J O B B

O M G I V N I N G

P E R S O N L I G T

Jobb Omgivning Sport

NHL-tipset 2018/19

3 oktober, 2018

För att jag ska kunna ha någonting att skratta åt även med nordamerikanska grunder så satte jag mig och pusslade ihop ett magkänslobaserat NHL-tips, så här två timmar före nedsläpp i de första matcherna.

Helt ärligt vet jag inte riktigt vad det ska vara bra för, jag kommer troligtvis inte att dela med mig av detta någon annanstans än här. Förnedringen, ni vet.

Men men. Här kommer min spådom.

Atlantic

Tampa

Toronto

Boston

Buffalo*

Florida

Ottawa

Detroit

Montreal

Metropolitan

Pittsburgh

Columbus

Philadelphia

Washington*

New Jersey

Rangers

Carolina

Islanders

Central

Nashville

Dallas 

Winnipeg

St Louis*

Chicago

Colorado

Minnesota

Pacific

San Jose

Las Vegas

Edmonton

Anaheim*

Arizona

Vancouver

Los Angeles

Calgary

Final: Toronto – Nashville

Champs: Nashville vinner med 4-2 i matcher

Nu ser jag fram emot att ställa klockan på 04:30 imorgon, och sedan ha en icke fungerande dygnsrytm i några månader framöver. Låt den konstanta sömnbristen börja!

0 Comments


Jobb Sport

SHL-tipset 2018/19

14 september, 2018

(Foto från den sjunde matchen i finalserien mellan HV71 och Brynäs 2017)

Det har nu gått tre år sedan jag traditionsenligt hur SHL-tabellen skulle sluta och det visade sig att jag hade så pass rätt att jag – om jag hade varit med i Expressen-gängets tippningstävling – hade vunnit. Bevis för detta finns i denna Twitter-tråd med Johan ”Mr Madhawk” Svensson. Lever givetvis på detta ännu, trots att likannde framgångar lyst med sin frånvaro.

När jag fått det lilla skrytsegmentet ur världen vill jag nu poängtera att jag normalt sett är riktigt usel på att tippa. Egentligen all form av spontant gissande, bettande och i princip all form av troende är inte min starka sida. Men jag tycker det är sjukt roligt att göra det ändå, ifall man nu helt sonika skulle gå och vinna någonting.

I år har jag dessutom varit inne i en fotbollsbubbla, något jag inte är speciellt van vid. Tro mig, jag älskar att jag fått en mycket närmare relation till fotboll detta år, men man blir rätt schizofren när man är så ingrottad i startelvor, 3-4-2 kontra 4-4-3 och allmänt fotbollsnörderi och helt plötsligt ska tänka hockey. Hösten kommer att se likadan ut, så det är bara att inse att mina två personligheter är här för att stanna.

SÅ. Här kommer mitt tabelltips inför SHL-säsongen 2018/19. Det ska bli ett nöje att se det krossas under hösten och vårens gång.

  1. Växjö
  2. Färjestad
  3. Djurgården
  4. HV71
  5. Frölunda
  6. Skellefteå
  7. Brynäs
  8. Luleå
  9. Malmö
  10. Linköping
  11. Rögle
  12. Timrå
  13. Örebro
  14. Mora

SM-guld 2019: Färjestad

Vi ses, skrattandes och pekandes, på andra sidan!

Vill ni se hur ute och cyklade jag var ifjol kan ni kika på det här. Eller så skiter ni i det, det skulle nog kännas bättre för mig.

0 Comments


Jobb Livet Personligt

Nästa kapitel.

4 augusti, 2018

(English version below)

Okej. Detta är ett av de läskigaste men mest spännande blogginlägg jag tror att jag någonsin kommer att skriva, i alla fall på ett väldigt bra tag. Jag är inte ens säker på hur jag ska lägga upp det. Börjar jag med hela bakgrunden, eller ska jag bara släppa nyhetsbomben? Oavsett hur det blir är detta enormt för mig, så jag ska försöka fylla canvasen så färgglatt som möjligt för er.

Och jag kör på nyhetsbomben.

Jag ska flytta till New York. 

I mars 2019 tar jag med mig själv, mina drömmar och så mycket av mitt Göteborgshem som jag kan bära, över Atlanten för att landa ett tag i staden jag blev kär i 2010. Jag bestämde mig för några månader sedan, köpte en enkelbiljett och började planera. Känslorna som stormat som en orkan i mig de senaste månaderna har kommit från alla möjliga ändar av det stora känslonätet. Ångest, illamående, upprymdhet, längtan, glädje, sorg, panik, lugn. Och det kommer antagligen fortsätta storma i mig till sekunden flygplanet lyfter från Kastrup i Köpenhamn den 18:e mars (förresten, pappa, kan du köra mig?). Men det är okej. Det är så det ska vara. De där stormarna är vad jag älskar i det här extraordinära fenomen vi kallar livet.

