J O B B

O M G I V N I N G

P E R S O N L I G T

Jobb Min vardag Personligt

New York och författardrömmarna

23 juli, 2019

Den där drömmen om att skriva en bok känns klyschig, jag vet. Helt ärligt, drömmer inte alla om det vid något skede i livet? Jag vet inte. Jag inser såklart att det inte på något sätt är originellt att jag sedan barnsben drömt om att skriva en bok. Och det är okej med mig. Jag kanske är klyschan själv, men då får det vara så.

Min första bok skrev jag när jag var tolv, jag tror jag nämnt den tidigare. ”Första ögonkastet” hette den, och vi kan väl säga såhär: Min syster Lisa skrattade så hon fick andnöd när hon läste den för ett halvår år sedan, i samband med att vi städade ur min lägenhet. Och det är alltså ingen rolig bok. Kvaliteten är, kanske helt väntat efter att vara skriven av en tolvåring, klart under godkänd, men jag tänker ibland tillbaka på det där försättsbladet med titeln och ler. Känner lite stolthet, nästan. Boken suger, men jag skrev den. Jag skrev en bok. 16 kapitel. En början och ett slut. När jag var tolv. Det är rätt häftigt!

Jag påbörjade ett par böcker till i tonåren, bland annat en med en man som kunde tala med vargar ( skamlöst inspirerad av ’Mannen som kunde tala med hästar’) och en fantasybok (?!) som utspelade sig i det påhittade landet ’Coriatum’ (HAHA). Min bonuskusin Hege skrev böcker och hon var en stor idol för mig. Det var hon som fick in mig på fantasyspåret (vilket jag aldrig någonsin hade tagit mig in på annars, och troligtvis aldrig kommer att komma in på igen). Men i alla böcker jag påbörjade kom jag aldrig längre än till tredje eller fjärde kapitlet. När jag gått ut skolan och började jobba fanns varken tid eller inspiration till att fortsätta försöka.

När jag besökt New York för första gången 2010 och kommit tillbaka hem till min dåvarande hemstad Norrköping, kände jag mig full av inspiration och drömmar. På min lista med saker jag ville göra innan jag flydde trettio stod det sedan innan ’skriva en bok’ och nu lade jag till ’bo i New York’. Jag sade till min dåvarande sambo: ’Tänk om jag kunde skriva en bok SAMTIDIGT som jag bor i New York, hur drömmigt hade inte det varit?’.

Och här är jag nu. Dessa dagar sitter jag antingen i ett av de fantastiska studierummen på New York Public Library, eller på det lokala caféet i Greenpoint där jag bor, eller på något annat café någonstans på Manhattan. Ibland, när temperaturen tillåter, sitter jag ute i någon av parkerna och inspireras av människomyllret, sirenerna, musiken och suset i träden. Jag lever min dröm. Det känns nästan oförskämt att säga det, men det gör jag verkligen.

Boken jag skriver på nu, är min vän och den fantastiska människan Erik Grönbergs biografi. Han frågade i början på året om jag ville vara medförfattare till boken, och jag har tidigare bloggat om detta projekt i detta inlägg. Det är en tuff, men viktig historia om övergrepp, missbruk, och självhat som övergår i helande, hopp och framtidsdrömmar. Jag har sagt det förut och jag har sagt det igen, det Erik gör nu är så himla, himla modigt. Jag är så oerhört imponerad av honom.

Att co-skriva en bok tillsammans med någon som befinner sig sex tidzoner bort är en utmaning. Jag skulle ljuga om jag sade något annat. När jag vaknar har Eriks halva dag redan passerat, och när jag sitter och skriver på kvällarna sover Erik sött bredvid sin Lisa. Men vi båda är drivna och brinner för projektet, så vi försöker att inte låta distansen vara ett problem. Vi pratar på Facetime då och då, men oftast sköter vi vår kommunikation genom chat och vårt googledokument. Jag skriver frågor och kommentarer till honom och han svarar och utvecklar. Sakta men säkert har en bok börjat ta form.

Jag är nervös som fan. Lite för att jag aldrig gjort detta ’professionellt’ tidigare, och vi gör det helt ensamma, utan någon som ger oss riktlinjer eller berättar hur vi ska gå tillväga. Men mest är jag nervös för att jag verkligen vill att det ska bli bra för Eriks skull. Jag vill att han ska känna sig nöjd med resultatet, och nöjd med det jag kunnat bidra med i berättandet av hans viktiga historia. Men jag är precis som honom ny på det här, och ofta kretsar tankarna kring ’tänk om han inte tycker att jag gör ett bra jobb’ och ’blev det så som han hade tänkt sig?’. Det sista jag vill är att göra honom besviken.

