J O B B

O M G I V N I N G

P E R S O N L I G T

Livet Personligt

Sista veckan in my twenties.

27 april, 2017

En vecka. 7 dagar. Mina sista dagar med en tvåa först i ålderssiffran. Pirrigt! De senaste 4-5 åren har jag legat steget före och i princip sagt att jag är till exempel 25, fastän jag har flera månader kvar som 24-åring. Då har det inte varit speciellt svårt att ställa om hjärnan när födelsedagen väl passerat. Men den här gången har jag inte en enda gång sagt att jag är 30 när ågon frågat. Jag har sagt 29 in i det sista. Och jag är helt övertygad om att jag av ren reflex kommer säga att jag är 29 i några veckor efter den 4:e maj. Trettio ligger så konstigt i munnen, liksom. Men jag ser fram emot det!

Så här ska jag tillbringa min sista vecka som twenty-something. Inget glamoröst eller speciellt men likväl mina sista dagar med en tvåa först i ålderssiffran.

Fredag

Jobba. PT-träning. Eventuellt en liten AW om vädret är fint.

Lördag

Städa lägenheten. Se sista matchen i SM-finalen. Eventuellt en svängom på stan på kvällen.

Söndag

Yoga. Middag med Madde.

Måndag

Jobba halvdag. Fika på stan. Eventuellt träffa Thowe.

Tisdag

Jobba. Lunchträning. Drinkar med en nybliven vän.

Onsdag

Möte med Sociala Medier-Sara. Träna på kvällen.

Torsdag

BIRTHDAY! Födelsedagslunch på jobbet. TÅRTA. Middag med Madde och Sussi, därefter drinkar med Thowe och Camilla.

 

Detta är inlägg 58 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

 

Livet Omgivning Personligt Sport

Låt tiden av dimma och sömnbrist komma

26 april, 2017

I år har jag sett ofantligt få NHL-matcher. Det har nog mycket att göra med att jag har ett relativt nytt jobb, samt – som ni som känner mig vet – att jag älskar att sova. Förra året kunde jag anpassa mitt NHL-tittande väldigt bra till skola och kvällsjobb på GT, men i år har det varit svårare.

Men nu är det dags! Nu blir det lite naddsuddning framöver. Det finns ju ingenting som är så fint att när matchen är slut upptäcka att fåglarna berättar morgonhistorier från en gryningsfuktig kvist och solens strålar kittlar sig fram genom fönsterrutan. Det känns som att man är den enda i världen som är vaken, som att man har en liten hemlighet. Otroligt fint. Och sedan är dimman och gäspningarna en del av morgonen, men man är glad och utvilad i själen.

Vi ses i natt!

Detta är inlägg 57 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

Musik och nöje Omgivning Samhälle

Recension: 13 Reasons Why

25 april, 2017

Nu är jag äntligen färdig med 13 Reasons Why, som jag började titta på förra veckan. Serien är en Netflix-originalserie och släpptes i sin helhet i slutet av mars 2017. Berättelsen kommer ursprungligen från en bok av författaren Jay Asher och tanken var att den skulle göras om till långfilm, med Selena Gomez i huvudrollen. Istället köpte Netflix rättigheterna och Selena Gomez blev en av de exekutiva producenterna för serien.

Som jag nämnt i tidigare inlägg handlar hela serien om en ung tjej som begår självmord. Och som jag också nämnt tidigare är det ingen spoiler, det är det första man får reda på. (Om ni är som min syster Hanna och hennes Niclas som i princip ropar ”Ååh, fan vad du spoilar!” när man säger ”Jag var på bio igår” så kan du hoppa över nästa stycke där jag beskriver lite luddigt om handlingen och hur serien är utformad.)

Tjejen, Hannah Baker, vill få folk runtomkring sig att förstå varför hon tog livet av sig och gör det på ett lite udda sätt som sätter stor press på seriens huvudpersoner. Man får följa personer från hennes klass, hennes föräldrar och andra personer som utgör viktiga roller i den tonåriga flickans liv. Karaktärerna i skolan är klassiskt, amerikanska och high schooliga. Sportkungar, cheerleaders, plugghästar, mesar etc. Lite klyschigt, men med tanke på bakgrund och mening med serien kan jag ha överseende med klyschor. Berättar mer om det snart. Historien berättas genom voiceovers av Hannah, men huvudpersonen är hennes klasskamrat, arbetskamrat och vän Clay Jensen. Berättelsen presenteras i två tidscykler, en där Hannah fortfarande är vid liv och en där hon inte finns kvar. Det hela vävs ihop på ett snyggt sätt och med hjälp av enkla tidsmarkörer och andra medel förstår man vilken cykel varje scen utspelar sig i. Det tydligaste exemplet på det är att Clay ramlar med cykeln i första avsnittet och får ett jack i pannan som sedan finns kvar i den ena tidscykeln, genom hela säsongen.

