J O B B

O M G I V N I N G

P E R S O N L I G T

Livet Personligt

”Jag fick skylla mig själv” – #MeToo

17 oktober, 2017

Jag hade först inte tänkt skriva detta inlägg men när jag satt och resonerade med mig själv insåg jag att argumenten för att inte skriva bara var fega bortförklaringar och rädsla för att ”ge sig in i debatten”. Så för att bibehålla någon form av respekt för mig själv, och framför allt för att visa min respekt för andra tjejer, vill jag dela med mig av en sak som hände mig för knappt ett år sedan.

Det var sen höst, eller början på vinter, jag minns inte riktigt. Jag hade skrivit sporadiskt med en kille på en dejtingapp och det visade sig att han bodde väldigt nära mig på Kungsholmen i Stockholm. Vi bestämde att vi skulle ta en promenad senare i veckan men när det blev svinkallt frågade han istället om jag ville komma hem till honom på ett glas vin.

Då jag vill se mig som en person som tror det bästa hos folk tänkte jag inte ens i termer av otrygghet, läskigt eller riskfyllt. Det var först när jag berättade för ett par personer som står mig nära att jag skulle hem till en kille och dricka vin i veckan som jag blev tvungen att ta osäkerhetstankarna till mig. Men återigen, jag vill tro gott om människor, så jag sade till dem att jag skulle gå ändå. Jag ville bevisa för mig själv, för andra, att det visst finns bra killar, att det finns personer som inte har onda avsikter. Så jag gick hem till honom.

Jag märkte ganska tidigt att han inte riktigt var min typ, ni vet hur man nästan på ett ögonblick kan avgöra om någon är intressant eller inte. Men jag tänkte ändå att det är trevligt att träffa nya människor, även om det inte blir någon romans. Och jag ville ju inte bara gå därifrån utan att dricka upp mitt glas vin, han verkade ju trevlig inledningsvis liksom. Så vi satt i hans soffa och pratade.

Konversationen flöt på, han hade ett sätt att ”negga” på (ni som läst The Game fattar vad jag menar), men eftersom jag visste att jag inte skulle vilja träffa honom igen orkade jag inte bry mig så mycket om det. Tyckte mest att han blev mer och mer oskön.

Sedan, som en blixt från en klar himmel, mitt under min berättelse om någonting som hänt på mitt jobb för många år sedan så sträcker han ut sina händer och tar tag om min arm och mitt lår. Han drar mig till sig och vill att jag ska sitta närmare. Han lägger över mitt ben över sitt knä. Jag blir nervös, och som symptom för nervositeten pratar jag ännu mer, snabbare och mer livligt. Som om jag trodde att mina ord och gester skulle göra det som höll på att hända mindre obehagligt.

Han var systematisk, han tog lite i taget. Som att han ville att jag skulle vänja mig vid hans framfusighet på något sätt. Lade över mitt andra ben, drog mig närmare, en hand bakom nacken, en på låret. Jag bara pratade och pratade. Fasades in i någon form av chocktillstånd. Han lyfte över mig till sin andra sida och ”placerade” mig på soffans divan, och lade sig på sidan bredvid mig. Jag pratade. Han tafsade. Hans hand gled in under min tröja, in under BH:n. Hela tiden så sa han ”jaha” eller ”jaså”, precis som att han ville uppmuntra mig att fortsätta prata för att han skulle kunna fortsätta med det han höll på med.

När han slickade mig på bröstvårtan och sedan nafsade i min öronsnibb låg jag raklång och kunde inte röra mig. Jag KUNDE inte röra mig. Inte för att han höll fast mig eller för att jag hade ont någonstans. Mina reflexer fungerade bara inte. Insidan skrek ”TA MIG HÄR IFRÅN!” men inte en nerv eller muskel i min kropp lyssnade. Orden ”nej” och ”sluta” var som utsuddade ur mitt vokabulär.

Där låg vi. Han med en uppenbar agenda. Jag med rädsla och inre konflikter. Jag tänkte hela tiden att jag inte skulle besvara minsta lilla rörelse han gjorde, för då kanske han trodde att jag var intresserad. Till slut tog någon form av beslutsamhet över och jag sade att jag nog måste gå. ”Jag ska upp tidigt imorgon…”. Och han lät mig gå, det var ingen big deal.

Det tog några dagar innan jag berättade för någon. Jag förminskade upplevelsen till att det ”hade kunnat vara värre”. Jag svalde alla konstiga känslor som simmade omkring i min maggrop och hela tiden försökte ta sig upp till ett panikartat skrik. Jag skämdes. Jag borde ha sagt något. Jag borde ha gett honom en smäll. Jag borde ha frågat honom om han tyckte det verkade som att jag uppskattade det han gjorde. Jag borde ha gått. Men jag kunde inte. Jag fick skylla mig själv.

Veckorna gick och jag mådde mer och mer illa över vad som hänt. Jag vet att jag skrev till Hanna att jag var så besviken på mig själv. Jag skrev ”är min självkänsla så låg att jag inte ens tycker att jag är värd att ta fajten för i såna situationer?” och ”betyder jag så lite för mig själv?”. Jag trodde helt ärligt att min egen självkänsla var anledningen till att jag hamnade i den situationen. Samtidigt var jag arg. Jag var så jävla arg. Vem var han att få mig att känna så? Vem var han att ta på min kropp utan att fråga? Och hur kunde han inte sluta när han märkte att jag inte gav någon respons? Hur kan man ens tycka det är hett när en tjej ligger som en stel sill, utan en tillstymmelse till gensvar?

Att skriva detta gör att jag återupplever obehaget, och jag mår fysiskt illa för varje tangenttryck. Så kommer det nog alltid att vara. Men jag har bearbetat det. Och jag vet att det finns tjejer som utsätts för mycket värre saker. Varje dag. Jag blöder för dem.

Och en av de värsta grejerna med hela detta är att mina nära personer fick rätt. Det var inte tryggt att gå hem till en okänd man. Och det är såna som han som förstör för alla fina, respektfulla, goda män som faktiskt skulle kunna bjud hem en tjej på vin utan att tafsa på henne utan hennes uppenbara tillåtelse. För jag är övertygad om att de männen finns. De får bara svårare att syns genom bruset som svin och utnyttjande idioter skapar.

Till alla er flickor, tjejer, kvinnor som skriver era historier under hashtagen #MeToo – ni har mitt största stöd och kärlek. Ni är modiga och viktiga. 

Och till alla män som läser #MeToo-historierna och tycker de låter hemska. Ni är räddningen. Använd era röster och era positioner i samhället att förebygga sexuella trakasserier. Det är enklare än ni tror, ni måste bara våga ta steget. Gör det för oss så att vi ska våga gå hem till er i framtiden och käka middag, dricka vin och prata om världsliga ting utan att känna oss rädda.

Ps. Jag hade bara hört om att man kunde bli paralyserad av att hamna i en övergreppssituation, men trodde såklart att jag skulle agera annorlunda. Om ni vill veta mer om det hemska fenomenet ”freeze fright” kan ni läsa den här artikeln.

Här kan ni läsa om projektet ProtectHer, om att förändra attityder hos idrottsmän. 

Stort tack för er tid.



Jobb Min vardag Omgivning Samhälle Sport

Futebol dá força = Fotboll ger styrka

12 oktober, 2017

Ibland (läs väldigt ofta) blir jag extra berörd av vissa jobbuppdrag jag gör. Idag var jag med om det. Igen.

Jag var på Svenska Mässan där Bris hade nätverksträff. En otroligt intressant eftermiddag där vi hörde om bland annat psykisk ohälsa bland ensamkommande barn, vikten av att hitta ett socialt sammanhang för dem samt rapporter om sexuella övergrepp inom barnidrott. Imorgon kommer jag att blogga om dagen på Ungdomsfotboll.se.

Det som berörde mig mest var Frida Persson och hennes organisation Futebol dá força. Jag kände inte till dem sedan tidigare, men fick en pratstund med Frida innan hon skulle gå upp och hålla sitt föredrag. Jag rös under vårt samtal säkert 4-5 gånger. Och jag bestämde mig efter cirka 10 sekunder av vårt samtal att jag ska göra en lång intervju med henne till Supersöndag på Ungdomsfotboll. Men jag måste bara skriva av mig lite innan dess.

”Futebol dá força” betyder ”Fotboll ger styrka”. Organisationen startades av en svensk kvinna i Moçambique, vid namn Cecilia Safaee, och den verkar för att stärka tjejers rättigheter och möjligheter genom fotboll. All praktisk information finns att läsa på deras hemsida, men jag vill lyfta några saker som Frida sade när hon stod på scenen.

