komma väl förberedd. Jag vill helst skriva mina frågor i förväg, ifall jag skulle tappa tråden i en intervju. Trots alla förberedelser kan jag ändå känna mig osäker och orolig att jag ska formulera mig fel i en fråga eller påstående. Men när Uffe och jag stod mitt i halvcirkeln som omslöts av sju podier, ofta samtliga upptagna av nydraftade intervjuobjekt, och de svenska trillade in en efter en – då hoppade han hej vilt mellan de unga spelarna utan att ens så mycket som dubbelkolla ett namn eller en moderklubb. Han flög fram till Albin Eriksson, David Gustafsson, Filip Hållander, Jacob Olofsson och alla andra svenskar, och ställde frågor som var både relevanta och intressanta. All information om deras karriärer plockade han kvicksnabbt fram ur sitt välsorterade hjärnbibliotek av storleksmodell Skönheten & Odjuret. Han var dessutom så avslappnad att han kunde skoja om ungdomarnas kulturella brister inom området Rockyfilm. Jag följde efter, höll i kameran, och sög in allt jag bara kunde av den erfarenhet och lärdom som rann över kanten när Uffes kastrull kokade på högsta värme.

Uffe kan allt när det kommer till hockey. Och jag menar på riktigt allt. Av samtliga amerikanska, kanadensiska, norska och finska journalister som kommit fram till honom under dessa dagar har han alltid kunnat svara på alla deras frågor. Och då snackar vi inte bara frågor om Rasmus Dahlin. Vi snackar frågor om någon tredjemålvakt i divison 2, någon 16-åring som spelar juniorhockey i Kanada och någon tjeckisk forward som tydligen ska vara något extra. Och vi snackar inte bara huvudcoacher i de största ligorna, vi snackar assisterande coacher i andraligan i Tyskland, materialare i Hockeyettan och någons förälder som tydligen jobbar extra som ismaskinsförare. Lägg där till alla tredjer, löner, klubbfattningar, uttalanden, årtal, antal Stanley Cup-ringar, antal finaler på rad, antal poäng… Jag kan liksom hålla på hur länge som helst. Han kan ALLT. Jag kryddar inte ens.

Han är så omtyckt och respekterad bland nordamerikanska hockeyjournalister att han blir ombedd att joina podcasts, tv-program och skriva i nordamerikanska tidningar och på sajter. Ärligt talat, hur många svenska journalister blir tillfrågad om de vill sitta med i en TSN-sändning med Gord Miller och Ray Ferraro under hockey-VM?

Sedan, som O’boy-pulver på cheesecaken, är han en förbannat duktig skribent. En sådan som gör att man själv vill fortsätta slipa, förfina och utveckla det man håller på med. Han har också en hög integritet och professionalitet i allt han gör, han är ödmjuk, givmild och värnar om sina relationer. Och så är han en riktig flitmyra.

Tack, Uffe, för att jag får hänga efter dig som en uttorkad blodigel och försöka lära mig av allt du gör. Tack för att du inte får panik (eller i alla fall utagerar någon panik) över mina frågor, mina osäkerheter eller mina brister i jobbet. Jag har sagt det förut och jag kommer säga det igen. Du är en sann förebild, både som journalist, skribent och som människa. Och det är fasen viktigt att folk blir påminda om det. Alla borde ha en Uffe Bodin i sitt liv.

 

0 Comments