Skådespelarna Katherine Langford (Hannah) och Dylan Minnette (Clay) med Selena Gomez (mitten). Foto: Netflix

Jag ska ärligt säga att jag tycker serien är lite för hollywoodifierad stundtals. Några repliker som känns krystade, några händelser som känns överflödiga och ditsatta för att skapa ytterligare ett skikt av drama, som serien inte behöver. Samtidigt fanns det vissa scener som i en vanlig hollywood-serie skulle putsas och censurerats mer, vilket gjorde att 13 Reasons Why ändå får ett djup och skiljer sig från mängden. Underhållningsvärdet finns där, och regissörerna är skickliga med motorer som driver serien framåt, samt att skapa engagemang och längtan till nästa avsnitt. Men mest tycker jag att serien är intressant ur ett reflekterande och mer analytisk perspektiv. Det fanns mycket mer tanke bakom skapandet än vad jag trodde, något som jag upptäckte när jag såg Netflix-klippet Beyond the Reasons. Alla klyschiga karaktärer fanns där av en anledning och det fanns en stor sensmoral i berättelsen. I Beyond the Reasons berättar regissörerna om varför de valde att filma vissa scener på ett visst sätt, vilket skapar förståelse och lockar till eftertanke.

Av skådespelarna är det väl ingen som riktigt sticker ut, utom möjligen Dylan Minnette (Clay Jensen) och Kate Walsh som spelar Hannahs mamma.

Jag ger serien 3,5 kex av 5 möjliga. Egentligen vill jag nog bara ge den en trea, jag tycker att vissa av anledningarna till att Hannah tar livet av sig blir lite för banala. Risken finns att folk som ser serien tänker att ”men, det där har hänt mig också… borde jag vilja ta livet av mig?”. Jag vet, jag har verkligen ingen rätt att säga något, jag har aldrig varit nära att ta mitt liv. Och jag är den första att skriva under på att många bäckar små kan leda till oceaner som är omöjliga att styra sin båt över. Jag vet att dagens ungdomar lever i en helt annan social värld än vad vi gjorde när vi var unga. Något jag är otroligt tacksam för, jag vet inte om jag hade klarat att hantera sociala medier, transparens och cyber-mobbning. Så banalt eller inte. Det finns garanterat en väl genomtänkt bakgrund till att de olika anledningarna till Hannahs självmord finns med.

En trea var min första tanke, som sagt, men eftersom serien bjuder upp till debatt och har för avsikt att få folk att lyfta blicken vill jag ändå boosta den lite extra. Jag ska ärligt säga att jag tänkte för mig själv att jag banne mig ska vara snäll mot alla jag möter, för man har ingen aning om vad de går igenom. Och att uppmärksamma, säga hej, prata om vädret, prata om annat, visa att man finns, är så otroligt viktigt i arbetet att motverka utanförskap och i värsta fall självmord. Man tror kanske att man inte betyder något för någon, men det kan hänga på ett simpelt ”Hej! Hur mår du?” för att den där personen ska sluta tänka destruktiva tankar. Powerful stuff.

Ps. I Beyond the Reasons finns även en av mina idoler och förebilder Alexis Jones med och pratar om hur vi kan förändra klimatet för unga tjejer och hur det hela startar i attityder hos pojkar och män. Otrolig tjej, hon finns med på min lista över förebilder jag publicerade på internationella kvinnodagen.

Detta är inlägg 56 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

Livet Personligt

Sol i sinne, iskall inne

24 april, 2017

Jag veeeet. Det enda jag gör är att gnälla på vädret och hur kallt/blött/grått det är. Förlåt. Men jag blir på riktigt gråtfärdig varje morgon när jag vaknar och regnet hänger i luften. Och när vinden suger tag i mig, kall och hård, vill jag bara vända hemåt och gå i ide. Jag har sagt det förr och kommer högst troligt säga det igen. Jag är inte skapt för kyla. 