Och nu till bakgrunden. Jag besökte New York för första gången i juni 2010. Det var min första resa utanför Europa. Den långa flygresan hade gjort min hjärna alldeles fluffig och snurrig, men jag kände mig ändå full av energi och förväntan. Från taxins fönster såg jag bilden av den så väl igenkända stadssilhuetten av Manhattan, strax före vi gled in i Holland Tunnel. Mörker, höga ljud och smuts var det sista jag samlade in i intryckslådan innan de snabbt glömdes bort när vi lämnade tunneln och svävade upp mitt i Manhattans puls.

SÅLD.

När jag kom tillbaka till Sverige skrev jag en lista på saker jag ville göra innan jag fyllde trettio. Att bo i New York stod överst.

Jag har besökt staden ett gäng gånger efter den där första resan, och varje gång jag lämnar den fylls jag av en orimlig ledsamhet och en sorg som lägger sig över mig som en blöt filt. Senast jag var där, i maj detta år, frågade jag mig själv när solnedgången kelade med mina kinder genom rutorna på transferbussen, ”Vad fan håller jag på med? Varför lämnar jag det här stället?”. Och där planterades fröet. Efter några dagar hemma, fortfarande med en lätt sorg i bröstet, började jag filosofera. Tänk om jag skulle göra om den där drömmen till ett mål, och göra det målet till verklighet? Jag missade visserligen ”innan jag fyller trettio”-delen, men när jag köpte biljetten tror jag på riktigt att mitt hjärta hoppade över ett slag eller två i den sprudlande rusning det gjorde i mitt bröst. Verklighet.

Här är några ord om framtiden. Jag är extremt ödmjuk när jag går in i hela denna grejen. Jag vet att det kommer att krävas mycket jobb för att komma dit, jag kanske inte ens fixar det. Och om jag gör det så kommer det att finnas miljoner saker som gör hela projektet frustrerande, svårt och utmattande. Men det är inte omöjligt. Och på sistone har jag börjat förstå att det inte finns någonting som kan kallas att misslyckas. Det finns bara lärande, växande och skaffande av erfarenhet. Även om jag återvänder till mitt älskade Göteborg efter bara en månad kommer jag ändå att vara stolt över mig själv för att jag lyssnade på mitt hjärta.

Så vad fasen ska jag göra där?

Mitt mål är att stanna i New York i åtminstone ett år. Dessa dagar scannar jag, pitchar och skapar möjligheter för mig själv att frilansa inom sportjournalistik och innehållsproduktion. Jag hoppas på att samla ihop ett par uppdrag innan jag flyttar, och fortsätta hitta nya uppgifter när jag väl är där. Så länge jag kan hålla mig flytande rent ekonomiskt ska jag kalla New York för min stad. Jag får gåshud bara jag tänker på det.

Avslutningsvis är jag så himla glad att äntligen kunna dela med mig av detta och inte behöva hålla mitt nästa kapitel hemligt längre. Om någon av er har några tips eller råd på hur man löser att leva och jobba utomlands, ni kanske har några jobbidéer eller bara visdomsord att dela med er av, tveka inte att kontakta mig. Jag är så oerhört tacksam för all hjälp och positiv energi jag kan få.

Och sist. Pappa, jag vet att du är ledsen. Jag är ledsen också. Men du vet att jag måste göra detta och faktumet att du sätter din sorgsenhet åt sidan för att låta mig uppfylla mina drömmar får hela min själ att svälla av kärlek och tacksamhet. Jag älskar dig. Och jag kommer hem snabbare än du kan tänka dig.

IN ENGLISH

This is one of the scariest, yet most exciting, blog posts I will ever write. And I’m not really sure how to organize it. Should I start with the whole background or just drop the news? Either way, this is huge for me, so I’m going to try to paint the picture as vividly as possible for you.

I think I’ll just drop the news…

I’m moving to New York.

In March 2019, I’m taking myself, my dreams and as much of my Gothenburg home I can carry across the Atlantic Ocean to live in the city I fell in love with back in 2010. A couple months ago, I started planning and bought a one way ticket. These feelings swirling around in me the last few months have spanned the entire spectrum – anxiety, nausea, excitement, desire, happiness, sadness, panic, tranquility. And they’ll probably keep swirling until the second that airplane takes off from Kastrup Airport in Copenhagen on March 18th (Btw, dad, can you please drive me?).