Så jag brottas med de självkritiska demonerna samtidigt som jag lever min dröm. Ironiskt va? Men Erik är en ängel, och vi gör detta tillsammans. Han dealar med sina demoner och jag dealar med mina och så möts vi på mitten och försöker lyfta varandra.  Jag ifrågasätter hela mitt varande någon gång i veckan, och det är såklart energidränerande, men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Man uppskattar glädje och framgång mycket mer om man möts av utmaningar och jobbigheter ibland. Inte ska väl allt vara en dans på rosor, vad är vitsen med det?



Jobb Min vardag Okategoriserad

Reflektioner från NHL-våren 2019

22 juli, 2019

Jag gick på min första NHL-match för säsongen den 25:e mars, en vecka efter att jag anlänt till New York och lagt lägenhetskaos och bostadsångest bakom mig. Rangers gästades av Penguins och jag kom dit i god tid för att hinna påminna mig själv om medierutiner, korridorer, hissar och pressläktare. Hockeyvärldens Farsan Baloo, Per Bjurman, välkomnade mig in i sitt vardagsrum under Madison Square Gardens enorma Pringleschips till tak och sedan var jag igång.

Det var aldrig bestämt från högre ort hos Hockeysverige.se att jag skulle köra videointervjuer, men jag var sugen på att få jobba med rörligt material och – för att vara krass – så snabbt som möjligt få användning av den otympliga kamerautrustning som jag släpat med mig från Sverige. Jag ville försvara för mina axlar att jag kånkat med allt till andra sidan Atlanten. Så jag sade till Uffe att jag ville testa videointervjuer och han sade ”Kör!”. Och användning för utrustningen fick jag. Efter intervjun med Lias Andersson, från den där första matchen, har jag under våren gjort över 80 intervjuer i rörlig form och de allra flesta finns samlade här, om ni är intresserade. Jag bäddar in några favoriter längre ner i inlägget.

När jag flyttade hit hade jag egentligen ingen aning om hur långt in i Stanley Cup-slutspelet jag skulle ha möjlighet att vara med och bevaka. Men ganska tidigt fick jag uppdraget att producera 40 videos för Hockeysverige i samarbete med en sponsor, och vips så bestämdes det att jag skulle åka till Tampa, Dallas, Boston och North Carolina. Helt plötsligt var vi framme i St. Louis och en Stanley Cup-final mellan Blues och Bruins. Projektet hade tagit slut men Hockeysverige ville ta min slutspelsrapportering i mål. Så gick matchserien till en sjunde avgörande match som spelades i Boston, och jag fick för första gången i mitt liv på plats uppleva den känslostormiga slutsignalen när ett lag vinner, och ett lag förlorar, Stanley Cup. Explosionen av lycka, den totala bedrövelsen. Alla spänningar som på en sekund släpper och antingen svävar iväg på guldrusiga moln eller singlar ner i en djup avgrund och omsluts av mörker.

Det fanns så många berättelser i den där finalserien som berättades på så många fina sätt av mina kollegor och vänner, och att få finnas på samma plats som dem den där kvällen, att få knyta ihop Stanley Cup-säcken 2019 var en härligt omvälvande upplevelse.

Som oboysås på grillchipset fick jag dessutom besöka Las Vegas för första gången i livet i samband med NHL Awards. Därefter mötte jag upp Uffe och Peter i Vancouver och så avslutade vi säsongen med att bevaka draften. Det var andra året i rad jag fick vara med på draften och det är verkligen en höjdpunkt på året. Alla drömmar, allt hopp. Spänningen och förväntan som hänger som ett luftigt täcke över arenan. Det är så speciellt. Nästa år hålls draften i Montréal, jag hoppas verkligen jag får chansen att åka dit.

Långa dagar, förvirrad reshjärna, stress av den ständiga jakten på hockeyspelare och historier att berätta har präglat den här våren. Och jag har älskat varenda sekund av det. På riktigt. Även när jag åt lunch i hotellsängen – klockan 18.30 – i Boston, även när jag och Henke Sjöberg tvingades bo en timma från arenan och ligga ute med tusentals kronor i Uberpengar, även när jag glömde sätta igång mikrofonen när jag snackade med Joakim Nordström (okej, kanske inte just den delen) och när mina axlar skrek av smärta efter fyra månader av kånkande på den tunga kameraryggsäcken. Varenda ögonblick. Älskat det.