Nu ligger jag i sängen, under mitt duntäcke, med raggsockar, tajts och mysbyxor på underkroppen och långärmad t-shirt och hoodie på överkroppen. Redo att sova. Klädd så som jag måste för att inte frysa. Blir inte ens glad av att titta på bikinibilder och minnen från de somrar som gått. Det känns som att de aldrig kommer att komma tillbaka.

 

Detta är inlägg 55 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

Livet Personligt

Födelsedagskärlek med världens bästa syster.

23 april, 2017

Det är alltid lika sjukt att tänka på hur gamla mina småsyskon är, framför allt Hanna. Hon som är den yngre, snyggare, skönare versionen av mig och som har hela livet framför sig. Hon som är typ 22. Eller? I tisdags fyllde hon 27, vilket innebär att hon faktiskt är vuxen. Och hon har fortfarande hela livet framför sig, såklart, men för mig är hon fortfarande 22 (och jag är således 25).

I går hade min älskade Hanna en jättehärlig födelsedagsfest i lägenheten på Kungshöjd. Massa gäster från hennes förflutna och nutid blandades i ett härligt potpurri. Skratt, dans, kärlek och glädje. Precis som det ska vara. Hanna hade satt upp en tipspromenad i huset som ledde upp till takterassen. Bilder på och berättelser om gästerna utgjorde frågorna, så alla var lika involverade. Och mitt lag vann!

Kvällen avslutades på Yaki Da, med ett härligt gäng. Nu är jag så himla peppad på min 30-årsfest som hålls om drygt en månad!

Hanna var magnifik i sin supersnygga byxdress.

Min biologiska syster Hanna och min spirituella syster Johanna.

Appropå ålder… Lisa är alltså 18 nu och vi dricker alkohol ihop på fest. Sjukt.

Blir alltid lika kär i Göteborg när jag står på Hannas och Niclas takterass.

Härliga Madde var med i vinnarlaget.

Maria kom lite senare, hon var nämligen på Status Quo-konsert. King.

Hanna blev lite suddig på denna men oj, vilka härliga tjejer!

Jag visar Olle hur kul jag tyckte kvällen var.

 

Detta är inlägg 53 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

Livet Musik och nöje Okategoriserad Omgivning Personligt

Spotifylistor – a never ending story.

22 april, 2017

Något som varit ett ständigt pågående arbete, ångestmoment och strukturellt virrvarr för mig sedan 2006 är upplägget på Spotify-listor. Jag har gått från att ha enbart artistuppdelat till att ha tidsbaserade listor som till exempel ”Höst 2015” eller ”Nyårsafton 2012”. Det har dessutom funnit luddiga listor med namn ”Oförskämt bra låtar”, ”Boost” och ”Magic”. Många av dem spårade ur, blev alldeles för stora och spretiga. Jag har dessutom varit sjukt dålig på att rensa mina listor och samlade på mig sjukt många tillslut.

Men i höstas när jag var hemma i Göteborg en helg satt Lisa och rensade och strukturerade bland sina listor, och så döpte hon en av listorna till ”blue” (lågmäld och lite deppig musik). Då kom jag på den briljanta idén. Färgkoder. Man döper listorna till en färg som får symbolisera ett mood, och så sorterar man musiken därefter.  Sagt och gjort! Jag har utöver mina färger behållit sex listor som frångår systemet. De är främst artistspecifika listor med artister och idoler som jag inte kan lyssna på sporadiskt och insprängda i blandlistor, utan som jag måste förlora mig i totalt när jag lyssnar.

Här nedan presenterar jag mina listor! Ni visste väl dessutom att man kan skriva in beskrivningar för listorna och sätta en omslagsbild? Härliga funktioner!

G R E E N – Chillmusik utan gråtfaktor

Y E L L O W – Peppmusik för soligt sinne

B L U E – Mysmusik med gråtfaktor

R E D – Julmusik

P I N K – Work out (inga låtar ännu, vet inte vad det säger om mig och min träning…)

S I L V E R – Det jag lyssnar på just nu. Gött och blandat.

G O L D – Kajsas 100 bästa låtar of all time (En närmare beskrivning kan ni läsa här)

Q U E E N – Världens bästa band

E D D A N – Det musikaliska geniet från Hebden Bridge

B R U C E S P R I N G S T E E N – New Jerseys egen älskling

H Å K A N H E L L S T R Ö M – Omöjligt att inte ha en egen lista för Honom

GA V I N D E G R A W – Personen jag sett live flest gånger, sjungit flest låtar av och gråtit flest tonårstårar till.