Futebol dá força utbildar kvinnliga ledare inom fotboll och i utbildningen går de igenom olika fokuspunkter. Förutom ledarskap och andra kanske mer självklara steg, utbildar man dessutom i självkänsla och självförtroende. Om du som ledare inte vet skillnaden på de båda, och barnen vet nog ännu mer sällan, hur ska du då kunna hjälpa till att stärka både självkänsla och självförtroende för de små? Om du som ledare säger ”nu var du duktig!” efter att ett barn gjort ett snyggt mål eller en snygg brytning, vad händer med barnet då?

När Frida pratade om detta blev jag alldeles varm och skör. Ända sedan jag själv började jobba aktivt med min självkänsla och faktiskt började förstå skillanden på prestation och egenskap, har jag försökt att tänka mer på att inte säga till mina systrar eller till barn jag möter i olika sammanhang att de är duktiga när de gjort något bra. Vet ni hur svårt det är? Och det kanske inte är rätt att sluta med det, men man kanske kan bli bättre på att ge självkänslobetingade komplimanger istället? Ett exempel som hände så sent som igår när jag skulle berömma min syster Lisa. Hon har börjat dansa, fastän hon säger att hon inte kan. Hon gör det för att hon tycker det är roligt. Och hon blir bättre och bättre. Jag har sett henne dansa någon form av street dance nu, och jag blev helt chockad. Vilka moves! Men istället för att säga ”vad duktig du är” eller ”vad bra du dansar” så sade jag igår ”gud, vad du är modig som vågar testa en ny grej. Du utmanar dig själv till personlig utveckling och du är en stor inspiration för mig”. De komplimangerna, tror jag, stärker en människa på ett helt annat sätt. Och vet ni? De komplimangerna är mycket roligare att ge!

Tillbaka till Frida. Åh, så bra att de utbildar i självkänsla och självförtroende. Tänk om vi kan bli bättre på att lära våra barn att man inte måste prestera för att vara värd någonting som människa. Vad fint det skulle vara.

Frida Persson

En annan sak hon sade var att de i organisationen jobbade med att försöka få föreningar och samhälle att tänka annorlunda när det kommer till ungdomar som hoppar av. Fotbollen deltagande peakar vid 12-årsåldern, därefter är det väldigt många som slutar. Både killar och tjejer. Frida sa: ”Det är inte ungdomarna som tappar intresset för idrotten, det är idrotten som tappar intresset för ungdomarna”. Hon fortsatte sedan på spåret att vi borde bli bättre på att se ungdomarnas behov. Istället för att bara acceptera att en ungdom slutar för att han eller hon börjar gymnasiet borde vi ställa frågorna ”hur kan vi göra för att du ska kunna fortsätta spela även om du går på gymnasiet? Hur kan vi anpassa oss? Hur kan vi få fotbollen att passa in i ditt liv?”. Det är troligtvis jättemånga barn och ungdomar som slutar för att de aldrig ens tänkt tanken att klubben skulle kunna anpassa sig till hur livet faktiskt ser ut för en tonåring. Där har vi misslyckats.

Jag ser så otroligt mycket fram emot att träffa Frida igen och få prata vidare med henne om detta. Jag ser fram mot att hjälpa till att sprida ordet om vad Futebol dá força står för och vad de gör. För i en värld där så mycket negativt får ta plats är det viktigt att vi aktivt väljer att lyfta de ljusa historierna. Och det gör jag så gärna. 



Personligt Projekt Kajsa

Projekt Kajsa – sex månader senare

11 oktober, 2017

Shit, vilka blandade känslor som bubblade upp i mig när jag läste inlägget där jag beskrev mina issues med självkänslan. En del av mig fick ont i hjärtat, jag minns hur läskigt det var att sätta ord på allt det där. En annan del av mig blev lite upplyft, jag tror banne mig att det gått åt rätt håll under sommaren.

Som jag nämnde i ett inlägg i våras så började jag träffa en kurator när jag bodde i Stockholm. Hon hette Marlene och var en otroligt go kvinna i yngre 45-årsåldern. När jag kom till henne var jag inne i ett ekorrhjul där jag sade till mig själv att jag hade dålig självkänsla, gjorde mitt bästa för att förändra det och klankade ner på mig själv varje gång jag gjorde något där min låga självkänsla lyste igenom. Marlene lyssnade när jag pratade och pratade i en halvtimme, hur jag rabblade exempel på när jag tyckte att min dåliga självkänsla var ett problem. Sedan frågade hon mig: Har du några positiva egenskaper?

Jag tänkte efter en stund och rabblade jag en del saker. Snäll, lyhörd, omtänksam. Generös, lojal, god lyssnare. Det var saker som jag verkligen tyckte, och fortfarande tycker, om mig själv. Marlene tittade på mig och så sade hon: ”Kajsa, din självkänsla är inte så låg som du tror. En person som har en riktigt dålig självkänsla kan inte säga några positiva saker om sig själv.” Jag blev alldeles paff. Och glad, såklart. Och litet skakad. Om jag nu inte har så dålig självkänsla, som jag självdiagnostiserat mig fram till att jag har, vad är det då som gör att jag tvivlar på mig själv, är självkritisk och har konstanta katastroftankar i mitt huvud? Vad är det som ger mig dåligt samvete över obefintliga fel, gör att jag känner mig som en bluff och konstant jämför mig med andra som är ”bättre” än jag?

Det ägnade vi resten av vår tid tillsammans att nysta i. Och vi landade i något så luddigt och komplext som prestationsbaserad självkänsla. Jag kan alltså sätta ett värde på mig själv, jag vet att jag har bra egenskaper. Men jag försöker ändå bygga min självkänsla genom att prestera och visa mig bra. Vilket jag kan göra hur mycket som helst, men som ni redan vet har ju prestation inte med självkänsla att göra utan med självförtroende. Mitt problem ligger alltså snarare i att jag måste prestera för att må bra, det räcker inte bara att veta om mitt värde.

Denna sommar har jag försökt att tänka på detta. Det har inte varit speciellt lätt med tanke på att jag satsat så hårt på min frilansverksamhet, som inte skulle överleva om jag inte presterar hela tiden. Men jag har sett en tydligare koppling nu till när jag inte riktigt varit nöjd med en prestation (även om min kund varit det), så mår jag sämre. Jag tror på mig själv, jag vet att jag är en rätt god person. Lik förbannat kommer hjärnspökena och hemsöker mig så fort jag publicerat en text, eller annat innehåll på min hemsida eller för en kund. Tänk om det inte är tillräckligt bra? Och det behöver inte vara en arbetsprestation heller, det kan vara hur snygga kläder jag har på en AW, hur städat jag har det hemma när jag får gäster eller hur bra jag kör bil när någon sitter i passagerarsätet. Teorin i de fallen är ju att jag ska tänka att jag ändå har ett värde, att det ”bara är prestation”, att det inte har med min person att göra. I praktiken har det inte varit lika lätt. Men jag försöker.

Målet nu är att hitta en balans. Jag måste kunna prestera dåligt utan att det knäcker mig och får mig att oroa mig inför nästa gång. Jag är ju för fan bara människa. Och jag måste kunna prestera bra utan att sväva iväg på ett glittrande moln (även om det är rätt så härligt när man väl gör det). Jag duger som jag är.

Jag har läst en del om att meditation kan hjälpa och det önskar jag verkligen att jag gjorde oftare. Jag tänker mig också att jag borde säga till min familj och vänner att de ska påminna mig varje gång jag visar tvivel på självkänslan. Att de ska säga ifrån om jag klankar ner på mig själv av onödiga och orimliga anledningar. Kanske borde jag sätta klyschig lapp på spegeln där det står ”DU ÄR BRA SOM DU ÄR”? Vi får se. Det går sakta framåt och frågetecknen har rätats ut. Men jag har också läst att sånt här tar tid. Så istället för att klanka ner på mig själv för att det går långsamt ska jag försöka uppskatta den lilla resan jag håller på att göra.

Tack för att ni läser. ❤️



Jobb Min vardag Sport

Härlig helg och hektisk vecka

9 oktober, 2017

Jag och Sofia var smått frusna på vår promenad i helgen. Nio grader sade termometern. Dunjacka sade jag.

Jag är inne i ett härligt work flow nu, med en hel del små uppdrag att pyssla med om dagarna. Jag kan inte berätta alla detaljer riktigt än, men jag beskriver dem lite smått här nedan.

I fredags fick jag besök av Karro, min kompis sedan gymnasiet. Det var längesedan vi sågs och i härligt nostalgisk anda käkade vi tacos och tittade på Idol, precis som vi gjorde varje fredag på gymnasiet. Fint. Dagen därpå gick jag upp tidigt för att blogga på Ungdomsfotboll.se, en text om att vi kanske ska ha lite hopp om framtiden. Jag bloggade också om de rörande fina hyllningarna som NHL gör till spelare, fans, utsatta och avlidna.

Efter lunch började jag preppa inför Frölunda-Luleå som jag sedan åkte till Scandinavium för att bevaka. Det blev en riktig rysare där Frölunda avgjorde med bara 3 sekunder kvar. Gissa om det gick en suck över pressläktaren… sena avgöranden är alltid stressiga för skrivande journalister. Jag träffade Frölundas Lias Andersson som återvänt från New York Rangers för att utvecklas i SHL en säsong. Han berättade bland annat om hur häftigt det var att åka ut genom indianhuvudet, något han drömt om sedan han var liten.

Därefter pratade jag med Luleås Patrick Cehlin som var öppenhjärtlig och ärlig kring hur han mådde i vintras efter att ha åkt på en hemskt hjärnskakning. Den intervjun finns att läsa här.

I söndags åkte jag hem till familjen och hängde. Lisa, jag och Sofia tog en rekordkort promenad, dels på grund av kyla, dels på grund av att Lisa var sjuk. Sedan låg jag och Lisa i soffan och kollade på Justin Bieber-dokumentär och oändligt med sminkvideos. Hörde jag systerhängsklyscha?

Idag är det måndag, och som ni vet älskar jag måndagar. Vaknar nästan alltid med pepp och motivation på måndagar. Så här ser min vecka ut:

Måndag
Telefonintervju inför artikel för Hockeysverige
Lite mailande och mötesbokande
Intervju med fotbollsdomaren Maral, inför veckans Supersöndag på Ungdomsfotboll.se
Middag med Jojjo

Tisdag
Transkribering deluxe (2 långa intervjuer)
Massage (OMG JAG LÄNGTAR KNÄNA AV MIG!)

Onsdag
Skrivarstuga
Middag med Ingrid och hennes bröllopscrew från förra sommaren

Torsdag
Nätverksträff med BRIS på Svenska Mässan, för Ungdomsfotbolls räkning
Frölunda-HV71 i Scandinavium

Fredag
Research och planering inför ett skribentuppdrag för Pro Hockey (Dream come true!)
AW med nyvunnen vän

Hoppas ni får en fin vecka!



Omgivning Samhälle Sport

Tre gånger hjärtat har fått kämpa under öppningsveckan i NHL

7 oktober, 2017

Det är många saker som NHL är otroligt duktiga på. Personligen tycker jag att de är överlägsna i sociala medier, de har troligtvis 2-3 personer per klubb som jobbar med att ta med fansen bakom kulisserna och in i hjärtat av laget och spelarna. Men en annan sak som man inom världens bästa hockeyliga är bra på så är det hyllningar av olika slag. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag suttit och gråtit av värme och glädje, eller av sorg och skörhet, efter hyllningar i anslutning till NHL-matcher och bortom dem.

Här kommer tre exempel från öppningsveckan, där klumpen i min hals växt sig stor som en hockeypuck och tårarna penslat kinderna som en ismaskin penslar en rink.

Bryan Bickells sista NHL-kontrakt

Den trefaldige Stanley Cup-mästaren Bryan Bickell, 31, diagnostiserades med Multipel Skleros för cirka ett år sedan. Under våren har vi sett hur han tagit beslutet att avsluta sin karriär och gjort sitt sista mål i NHL. En rörande historia om en man som tvingas sluta för tidigt. .Sin sista säsong gjorde Bryan elva matcher i Carolina Hurricanes, men innan det var han nio säsonger i Chicago Blackhawks, klubben han draftades av och vann tre Stanley Cup med.  I början av oktober, i år, gick Blackhawks ut med att de skulle signa Bryan Bickell på ett endagskontrakt, så att han skulle få pensionera sig i Chicagotröjan.

Detta berörde mig något enormt. På presskonferensen grät Bickell med sin lilla dotter på armen och i torsdags entrade han isen för sista gången – iklädd en Blackhawkströja. Denna gest av Blackhawks sänder så himla rätt signaler. Hockey betyder allt för många, och säkerligen för Bickell, men när allt är sagt och gjort är det tydligt vad som egentligen är viktigt.

Stand With Vegas

Jag tror fortfarande det är många som har svårt att greppa vad som egentligen hände förra helgen i Las Vegas. Jag inkluderad. Filmer, bilder och berättelser från masskjutningen får hjärtat att fladdra av obehag och det är fysisk smärtsamt att tänka på vad alla tusentals människor måste ha känt när de insåg vad som höll på att hända. Jag önskar av hela mitt hjärta att det kunde göras ogjort.

När Las Vegas nystartade NHL-lag skulle göra sin historiska debut igår kväll, i Dallas, blev Golden Knights-spelarna tvungna att balansera den tunga sorgen och den entusiastiska spänningen och det måste helt ärligt ha varit en lite olustig känsla att stå där. Men med en otroligt liten, men enormt stor, gest visade Dallas Stars sitt stöd, och jag bröt återigen ihop. Efter att ha radat upp sig på andra sidan mittcirkeln, mitt emot motståndarna, åkte samtliga Dallasspelare och ställde sig bakom Vegasspelarna i en tyst handling av stöd och sympati. Så oerhört fint. I högtalarna hördes en röst som sade ”Tonight Dallas stands with Vegas”. Så simpelt, men så starkt.

Man hyllade även två bortgångna personer som stått Dallas Stars nära, bland annat kommentatorn Dave Strader som efter ett år av sjukdom gått bort. Även dessa två hyllningar var värdiga och varma.

 

The 21st Duck

Anaheim Ducks har någonting de kallar för The 21st Duck. Där får ett barn eller ungdom chansen att vara en del av laget, i år var det 17-åriga Katie Hawleys tur. Katie har drabbats av cancer för tredje gången och hennes vardag består av behandlingar och operationer. Se filmen nedan och försök att inte bli rörd.

Att använda sitt varumärke och sitt kändisskap till något sånt här borde vara en självklarhet för alla med stjärnglans runt sin verksamhet. Så himla viktigt, enkelt och betydelsefullt.

 

Somliga säger att ”det är så himla amerikanskt och ytligt” med såna här ceremonier, eller ”det skulle aldrig funka i Sverige”. Well, fine. Låt det vara amerikanskt, låt det verka glansigt och polerat och med en agenda. Men lik förbannat skänker det ju tröst, värme och signaler om omtanke till de som vill ta åt sig eller känner sig berörda. Och helt ärligt, vadå inte funka i Sverige? Let’s make it funka i Sverige! Jag tror att vi alla skulle må lite bättre om var och en – stora organisationer som små personer – visade lite mer omtanke, kärlek och sympati.

 



Digitalt innehåll Jobb Sociala medier

5 nyheter för Instagram-älskaren att testa

5 oktober, 2017

Ansiktsfilter funkar nu på livesändningar.

Instagram fortsätter att cementera sin roll som den största bilddagboksaktören bland sociala medier. Tidigare kunde vi läsa om att de jobbar aktivt med sina kommentarsfilter, för att aktivt arbeta bort stötande kommentarer och trollkonton. De senaste veckorna har de kommit ut med ett gäng nya funktioner för själva bildhanteringen, som vissa känns spännande och roliga.

Här är 5 senaste nyheterna som Instagram presenterat:

Ansiktsfilter på livesändningar

Om du inte fått nog av ansiktsfiltrena (som för övrigt än så länge känns lite trista jämfört med Snapchats filter) kan du nu använda dem när du gör en livesändning med Instagram. Sätt solglasögon eller hundöron på dig själv eller den du filmar, även i direktsändning.

Skräddarsydd färg på Instastory

Denna funktion har jag redan fastnat för rejält. Jag som är smått beroende av att göra (eller i alla fall försöka) göra fina bilder och effekter på min Instastory blev ju helt lyrisk över detta. Detaljernas urmoder har hört bön! Nu slipper du leta efter en nyans på text eller pensel som matchar snyggt till din bild eller film, nu kan du rentav plocka vilken nyans du vill från bilden du vill publicera! Hur drömmigt?! Du hittar funktionen bland färgerna, längst till vänster. Där finns en pipettliknande ikon. Klicka på den och leta upp den perfekta nyansen.

Bild 1: Välj egen nyans till text eller pensel. Bild 2 och 3: Stödlinjer för placering av text, emojis och stickers.

 

Stödlinjer på Instastory

För en OCD-människa är det aldrig fel att veta säkert att något är centrerat, vågrätt eller i precis den vinkel man vill ha det. Så OCD-människorna (inklusive jag själv) jublade garanterat när stödlinjerna dök upp mitt i Insdtastoryredigeringen. Du behöver inte göra något speciellt för att aktivera dem, och du kan absolut ignorera dem om du vill vara wild and crazy, de bara finns där som stöd om du skulle behöva dem.

”Polls” på Instastory

Omröstningar, eller ”polls” för den internationelle, har länge varit en del av både Facebook och Twitters vardag. Och på Snapchat har vi skickat bilder till våra nära och kära ifrån provhytter, i hopp om att de snabbt som attan ska svara vilken jacka de tycker är snyggast. Nu är det Instastorys tur. Du kan enkelt göra din egen omröstning med hjälp av en sticker och ser tydligt vilket alternativ som fått flest röster. Risken finns väl att denna funktion kommer att användas till förbannelse i början, men om man använder den sparsamt och med ett verkligt syfte kan den vara riktigt användbar. Om inte annat kan man använda den i humoristiska sammanhang, som hockeyvärldens egen komiker Fredde Warg.

Full size-bildspel

Funktionen där man kan lägga upp flera bilder och filmklipp i ett bildspel (med upp till 10 bilder) har tidigare varit begränsad till enbart kvadratiska bilder. Jag som tröttnat lite på de klassiska Instagramkvadraterna var jätteglad när man äntligen fick möjlighet att publicera bilder i stående eller liggande format. Och nu har funktionen alltså kommit även till bildspelen. Dock ej till filmer, och än finns spärren där alla bilder måste ha samma format. Alltså antingen kvadratisk eller stående.

Där har ni dem! Fem nyheter för dig som vill fortsätta experimentera med Instagram. 

Det finns dessutom en nyhet som jag tror många ser som ett störande moment. Instagram har i en av de senaste uppdateringarna aktiverat automatiskt ljud på videos i flödet! Jag vet, det är en vanesak, man har ju ofta mobilen på ljudlös oh så vidare… Men ändå! Jag får fortfarande en mikrohjärtattack varje gång en video hoppar igång och jag inte är beredd på ljudet. Förstår inte riktigt varför det inte kunde vara som tidigare.

Alla nyheter som Instagram rullar ut finns att läsa mer om på Instagrams egen blogg. Och vill ni ta del av mina tips kring livesändningar i sociala medier hittar ni dem här.

Tack för att ni läser!



Jobb Sport

NHL-tipset 2017/18

4 oktober, 2017

Nu är det äntligen är det dags. Sedan jag stängde ner Viaplay efter att Pittsburghspelarna lyft bucklan, tidigt på morgonen den 12 juni, så har hjärtat bultat lite extra inför att nästa säsong ska dra igång. Eller, nej… nu ljuger jag faktiskt. Den första veckan var jag inte speciellt sugen på mer nattmangling, då ville jag bara bli kompis med min förvirrade kropp igen. Men sen kom längtan.

Liksom tidigare år ska jag ge mig på en gissning på hur jag tror att kalaset kommer sluta i juni 2018. Liksom tidigare år kommer den att vara helt kass och inte bringa mig någon lycka eller självförtroendeboost när allt är över. Men likförbannat kastar jag ut den i etern.

Här är mitt NHL-tips för säsongen 2017/18 (lag som tar sig till slutspel):

ATLANTIC DIVISION
Tampa Bay Lightning
Toronto Maple Leafs
Montreal Canadiens

METROPOLITAN DIVISION
Pittsburgh Penguins
Washington Capitals
New York Rangers
(Columbus Blue Jackets)
(Carolina Hurricanes)

CENTRAL DIVISION
Nashville Predators
Dallas Stars
Minnesota Wild
(Chicago Blackhawks)

PACIFIC DIVISION
Edmonton Oilers
Anaheim Ducks
Calgary Flames
(San Jose Sharks)

CONFERENCEFINALER
Dallas Stars – Edmonton Oilers
Pittsburgh Penguins – Tampa Bay Lightning

STANLEY CUP-FINAL
Edmonton Oilers – Tampa Bay Lightning

STANLEY CUP-MÄSTARE
Tampa Bay Lightning

Förutom att hålla koll på hur mitt tips sakta men säkert mals ner till hockeypulver kommer jag hålla koll på detta:

Mattias Janmark –  Operation och lång rehabprocess förra säsongen, innan det en stark debutsäsong. Det ska bli jättespännande att se om Mattias hittar tillbaka till det hockeyspel han visat tidigare. Med tanke på kontraktsläget, hans rookiekontrakt med Dallas går ut efter säsongen, känns det som att en bra återkomst är avgörande för hur hans framtida kontrakt kommer se ut.

Josh Manson – Med både Hampus Lindholm och Sami Vatanen skadade i säsongsinledningen verkar det som att Josh Manson kommer få dra ett större lass bland Anaheims backar. Blir intressant att se hur han axlar det ansvaret.

William Nylander – Denna krutdunk som gjorde succé under debutsäsongen ifjol. Med ett Toronto som har tagit sikte mot stjärnorna ska det bli spännande att se vilken utveckling William kan ha. Jag tror han poängmässigt blir bäste svensk denna säsong.

Brandon Saad – Tillbaka i Chicago och ingen verkar gladare än kapten Toews. Möjligtvis min vän, Blackhawksfanet Gustav. Kan Saad och Toews hitta kemin igen?

Jesper Bratt – Hockeyallsvenskan ifjol, NHL-debut i år. Jag kollar sällan på Devils matcher, men nu måste jag ju kika. Häftig historia! Idag lade min kollega på Hockeysverige.se, Uffe Bodin, ut en fantastisk text om Jespers resa de senaste åren. 

Vegas Golden Knights – Måste bara följas.

Artemi Panarin – Min absoluta favoritspelare i hela NHL. Det känns som en otroligt avgörande tid för honom nu. Han ska visa för hockeyvärlden att han inte bara var så briljant som han var i Chicago för att han hade Patrick Kane vid sin sida. Han måste visa att han funkar i andra lag och kedjor också. Jag satte Columbus på en Wild Card-plats, men en förutsättning för det är att Panarin och Wennberg hittar varandra så som många tror och hoppas på.

Jag kommer självklart att hålla koll på Connor McDavid, Nolan Patrick, Auston Matthews, Patrik Laine, Nico Hischier och de andra stortalangerna också. Det kommer vara en omöjlighet att inte göra det. I natt ställer jag klockan på 01:00 och ser Toronto-Winnipeg. Vilken match ska ni se?

Låt tipsförnedringen börja!

 

Läs också: SHL-tipset 2017/18

 



Omgivning Sport

Joina Spexligan på Cmore Manager – vinn priser från Gameday.se!

30 september, 2017

Hej kompisar!

Många av er har säkert noterat att jag är extremt svag för olika typer av managerspel, främst inom ishockey. Jag har ännu inte lärt mig bli tillräckligt bra på NHL17 (eller något annat för den delen) och datorspel har jag inte spelat på länge (och när jag gjorde det spelade jag bara Rollercoaster Tycoon, Settlers och The Sims. Good times). Managerspel har blivit en grej som jag fastnat för och jag är lika taggad varje gång en ny managersäsong drar igång. Med det sagt ska det tilläggas att jag inte är speciellt bra på managerspel heller. Men man kan inte vara bra på allt. Eller nåt, uppenbarligen.

För tredje året i rad har jag startat en managerliga, denna gång på Cmore:s nystylade plattform. Och i år har jag dessutom finfina priser att dela ut till de som lyckats bäst när säsongen är slut. Grymt va?

Gör så här för att delta:

  1. Skapa ett lag på Cmore Manager (det går bra med både gratisversionen och betalversionen)
  2. Joina Spexligan
  3. ROCKA!

Än så länge har det bara gått en omgång, så visst, några har fått ett litet försprång men det är en låååång säsong och man har fortfarande alla chanser att hamna i topp. Och har du redan skapat ett lag men inte joinat ligan ännu är det ju ännu bättre. Alla är välkomna!

Priserna då?

Jo, min kollega på Gameday.se, Samuel Kullberg, hjälpte mig att välja ut ett härligt litet prisbord.

1:a pris – NHL-matchtröja (Reebok-modell utan namn och nummer)

2:a pris – T-shirt eller keps

3:e pris – Mössa

Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.

 

How about that? 😃

Jag återkommer med mina tips för att sätta ihop ett bra managerlag. Om det nu mot förmodan skulle hjälpa någon…

Vi ses på den virtuella isen!