Mikrofonfadäsen, och andra misstag och blunders jag ställt till med, har alla kompenserats av den ovärderliga och genomvarma gemenskapen i vår lilla hockeyjournalistfamilj (Uffe, Peter, Jonta, Per, Henke, Martin, Sebastian – ni är bäst. And to my international family – Emily, Isabelle, Chris, Sami, Tommi – you are true gems). Saker som när Jonta kom till arenan med tröjan ut-och-in, när Sebastian bytte brödet i sin lobster roll till guacamole på mediamiddagen i Boston, eller när Henke och jag tog en Uber till närmsta 7-Eleven för att köpa varsin pizza klockan halv ett på natten, är små skärvor av livet jag sent kommer glömma.

När jag ser tillbaka på de här månaderna av intensivt arbete är jag kluven. På ett sätt vill jag bara komma igång med nästa säsong och göra allting om och om igen, samtidigt känner jag att den här våren kommer bli svårtoppad. Hur ska jag någonsin kunna överträffa det här? Det känns omöjligt. Men jag ser fram emot att försöka.

Sist men inte minst vill jag tacka alla ni som tittat, läst, uppmuntrat och skrattat med mig genom den här resan. Majoriteten av er har aldrig träffat mig, men ni behandlar mig med omtanke och vänskap. Jag har gråtit glädjetårar så många gånger när jag läst era snälla DM:s, uppskattande ord, fina feedback. Aldrig trodde jag att jag skulle nå till alla er, och att ni faktiskt skulle ta er tiden och lägga energin på att nå tillbaka till mig. Jag är så himla, himla glad och tacksam för att ni hänger med mig på mitt lilla äventyr.Er värme är det som gjort den här våren till den bästa hittills i livet. TACK.

Här hittar du några av mina favoritklipp från våren.

Paul Cartier om livet som NHL-organist

 



Livet Personligt Resa

Min favoritplats på jorden

24 maj, 2019

Jag har tidigare bloggat om just denna plats och sedan dess har jag besökt den två gånger till. Först med mina fina vännner Charlotte, Marcus och Lovisa och nu senast med min lillasyster Lisa. Det är någonting med denna plats som gör mig alldeles skakig.

I mitt senaste vloggavsnitt säger jag att jag tidigare försökt beskriva första gången jag besökte 1 Hamilton Avenue i Weehawken och att det gick sådär. Oavsett hur mycket metaforer och adjektiv jag använde så gör def skrivna orden inte platsen rättvisa. Men, i alla fall, så här lät mitt försök till beskrivning av min favoritplats på jorden.

Ps. I vloggavsnittet, som ni hittar längst ner, får ni rörliga bilder från favvostället, så kanske bättre förklarar än bilden i topp av detta inlägg.

*     *     *

”På denna plats upplevde jag min första spirituella, övernaturliga om man så vill, upplevelse. Bilden ovan är tagen med skakiga händer och kass mobilkamera, den kan inte ens göra verkligheten rättvisa till en tusendel. Men den kanske kan få er fantasi att göra resten.

En gammal vän till min resekompis bor i New Jersey och plockade upp oss med sin bil på Manhattan. Sedan körde han oss längs med Hudson River, upp på George Washington Bridge och across the river to the Jersey side, som Springsteen sjunger. Det var mörkt ute och den rekordvarma sommarluften hade gått över till en behaglig och lite klibbig kvällsatmosfär. Vår vän körde vidare till ett ställe han sade att inte så många kom till, där man hade en magisk utsikt över Manhattan. Och med ordet magisk överdrev han inte.

När vi klev ur bilen och tog några steg fram till ett räcke vid vägkanten kändes det som att jag svävade. Jag kunde inte slita blicken. Ordet hänförd räckte inte till. Miljoner ljus pulserade på andra sidan och speglades i det krusade flodvattnet.  Vi såg rakt in på den 42:e gatan, där Times Square ligger, och alla färgglada lampor därifrån var bländande. Det kändes så nära, som att jag kunde sträcka ut armen och ta på ljuset där borta. Jag började skaka i hela kroppen. Kunde inte sluta. Mina ögon var fyllda av tårar och hjärtat rusade. Det var obeskrivligt vackert.

På vår sida av floden spelade syrsor och de stora husen runtomkring var tysta. På andra sidan hördes avlägsna tutor, sirener och musik som försvann med vinden.  Jag och mina två vänner var helt ensamma vid vår plats. Vi stod med några meters avstånd från varandra, som att vi alla behövde lite utrymme för att kunna ta in vad vi såg. Vi stod där i säkert en kvart, och de enda ord jag kunde få ur mig var ”wow” och ”jag tror jag dör”.

Kanske var det alla omständigheter – sommarkvällen, att vi var ensamma, att det var så vackert  – som gjorde att jag blev helt euforisk. Kanske var det någonting i luften som gjorde att jag blev så tagen. Oavsett blev det ett av mitt livs starkaste minnen och jag är så otroligt lycklig att jag fick uppleva det.”

Är du i krokarna och vill se om du får samma upplevelse som jag? Jag har märkt ut platsen på kartan nedan.

 

Missade du de tidigare episoderna av Kajsas Kaos? Du hittar dem på länkarna här nedan!

Kajsas Kaos: Avsnitt 1 – Den där Kajsa flyttar in

Kajsas Kaos: Avsnitt 2 – Den där Kajsa åker till IKEA

Kajsas Kaos: Avsnitt 3 – Den med den anonyma bokcirkeln

 

 



Jobb

FÖRFATTARDEBUT: ”Inte ensam aldrig glömd”

1 mars, 2019

För två veckor sedan fick jag ett samtal från Erik Grönberg, som grundat projektet ”Inte ensam aldrig glömd”. Erik och jag har varit bekanta i några år och jag stöttar verkligen hans arbete med att uppmärksamma och förebygga sexuella övergrepp mot barn och unga. Här har jag bloggat om projektet vid ett tidigare tillfälle.

När Erik ringde berättade han att han blivit erbjuden ett bokkontrakt, att han skulle få möjlighet att berätta sin historia i bokform. Sedan frågade han om jag ville vara hans medförfattare.

Jag grät en skvätt, tackade honom för den oerhört ärofyllda förfrågan och tackade självklart ja. Tillsammans ska vi nu få ner på papper hans upplevelser från barndomen, som på många sätt präglat hans vuxna liv. Vi ska berätta de mörka delarna, men också försöka berätta om ljuset. Hur man kan hantera och överleva något så hemskt som sexuella övergrepp och de tragiska påföljder som kan komma av dem. Förhoppningen med boken är att kanske nå någon som går igenom något liknande, och erbjuda någon form av igenkänning, stöd eller hopp.

Jag var väldigt öppen med Erik från första början; jag har ingen aning om hur man skriver en bok. Jag har aldrig gjort det här. Men då sade han lugnt; ”Det har inte jag heller. Så vi får hjälpa varandra.”

Från botten av mitt hjärta vill jag rikta ett stort tack till Erik för att han tycker att jag är rätt person för den här viktiga uppgiften. Jag ska göra mitt yttersta för att din historia ska bli berättad på ett så värdigt, ärligt och respektfullt sätt som möjligt.

Vill ni läsa mer om ”Inte ensam aldrig glömd” kan ni göra det här.



Jobb

Livets första stipendium!

21 januari, 2019

Äntligen får jag berätta, jag har haft så himla svårt att hålla detta inombords. Jag har fått ett stipendium!

I höstas ansökte jag om Lars Gunnar Björklunds stipendium som delas ut tillsammans med Svenska Sportjournalistförbundet och Svenska Spel. Jag grunnade länge på en idé om lagorienterad journalistik inom NHL, bland annat spånade jag lite på att åka till Las Vegas för att, typ, undersöka vad som händer med sportredaktionerna när en ny klubb kommer till stan. Jag var även inne på att undersöka arbetet som beat writer, alltså journalister som är hundra procent fokuserade på ett enda lag.  Men hela tiden var det en idé som låg i bakhuvudet och gjorde sig påmind då och då.

The Players Tribune. Min absoluta favorit bland journalistiska sajter. Det är en sajt som låter idrottarna stå som avsändare och texterna är oerhört djupa, innerliga och personliga. Ofta handlar de om andra ämnen än sport, även om idrotten alltid lyser igenom. Precis den typer av texter som jag älskar att både läsa och skriva. Så jag bestämde mig för att ta fram en idé kring The Players Tribune, och så skickade jag in min ansökan.

I slutet av november fick jag beskedet – jag var utvald! Jag kommer att få resurser till att genomföra min undersökning om hur den journalistiska processen ser ut i arbetet med texterna och om det finns någonting i det arbetet man kan ta med till den svenska sportjournalistiken. Och kanske mest spännande av allt, finns det en möjlighet att starta något liknande i Sverige?

För tre veckor sedan var jag uppe i Stockholm för att spela in en presentationsfilm, där man får träffa mig och den andra stipendiaten Rebecca Candevi. Filmen kommer att synas i Sportjournalistförbundets och Svenska Spels kanaler, och jag bäddar in den här nedan. Filmen kommer dessutom visas upp på Idrottsgalan idag, där jag har fått äran att medverka! På förgalan, under middagen, ska jag och Rebecca gå upp på scenen i Globen och formellt ta emot stipendieutmärkelsen. Det känns helt overkligt roligt, och jag är obeskrivligt nervös.

Jag kommer att inleda mitt stipendieuppdrag när jag kommer till New York och man kommer att kunna följa mitt arbete på min Instagram, här på min blogg och då och då kommer jag att skicka lite material till Svenska Spel som de kommer att använda i sina sociala medier.

Jag vill tacka Svenska Spel och Svenska Sportjournalistförbundets styrelse som ger mig chansen att besöka det ställe jag drömmer om att arbeta på någon gång, och inspireras av deras arbete. Jag vill också rikta ett extra tack till Tobias Rosvall som peppade mig att söka och fanns som bollplank längs vägen.

Här är mina favorittexter från The Players Tribune

Ben Meisner – ”I’m not Connor McDavid”

Nick Boynton – ”Everything’s not O.K.”

Marta – Letter To My Younger Self

Kendra Fischer – ”If I Should Die”

Kevin Love – ”Everyone is Going Through Something”

Bobby Ryan – ”Dear Mom”

Presentationsfilmen från Svenska Spel



Jobb Min vardag

Reflektioner efter Global Series i Göteborg 2018

16 oktober, 2018

Det har nu gått ett par helger sedan NHL-karavanen sköljde över Göteborg och med två hockeylag, hundratals anställda och tusentals hockeyälskare. Jag tänkte att jag skulle sätta lite ord på saker som slog mig under de där intensiva dagarna som kulminerade i en NHL-premiär i Scandinavium.

ETT. North Americans have more fun

Nej, nu överdriver jag såklart. Eller rättare sagt, det finns många olika sätt att definiera ordet ”fun”. Det finns en tjusning med det allvar och den passion som SHL-publiken känner för sitt lags prestationer på isen. Det fokuserade engagemanget i spelet, de intensiva känsloyttringarna vid utvisningssituationer och de brinnande jublen när laget gör mål. Tro mig, jag älskar det och skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Men jag har också en liten smygförälskelse i det nordamerikanska sättet att se på sport. Det nordamerikanska sättet att vistas på läktaren. Det känns så positivt, lättsamt och avslappnat. Vuxna människor som ställer sig upp och dansar i power break, för att hitta sig själva på jumbotronen. De spontana tjoandena när alla andra är tysta, stående ovationer när man minst anar det och hemmafixade supporteroutfits av galnaste karaktär. Och inte minst, jag kan inte hjälpa det, maskotarna som har högsta betyg i skådespeleri och publikflörtande.

När den typen av publik tog plats på läktaren i Scandinavium var atmosfären annorlunda än den brukar vara där inne. Jag säger inte att det var en bättre atmosfär, men jag tycker den var uppfriskande. Det var en glad stämning, allt var inte på liv och död. Och det kändes skönt på nåt sätt.

Med det sagt så kommer jag givetvis att sakna SHL-publiken och antagligen tröttna på NHL-diton när jag flyttar till New York. Men det är smällar man får ta.

TVÅ. NHL-hockey är kul

Behöver inte säga så mycket mer än så, egentligen. Visst, två sista perioderna mellan New Jersey Devils och Edmonton Oilers bjöd ju inte på hockeypropaganda direkt, men ändå. Att se hockey från världens bästa liga live är en synnerligen trevlig upplevelse.

TRE. Nyp mig

Under de tre dagar jag jobbade med NHL-turnén i Göteborg hade jag mina kollegor på Hockeysverige.se vid min sida. Dessutom får man alltid chans att skapa nya bekantskaper, återförenas med gamla och träffa långväga gäster när såna här arrangemang äger rum. Och det slår mig varje gång vilken ynnest att få jobba i samma bransch som så otroligt begåvade, varma, smarta och inspirerande personer. Oavsett om det är Uffe, som jag har kontakt med på daglig basis, eller om det är Niklas Jihde som jag bara springer på när det vankas stora händelser som denna, så känner jag mig lika lyckligt lottat varje dag. Ursäkta för kladdigt konstaterande, men det är den enkla sanningen. Jag älskar mitt jobb och jag kan knappt andas när jag tänker på de spännande äventyr som väntar mig på andra sidan Atlanten.

Tack för att du ville läsa!

Här hittar du innehåll jag skapade under NHL-dagarna.

Hyllningen till Oilersfansen efter folkfesten – ”spelar ingen roll var i världen vi spelar”

Dags för premiär – ”lätt att bli övertaggad”

Instagram Stories från Global Series 2018 – Hockeysverige.se

IGTV Global Series 2018 – Hockeysverige.se

Stämningsfilm från NHL-timmens liveinspelning på O’learys



Jobb Omgivning Sport

NHL-tipset 2018/19

3 oktober, 2018

För att jag ska kunna ha någonting att skratta åt även med nordamerikanska grunder så satte jag mig och pusslade ihop ett magkänslobaserat NHL-tips, så här två timmar före nedsläpp i de första matcherna.

Helt ärligt vet jag inte riktigt vad det ska vara bra för, jag kommer troligtvis inte att dela med mig av detta någon annanstans än här. Förnedringen, ni vet.

Men men. Här kommer min spådom.

Atlantic

Tampa

Toronto

Boston

Buffalo*

Florida

Ottawa

Detroit

Montreal

Metropolitan

Pittsburgh

Columbus

Philadelphia

Washington*

New Jersey

Rangers

Carolina

Islanders

Central

Nashville

Dallas 

Winnipeg

St Louis*

Chicago

Colorado

Minnesota

Pacific

San Jose

Las Vegas

Edmonton

Anaheim*

Arizona

Vancouver

Los Angeles

Calgary

Final: Toronto – Nashville

Champs: Nashville vinner med 4-2 i matcher

Nu ser jag fram emot att ställa klockan på 04:30 imorgon, och sedan ha en icke fungerande dygnsrytm i några månader framöver. Låt den konstanta sömnbristen börja!



Jobb Sport

SHL-tipset 2018/19

14 september, 2018

(Foto från den sjunde matchen i finalserien mellan HV71 och Brynäs 2017)

Det har nu gått tre år sedan jag traditionsenligt hur SHL-tabellen skulle sluta och det visade sig att jag hade så pass rätt att jag – om jag hade varit med i Expressen-gängets tippningstävling – hade vunnit. Bevis för detta finns i denna Twitter-tråd med Johan ”Mr Madhawk” Svensson. Lever givetvis på detta ännu, trots att likannde framgångar lyst med sin frånvaro.

När jag fått det lilla skrytsegmentet ur världen vill jag nu poängtera att jag normalt sett är riktigt usel på att tippa. Egentligen all form av spontant gissande, bettande och i princip all form av troende är inte min starka sida. Men jag tycker det är sjukt roligt att göra det ändå, ifall man nu helt sonika skulle gå och vinna någonting.

I år har jag dessutom varit inne i en fotbollsbubbla, något jag inte är speciellt van vid. Tro mig, jag älskar att jag fått en mycket närmare relation till fotboll detta år, men man blir rätt schizofren när man är så ingrottad i startelvor, 3-4-2 kontra 4-4-3 och allmänt fotbollsnörderi och helt plötsligt ska tänka hockey. Hösten kommer att se likadan ut, så det är bara att inse att mina två personligheter är här för att stanna.

SÅ. Här kommer mitt tabelltips inför SHL-säsongen 2018/19. Det ska bli ett nöje att se det krossas under hösten och vårens gång.

  1. Växjö
  2. Färjestad
  3. Djurgården
  4. HV71
  5. Frölunda
  6. Skellefteå
  7. Brynäs
  8. Luleå
  9. Malmö
  10. Linköping
  11. Rögle
  12. Timrå
  13. Örebro
  14. Mora

SM-guld 2019: Färjestad

Vi ses, skrattandes och pekandes, på andra sidan!

Vill ni se hur ute och cyklade jag var ifjol kan ni kika på det här. Eller så skiter ni i det, det skulle nog kännas bättre för mig.