# K E X A M E N 1 6 – Listan från min examensfest. Fantastisk blandning, sparad enbart för alla fina minnens skull.

M O R N I N G G L O R Y – En ny lista, osäker på om jag ska ha kvar den. det finns ju redan färdiga listor på Spotify med samma tema. Men känslan med denna lista ska vara söndagsmorgon, solstrålar genom fönstret och en kaffe i sängen.

Som ni säkert förstår är ingen av listorna fulländad, det finns alltid förbättringar att göra. Och det var många låtar som rök i min rensning, många som måste hitta tillbaka till mina listor. Men med denna struktur känns det inte lika jobbigt. Nu vet jag vilka ramar jag har att hålla mig inom och det är mycket lättare att sortera.

Hur strukturerar ni era Spotify-listor? Ni kanske har ett ännu bättre system? Och tycker ni att det är någon färg som saknas i min musikaliska palett?

Tack för att ni läser mina nördiga inlägg! Kram!

 

Detta är inlägg 54 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

Livet Personligt

Fiona, min Fiona

21 april, 2017

Att flänga fram och tillbaka mellan Stockholm och Göteborg så mycket som jag gjort de senaste åren har aldrig känts speciellt jobbigt. Visst, jag har ju berättat om min enorma separationsångest, och det är ju aldrig roligt att gå upp vid 05 på morgonen för att hinna med ett tidigt tåg. Men själva uppdelningen av tid mellan de olika städerna gör mig ingenting. Tvärtom. Jag hämtar energi i Göteborg för att kunna vara bra på jobbet i Stockholm. Win win.

 

En person som gör mina vistelser i Göteborg ännu lite bättre sedan oktober är Fiona. Jag vet, det är per definition ingen person, hon är en hund, men hon känns mänsklig för mig. Jag har aldrig träffat en hund med så mycket personlighet som hon har, jag har aldrig connectat så fint med ett djur. Hennes ansiktsuttryck säger nästan mer än vad en människa skulle kunna förmedla med ord. Och hennes kroppspråk vittnar om liv, nyfikenhet och kärlek. Älskade, Fiona. Vad glad jag är att du kom in i mitt liv. Well, in i Hanna och Niclas liv i första hand, men även i mitt.

Och vet du vad det bästa är? Jo, som enbart gudmor och icke målsman slipper man allt det jobbiga. Sena kvällskissar, söndertuggade mattor, ansvar för mat och hälsa. Jag får allt det goda. Mys, lek, värme och en väldans massa kärlek.

Puss på dig, Fiona!

Detta är inlägg 52 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

 

Livet Omgivning Personligt Samhälle

Minneslappar och hopp på Drottninggatan

20 april, 2017

Imorgon har det gått två veckor sedan det hemska dådet på Drottninggatan. Jag har varit tillbaka på kontoret – som ligger precis där allting hände – sedan i tisdags. Jag trodde det skulle kännas jobbigare, om jag ska vara ärlig. Jag har nog bearbetat under min vecka i Göteborg, pratat mycket med kollegor som var där, och familj som följde allting hemifrån. Och vem är egentligen jag att behöva bearbeta när det finns de som blev drabbade på riktigt. Det är konstigt det där, hur man alltid går till sig själv. Men när det kommer till känslor har man ju ingen annan att gå till. Och jag tyckte inte på något sätt synd om mig själv den där dagen, eller dagarna som följde. Jag led med de som förlorat livet, de som klarat sig undan, de som oroade sig för sina nära och de som saknade någon. Hela min hjärtverksamhet ägnade sig åt det under de första dagarna. Sorg, omtanke och bearbetning.

Blommorna på Drottninggatan och vid Sergels Torg var bortforslade när jag kom tillbaka. Allt såg ut som vanligt. Gatan var stimmig och full av liv precis som jag lämnade den. Men om man tittade noga fanns märken kvar av medmänsklighet, värme, kärlek och hopp. Som små minneslappar längs gatan för att påminna oss om vad som egentligen är viktigt. Och att vi ska ta vara på varandra och på den korta stund vi fått här i världen som aldrig går att förstå sig på.

Detta är inlägg 51 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog