Jag gick på min första NHL-match för säsongen den 25:e mars, en vecka efter att jag anlänt till New York och lagt lägenhetskaos och bostadsångest bakom mig. Rangers gästades av Penguins och jag kom dit i god tid för att hinna påminna mig själv om medierutiner, korridorer, hissar och pressläktare. Hockeyvärldens Farsan Baloo, Per Bjurman, välkomnade mig in i sitt vardagsrum under Madison Square Gardens enorma Pringleschips till tak och sedan var jag igång.
Det var aldrig bestämt från högre ort hos Hockeysverige.se att jag skulle köra videointervjuer, men jag var sugen på att få jobba med rörligt material och – för att vara krass – så snabbt som möjligt få användning av den otympliga kamerautrustning som jag släpat med mig från Sverige. Jag ville försvara för mina axlar att jag kånkat med allt till andra sidan Atlanten. Så jag sade till Uffe att jag ville testa videointervjuer och han sade ”Kör!”. Och användning för utrustningen fick jag. Efter intervjun med Lias Andersson, från den där första matchen, har jag under våren gjort över 80 intervjuer i rörlig form och de allra flesta finns samlade här, om ni är intresserade. Jag bäddar in några favoriter längre ner i inlägget.
När jag flyttade hit hade jag egentligen ingen aning om hur långt in i Stanley Cup-slutspelet jag skulle ha möjlighet att vara med och bevaka. Men ganska tidigt fick jag uppdraget att producera 40 videos för Hockeysverige i samarbete med en sponsor, och vips så bestämdes det att jag skulle åka till Tampa, Dallas, Boston och North Carolina. Helt plötsligt var vi framme i St. Louis och en Stanley Cup-final mellan Blues och Bruins. Projektet hade tagit slut men Hockeysverige ville ta min slutspelsrapportering i mål. Så gick matchserien till en sjunde avgörande match som spelades i Boston, och jag fick för första gången i mitt liv på plats uppleva den känslostormiga slutsignalen när ett lag vinner, och ett lag förlorar, Stanley Cup. Explosionen av lycka, den totala bedrövelsen. Alla spänningar som på en sekund släpper och antingen svävar iväg på guldrusiga moln eller singlar ner i en djup avgrund och omsluts av mörker.
Det fanns så många berättelser i den där finalserien som berättades på så många fina sätt av mina kollegor och vänner, och att få finnas på samma plats som dem den där kvällen, att få knyta ihop Stanley Cup-säcken 2019 var en härligt omvälvande upplevelse.
Som oboysås på grillchipset fick jag dessutom besöka Las Vegas för första gången i livet i samband med NHL Awards. Därefter mötte jag upp Uffe och Peter i Vancouver och så avslutade vi säsongen med att bevaka draften. Det var andra året i rad jag fick vara med på draften och det är verkligen en höjdpunkt på året. Alla drömmar, allt hopp. Spänningen och förväntan som hänger som ett luftigt täcke över arenan. Det är så speciellt. Nästa år hålls draften i Montréal, jag hoppas verkligen jag får chansen att åka dit.
Långa dagar, förvirrad reshjärna, stress av den ständiga jakten på hockeyspelare och historier att berätta har präglat den här våren. Och jag har älskat varenda sekund av det. På riktigt. Även när jag åt lunch i hotellsängen – klockan 18.30 – i Boston, även när jag och Henke Sjöberg tvingades bo en timma från arenan och ligga ute med tusentals kronor i Uberpengar, även när jag glömde sätta igång mikrofonen när jag snackade med Joakim Nordström (okej, kanske inte just den delen) och när mina axlar skrek av smärta efter fyra månader av kånkande på den tunga kameraryggsäcken. Varenda ögonblick. Älskat det.
Mikrofonfadäsen, och andra misstag och blunders jag ställt till med, har alla kompenserats av den ovärderliga och genomvarma gemenskapen i vår lilla hockeyjournalistfamilj (Uffe, Peter, Jonta, Per, Henke, Martin, Sebastian – ni är bäst. And to my international family – Emily, Isabelle, Chris, Sami, Tommi – you are true gems). Saker som när Jonta kom till arenan med tröjan ut-och-in, när Sebastian bytte brödet i sin lobster roll till guacamole på mediamiddagen i Boston, eller när Henke och jag tog en Uber till närmsta 7-Eleven för att köpa varsin pizza klockan halv ett på natten, är små skärvor av livet jag sent kommer glömma.
När jag ser tillbaka på de här månaderna av intensivt arbete är jag kluven. På ett sätt vill jag bara komma igång med nästa säsong och göra allting om och om igen, samtidigt känner jag att den här våren kommer bli svårtoppad. Hur ska jag någonsin kunna överträffa det här? Det känns omöjligt. Men jag ser fram emot att försöka.
Sist men inte minst vill jag tacka alla ni som tittat, läst, uppmuntrat och skrattat med mig genom den här resan. Majoriteten av er har aldrig träffat mig, men ni behandlar mig med omtanke och vänskap. Jag har gråtit glädjetårar så många gånger när jag läst era snälla DM:s, uppskattande ord, fina feedback. Aldrig trodde jag att jag skulle nå till alla er, och att ni faktiskt skulle ta er tiden och lägga energin på att nå tillbaka till mig. Jag är så himla, himla glad och tacksam för att ni hänger med mig på mitt lilla äventyr.Er värme är det som gjort den här våren till den bästa hittills i livet. TACK.
Här hittar du några av mina favoritklipp från våren.
Paul Cartier om livet som NHL-organist