But that’s fine. That’s reality. These emotions are what I love about this extraordinary thing we call life.

And now to the background part. I first visited New York in June 2010. It was my first time outside of Europe. The long flight had my brain all fluffy and foggy, but I still felt filled with energy and excitement. From the taxi window I could see the image of that well known Manhattan skyline as we headed into the Holland Tunnel. Dark, loud and dirty impressions were the last things I collected before we exited the tunnel and the lights of Manhattan shone brightly in front of us.

SOLD.

When I got back to Sweden, I wrote down a list with everything to do before I turned thirty. At the top of the list was to live in New York City.

Since that first magical trip, I’ve visited numerous times. And with each departure, a heavy sadness sets in and covers me with a damp blanket. The most recent time I was there – in May of this year – I asked myself as the sunset touched my cheeks through the window of the bus “What the hell am I doing? Why am I leaving this place?” And that is when the seed was planted. After a few days home, and still a bit depressed, I started thinking ‘what if I make my dream evolve into a goal and that goal into reality?’ I may have missed the ‘before thirty’ part, but as I bought my plane ticket, my heart was literally skipping beats in my chest. Reality.

Here are some words about the future. I’m extremely humbled getting into this whole thing. I know it will be a lot of work to achieve my dreams; hell, I may not even get there. If I do, there will be a million challenges that will make this mission difficult, frustrating and exhausting. But it is not impossible. And lately I’ve come to realize that there is no such thing as failing. There’s only learning, growing and gaining experience. Even if I return to my beloved Gothenburg after the first month, I will still be proud of myself for having listened to my heart.

So what am I going to do?

My goal is to stay in New York City for at least a year, and at this moment, I’m scanning, proposing and creating opportunities to freelance within sports journalism and content production. I’m hoping to collect a couple of work commitments before I move, and continue to find new freelance agreements as I go. And for as long as I can stay afloat – economically speaking – I will call New York MY city. Just typing that gave me goosebumps.

At last, I’m so glad to finally be able to share this with you all and not have to keep the excitement of my next chapter to myself any longer. If you have any advice about living and working abroad, know of a job opportunity or can provide some words of wisdom, please don’t hesitate to contact me! I’m so thankful for any help and positive energy I can get!

Finally. Dad, I know you’re sad. I am too. But you know I have to do this and the fact that you put your sadness and heartache aside to let me fulfill my dreams makes my soul swell with love and gratitude. I love you. And I’ll be home sooner than you know.

0 Comments


Jobb Sport

Alla borde ha en Uffe Bodin i sitt liv

26 juni, 2018

Jag har precis landat i Reykjavik och har två timmar att döda innan det är dags att kliva på nästa plan, som ska ta mig hem till Sverige. Atomer av Dallasluften finns fortfarande kvar i mina lungor och huden på mina armar minns fortfarande hettan som om det vore lika brännande inne på den isländska flygplatsen. Jag har haft en helt fantastisk midsommarhelg, en sådan som gör mig extra tacksam för mitt jobb, mina drömmar och, ja, hela livet i princip.

Men jag ska inte ägna detta lilla inlägg åt mig själv. Istället ska jag fokusera dessa skrivna ord på en av mina kollegor och vänner, ordsmeden från Smedjebacken, Uffe Bodin.

(Jag lever i filisofin att man ska hylla och lyfta de som förtjänar det så ofta man kan. Jag respekterar såklart att det finns de som inte tänker på samma sätt, så om ni tycker att jag hyllar mina kollegor för ofta, sluta läs nu.)

När vi sprang mellan nydraftade, svenska hockeytalanger i pressrummet under American Airlines Center blev jag återigen påmind om Uffes storhet. Jag tror inte riktigt ni förstår hur skillad den här personen är. Han sitter på så mycket kunskap, erfarenheter, kontakter, färdigheter och arbetsvilja att jag fasen blir paff av att jobba nära honom under en längre period.

Vi jämför. När jag ska göra en intervju med någon vill jag helst researcha i minst en halvtimma. Jag googlar, eliteprospectar, youtubar, läser, tittar och undersöker. Allt för att hitta relevanta frågor och för att komma väl förberedd. Jag vill helst skriva mina frågor i förväg, ifall jag skulle tappa tråden i en intervju. Trots alla förberedelser kan jag ändå känna mig osäker och orolig att jag ska formulera mig fel i en fråga eller påstående. Men när Uffe och jag stod mitt i halvcirkeln som omslöts av sju podier, ofta samtliga upptagna av nydraftade intervjuobjekt, och de svenska trillade in en efter en – då hoppade han hej vilt mellan de unga spelarna utan att ens så mycket som dubbelkolla ett namn eller en moderklubb. Han flög fram till Albin Eriksson, David Gustafsson, Filip Hållander, Jacob Olofsson och alla andra svenskar, och ställde frågor som var både relevanta och intressanta. All information om deras karriärer plockade han kvicksnabbt fram ur sitt välsorterade hjärnbibliotek av storleksmodell Skönheten & Odjuret. Han var dessutom så avslappnad att han kunde skoja om ungdomarnas kulturella brister inom området Rockyfilm. Jag följde efter, höll i kameran, och sög in allt jag bara kunde av den erfarenhet och lärdom som rann över kanten när Uffes kastrull kokade på högsta värme.

Uffe kan allt när det kommer till hockey. Och jag menar på riktigt allt. Av samtliga amerikanska, kanadensiska, norska och finska journalister som kommit fram till honom under dessa dagar har han alltid kunnat svara på alla deras frågor. Och då snackar vi inte bara frågor om Rasmus Dahlin. Vi snackar frågor om någon tredjemålvakt i divison 2, någon 16-åring som spelar juniorhockey i Kanada och någon tjeckisk forward som tydligen ska vara något extra. Och vi snackar inte bara huvudcoacher i de största ligorna, vi snackar assisterande coacher i andraligan i Tyskland, materialare i Hockeyettan och någons förälder som tydligen jobbar extra som ismaskinsförare. Lägg där till alla tredjer, löner, klubbfattningar, uttalanden, årtal, antal Stanley Cup-ringar, antal finaler på rad, antal poäng… Jag kan liksom hålla på hur länge som helst. Han kan ALLT. Jag kryddar inte ens.

Han är så omtyckt och respekterad bland nordamerikanska hockeyjournalister att han blir ombedd att joina podcasts, tv-program och skriva i nordamerikanska tidningar och på sajter. Ärligt talat, hur många svenska journalister blir tillfrågad om de vill sitta med i en TSN-sändning med Gord Miller och Ray Ferraro under hockey-VM?

Sedan, som O’boy-pulver på cheesecaken, är han en förbannat duktig skribent. En sådan som gör att man själv vill fortsätta slipa, förfina och utveckla det man håller på med. Han har också en hög integritet och professionalitet i allt han gör, han är ödmjuk, givmild och värnar om sina relationer. Och så är han en riktig flitmyra.

Tack, Uffe, för att jag får hänga efter dig som en uttorkad blodigel och försöka lära mig av allt du gör. Tack för att du inte får panik (eller i alla fall utagerar någon panik) över mina frågor, mina osäkerheter eller mina brister i jobbet. Jag har sagt det förut och jag kommer säga det igen. Du är en sann förebild, både som journalist, skribent och som människa. Och det är fasen viktigt att folk blir påminda om det. Alla borde ha en Uffe Bodin i sitt liv.

 

0 Comments


Livet Personligt

Januari – februari – Lisa.

13 mars, 2018

En klassisk bloggdipp infann sig tydligen efter julen 2017. Men nu ska jag försöka summera lite vad som hänt, vad jag pysslat med och vad jag funderat på under de senaste månaderna. För att det inte ska bli för långt delar jag upp det i olika inlägg. Vi börjar med Lisa.

Jag kickade igång året med att skjutsa ner Lisa till Köpenhamn och vinkade av henne mot ett äventyr ingen i vår familj tidigare tagit chansen att uppleva. Lisa och hennes vän Emilia befinner sig just nu i Asien där de reser runt, testar nya saker. Är tonåringar. Är vuxna. Är barn. Lever. Två månader har hon varit borta. Och nu tror ni säkert (i alla fall ni som känner mig) att jag gråter minst en skvätt per dag när jag tänker på hur mycket jag saknar henne. Men det sjuka är att det faktiskt inte är så farligt. Jag tänker faktiskt inte så mycket på henne över huvudtaget. När vi facetimeade för ett tag sen så sade jag det till henne och hon blev alldeles lättad. Hon känner typ likadant. Och vi båda har haft lite dåligt samvete över det. Vad är det för människor, som aldrig tidigare varit ifrån varandra längre än några veckor, som inte känner starkare saknad när man varit i olika delar av världen i två månader?

Det är klart att det sticker ibland när jag ser hennes osminkade, friska, harmoniska ansikte i de uppdateringar hon gör på sociala medier, och ibland tårar det till när hon skriver eller skickar något som bara jag kan relatera till eller förstå. Men jag ser att hon mår bra, jag ser att hon lever. Och helt ärligt så vet jag att hon har fullt upp med annat än att hålla på att sakna mig. Vi finns ju här liksom. Alltid nära, trots avståndet. Detsamma gäller för mig. Hade jag inte påbörjat mitt nya uppdrag för BK Häcken, samt pysslat med andra frilansprojekt, hade jag antagligen haft mer känslomässigt utrymme för att begrava mig i längt.

Drygt två månader har gått, och den 6:e maj kommer hon hem. Hur jag mår då, hur det står till med längtan när det börjar närma sig, det vet vi inte.


Emilia och Lisa på Kastrup, 7 januari 2018.

0 Comments


Musik och nöje Omgivning Personligt

Kexkalendern 2017.

1 december, 2017

För två år sedan startade jag en högst spontan julkalender på Twitter, där jag varje gång hyllade någon av personerna jag känner/följer på just Twitter. Det blev en förhållandevis uppskattad liten följetång. Förra året kom jag på det för sent så då blev det ingen. Men i år är jag redo igen! 

Detta år tänkte jag (efter tips från en Twitterföljare, @NicklasNyselius) köra musiktema! Varje dag lägger jag ut en tweet märkt med #kexkalendern, där jag presenterar en låt som betyder något speciellt för mig eller som jag associerar med något särskilt. Det kan vara musik med allt från Arvingarna och Status Quo till Robbie Williams och Melissa Horn. Vi får se vad jag känner för om dagarna. Jag sammanställer listan i detta blogginlägg för att man lätt ska kunna hitta hela kalendern.

Nu kör vi!

Kexkalendern 2017

Lucka 1 – Carola/Mitt i ett äventyr
Detta fick bli kalenderns första låt av två anledningar. För det första ville jag starta med något man blir redigt peppad av. Det är ju för sjutton december! 😃 För det andra var Carola Hits min första skiva (tätt följt av Arvingarna och GES) så det känns sjukt naturligt att ha en låt från den som en symbolisk inledning.

Lucka 2 – Meatloaf/Paradise By The Dashboard Light
Denna lilla guldklimp ger också en riktig energiboost. Jag har flera minnen till denna låt, de starkaste är hur mamma spelade den i vår vinröda Saab 900 på väg till skolan om morgnarna. Och när jag och Hanna var i Köpenhamn med släkten för att fira morfar som fyllde 75. Vi gick till en karaokebar och jag och syrran rockade skiten ur låten, med släkten och ett gäng halvfulla danskar som publik. Otroligt kul.

Lucka 3 – John Mayer/Waiting On The World To Change
Jag upptäckte John Mayer ganska sent, det hade väl gått 3-4 år sedan han släppt sitt debutalbum. Och när jag bodde i Norrköping kollade jag sjukt mycket på ”So You Think You Can Dance”. I ett avsnitt fick dansarna framföra solonummer till denna låt, alla iklädda vita, simpla kläder och med kontemporärt tema på dansen. Det var fantastiskt vackert och känslosamt! Det var första gången jag hörde den och sedan dess får jag alltid en mysig känsla i kroppen till Waiting On The World To Change.

Lucka 4 – Post Malone/I Fall Apart
När jag fyllde år i våras hade jag en stor fest med mina nära och kära. Det var helt fantastiskt och alla verkade verkligen ha jätteroligt. Så roligt att när klockan var 03 var det fortfarande ett tiotal personer kvar som stod och dansade, och vi var några som kom på den briljanta idén att viskulle åka in till stan för att klubba. Vi beställde en taxi ut till Frölunda där vi befann oss och klockan 03:45 rullade vi tillsammans med soluppgången in mot Göteborg. Min kusin William satt i framsätet och satte igång denna låt så högt att basen trängde in i bröstkorgen och våra sånger överröstades av högtalarna. Jag kände mig så fri och uppfylld av kärlek efter en lång kväll och den gryende morgonen. Vi var väl på nattklubben i typ en timme innan vi köpte skärpmat och tog taxi hem igen. Men ååh, vilket fint minne.

Lucka 5 – Alanis Morissette/Ironic
Denna låt släpptes när jag var åtta år gammal. Jag hade hört den några gånger på ZTV och MTV:s Top 10 At 10 vid ett par tillfällen, men första gången jag riktigt lyssnade på texten var några år senare när min musiker till morbror spelade och sjöng på någon After Ski eller på en trubadurkväll i någon västkustpärla. När jag väl hörde fraser som ”it’s like 10 000 spoons when all you need is a knife” förstod jag för första gången innebörden av ordet ironisk. Det ni, kids! Musik är inte bara underhållande, det är utbildande också!

Lucka 6 – Billy Joel/My Life
Många av mina varmaste minnen från barndomen är förknippade med pappa och musik. Ofta är de så simpla som att jag befinner mig någonstans i huset och jag hör pappa dra igång köksstereon på hög volym, och så sjunger han för fulla muggar när han går omkring och plockar, städar och donar. Musikvalen har gått i vågor under hans kökskonserter, men jag minns en period när han lyssnade på Billy Joel ofta. Att höra hans avslappnade, varma röst i samklang med Joels eka i huset var trygghet för mig.

Lucka 7 – House of Pain/Jump Around
En av mina absoluta favoritfilmer när jag var liten var den fantastiska Mrs. Doubtfire. Vi hade den knastrigt inspelad på ett VHS-band, med reklamavbrott och allt, och jag tittade på den så sjukt många gånger. Minns ni scenen i början av filmen där Robin Williams (❤️) är en cool pappa och står och dansar med sin son på matbordet, på sonens födelsedagsfest? Där spelas denna låt. Och ända sedan dess blir jag så sjukt nostalgisk och glad av att höra den. Jump! Jump! Jump!

Lucka 8 – fun./Carry On
Jag älskar som bekant alla typer av livemusik. Allt ifrån bombastiska arenakonserter till intima trubadurspelningar. Och en av de mindre varianterna var den med fun. på Debaser i Stockholm 2012. Hanna, jag och våra kompisar Jossan och Ingrid åkte upp och såg dem. Först och främst var förbandet helt otroligt bra, ett band som heter Walk The Moon. Vi hann bli svettiga av dans redan innan de gick av. Och när de tre fun.-medlemmarna klev på och startade avskalat till tonerna av Carry On var det knäpptyst i lokalen. Sedan small det bara. Intensiva trummor, svettiga kroppar, höga toner, lekfulla artister. Sjukt härlig kväll. Och avslutningen med Some Nights var precis så bra som man kan tänka sig.

Lucka 9 – Snoop Dogg feat. Pharell Williams/Drop It Like It’s Hot
Jag har ett jättestarkt minne från en nyårskväll på gymnasietiden till denna låt. Vi var på en stor fest uppe i området där jag bodde, och min kompis Emilia var med. Den hade nyligen släppts men hon kunde redan texten. Emilia är en fantastisk person och när hon får feeling på dansgolvet är det ingen som kan rå på henne. Hon går all in. Och hon inspirera andra till att göra samma. När hon släppte loss på golvet bland främlingar och bekanta var det ingen som inte kunde ryckas med i hennes moves. Älskar’t!

Lucka 10 – Mariah Carey/Santa Claus Is Coming To Town
Andra advent! Dagen till ära är det dags för en jullåt. Det är ju få personer som kan riva av poppiga jullåtar som Mariah Carey, men när jag för många år sedan var hemma hos min kompis Madde visade hon på minst lika mycket energi. Hennes syrra Katarina spelade piano och Madde stod bredvid och sjöng denna låt, på äkta Carey-manér. Hon wailade, dansade, klappade och sjöng som om hon hade en hel gospelkör bakom sig. Julkänsla var bara förnamnet. Mysigt värre!

Lucka 11 – Vonda Shepard/Searchin’ My Soul
Om det är någon som läst lite på denna blogg tidigare så vet ni att jag älskar måndagar. Och för att peppa igång ordentligt är det fint att hitta en redigt solig låt som sätter stämningen. Idag blev det denna. Ni som liksom jag växte upp med att tjuvtitta på Ally McBeal om kvällarna, fastän det egentligen gick vid en för sen timme, kanske får samma kick som jag av seriens ledmotiv. Såg för övrigt om Ally McBeal för något år sedan. Det var fantastiskt. Nostalgi.

Lucka 12 – Bruce Springsteen & The E Street Band/Tenth Avenue Freeze-Out
Ett av mina absolut starkaste minnen från de olika Bruce-konserterna jag varit på är från den första Ullevi-kvällen 2012.  Det starka framförandet av Tenth Avenue Freeze-Out. Clarence Clemons hade nyligen gått bort och lämnat ett stilla tomrum på scenen. Hela bandet och alla instrument tystnade efter frasen ”When the change was made uptown and the Big Man joined the band”, som en hyllning till Clemons. Alla i bandet vände sig mot den enorma skärmen bakom scen och en stor svartvit bild av en leende ”Big Man” sken upp i sommarkvällen. Efter en stund började publiken i harmoni, nästan på ett andligt och halvt viskande sätt säga ”Claaarence, Claaaarence”.  Jag kan inte säga hur länge det höll på. Sedan kom den välkända saxofonstrofen från Clarence Clemons brorson Jake och låten fortsatte i samma glada anda som innan. Bara med lite mer djup och några intorkande tårar på våra kinder.

Lucka 13 – Bette Midler/The Rose

När jag var typ 13-14 år frågade pappa mig om jag ville ta sånglektioner. Han har ju alltid spelat och sjungit i band så även om jag tyckte det var jätteläskigt att sjunga inför en främmande människa (eller någon människa över huvudtaget) så tyckte jag ändå att det verkade spännande. Jim Jidhed hette pappas kompis som blev min lärare och han var hur go som helst. Min sista gång (jag gick nog bara 4-5 gånger) så sjöng vi två en duett till just denna låt. Eller rättare sagt, jag sjöng och i slutet kom han in och lade stämmor. Det var enda gången som pappa satt med i rummet, han hade fått vänta utanför de andra gångerna, och han har berättat att det var en helt fantastisk upplevelse. Tror typ att han grät en skvätt. Coolt att två röster kan ha en sån inverkan på en person.

Lucka 14 – Gavin Degraw/Stay
Jag blev tidigt kär i Gavin Degraws musik, från första gångerna jag hörde I Don’t Want to Be i introt till One Tree Hill någon gång. Sedan dess har jag sett honom live 6 gånger och lyssnat i tusentals timmar på hans alster. Stay är en av mina absoluta favoritlåtar med Gavin och när jag bodde i Norrköping ärvde jag ett piano av min mormor och morfar som jag fraktade upp från Göteborg. Vid det pianot satt jag i timmar och lärde mig denna och andra Gavin-låtar. Sjöng så det ekade i min rymliga lägenhet. Fina stunder.

Lucka 15 – Lasse Holm/Canelloni Macaroni

En given klassiker på dansgolvet! I alla fall om man frågar min älskade vän och forna klasskamrat Emelie. Hon kan stå i ett annat hörn, ett annat rum, till och med på en annan våning men ändå komma springande som en elitlöpare när hon hör de distinkta synttonerna och operarösterna i denna låts inledning. Vi möts i en magnifik mix av italienska maträtter och bultande hjärtan på dansgolvet och ger allt för Lasse. Det slår aldrig fel med Emelie. ❤️

Lucka 16 – Mora Träsk/Klappa händerna
Ikväll vankas det förfest hemma hos mig. Det får mig osökt att tänka på en klassisk förfest jag och min bästis Jojjo hade för 5-6 år sedan, när vi hängde på Lounge(S) i princip varje lördag jag hälsade på i Göteborg. Det var inte helt ovanligt att Jojjo dukade fram Jägermeister någon timma innan vi skulle röra oss och en kväll fick hon så mycket feeling att hon slängde på denna klassiska barnsång. Vi klappade, knäppte, stampade och hojtade ”Hej, hej!” så högt att hon dagen efter gick ner och bad om ursäkt till grannen med en flaska vin och en Aladdin-ask. Worth it.

Lucka 17 – Backstreet Boys/Christmas Time
Tredje advent! Vi kör en jullåt igen för att hålla traditionen igång. Idag minns jag tillbaka på när jag var typ 11-12 år och hade städat och julpyntat på mitt rum en hel söndag. Jag var så nöjd med resultatet att jag ropade på mamma så att hon skulle komma och se. Jag satte igång denna låt och stod utanför rummet med stängd dörr, sedan inväntade jag refrängen och precis när grabbarna tog i med ”Chriiiistmas tiiime” så öppnade jag filmiskt dörren så att mamma fick kliva in i julparadiset. Ni kan kalla mig effekternas gudinna.

Lucka 18 – George Michael feat. Elton John/Don’t Let the Sun Go Down on Me
Åååh, denna låt har fått mitt hjärta att skaka i årtionden. Även om Eltons originalinspelning är rörande vacker så är det något så intensivt och blödande med denna liveversion från  där George Michael leder framträdandet. Jag minns hur jag tittade på Live Aid-VHS:erna (och senare DVD:erna) och hur mycket jag än försökte att inte sjunga med så gick det bara inte att hålla inne. Visserligen är live-inspelningen från sex år senare (länken) aningen mäktigare, men oavsett är det en alldeles fantastisk låt. På natten mellan söndag och måndag är det exakt ett år sedan jag skrollade igenom Twitterflödet mitt i vårt Harry Potter-maraton hemma i julefriden och upptäckte att legendaren Michael gått bort. Fy fan så sorgligt. En stor förlust för musikvärlden. RIP.

Lucka 19 – Harry Styles/Sign of the Times
Min yngsta syster Maria berättade för ett tag sedan att det är någonting som går sönder i henne varje gång hon hör den här låten. Och jag förstår vad hon menar. Skulle denna spelas en dag när man varit med om något tråkigt, känner sig dålig, är bakis, har svårt att motivera sig eller allmänt emotionellt skör då är man ju körd. Men jag kan inte låta bli ibland. Den har vuxit fram till en fempluslåt även om jag efter första lyssningarna bara gav den KKK+ i betyg.

Lucka 20 – AC/DC/You Shook Me All Night Long
Är det lillördag så är det! Denna klassiska rockdänga får mig alltid på dunderhumör. Jag minns knappt när jag hörde den första gången men det var troligtvis när antingen pappa eller min morbror spelade den på någon provisorisk scen någonstans. Typ på vårt landställe, där de stod på den stora gräskullen utanför huset ställde ut högtalarstackar och förstärkare. och sedan, i bar överkropp och i stekande solsken, spelade de elgitarr och sjöng så de skygga djuren måste fått dödsångest i den kringliggande skogen. När jag hör låten nu för tiden tänker jag alltid på New Girl-scenen där Nick Miller helt oannonserat flyttar tillbaka in i kollektivet och drar igång denna på sitt rum. Alla hör den, förstår att han är hemma och börjar dansa för sig själva i sina egna rum. Sjukt mysigt moment.

Lucka 21 – Ed Sheeran/Wake Me Up
Detta är en av de finaste kärlekslåtarna jag vet. Ed har en förmåga av att skriva texter som innehåller små scener och genomtänkta detaljer snarare än trötta klyschor. Kolla bara detta. Blir helt gråtig av de här raderna. Älskade, älskade Ed.

So I’ll take you to the beach
And walk along the sand And I’ll
Make you a heart pendant
With a pebble held in my hand
And I’ll carve it like a necklace
So the heart falls where your chest is
And now a piece of me is a piece of the beach and it falls just where it needs to be
And rests peacefully
So you just need to breathe
To feel my heart against yours now
Against yours now

Lucka 22 – Coldplay/Fix You
När vi ändå är inne på fina texter och gråtiga kärlekssånger kan vi lika gärna ta det vidare ytterligare en dag i kalendern. Så avslutar vi med lite pepp sedan. Jag har bara sett Coldplay live en enda gång, men det var en sådan konsert som sitter lika tydligt kvar på näthinnan som om det hände igår. Färgerna, allsången, explosiviteten, intensiteten, glädjen. Fullkomligt magiskt. Och Fix You var obeskrivligt bra.

Lucka 23 – U2/Walk on

En av mina favoriter bland U2:s alster. Denna spelade jag på repeat under Jens of Sweden-tiden, när man tankade ner mp3-filer i sin spelare som rymde 128 MB (ungefär 28-30 låtar). Det var en rad som fastnade så mycket i mig så att jag på riktigt planerade att tatuera in den på sidan längs med revbenen. ”What you got, they can’t steal it. No, they can’t even feel it”. Motiverade det lite luddigt och ogenomtänkt med att det fanns något i mig som var så fint, som bara jag visste om. Ödmjukt värre. Förbannat tur att man inte tatuerade in den.

Lucka 24 – Queen/Bohemian Rhapsody

Det här var så enkelt. När jag skapade min Topp 100-lista (som jag skrivit om flera gånger tidigare, och som ännu bara innehåller drygt 80 låtar) så var detta den första och mest givna låt jag lade in. Och den har ju blivit utsedd till världens bästa låt ett antal gånger. Tror inte jag behöver förklara mer än så. Den här låten tröttnar jag aldrig, aldrig, aldrig på.

0 Comments


Jobb Min vardag Sport

Nytt uppdrag för 2018!

28 november, 2017

Ni som följer mig vet att jag är så himla glad och tacksam varje dag för att jag får jobba med mina passioner. Sport, storytelling och sociala medier. Ibland får jag nästan stanna upp och bara gotta mig lite i att vara i en vardag som är få förunnat. Kladdigt, jag vet. Men man ska fasen vara tacksam för de fina grejerna i livet.

Nu kan jag gå ut med vad jag ska göra under stor del av 2018! Vi har förberett detta samarbete i ungefär en månad, och äntligen är det dags att make it official.

Under januari-november 2018 kommer jag att jobba med fotbollsklubben BK Häcken!

Mitt främsta uppdrag är att bygga och värna om relationen med deras supportrar och se till att de får ta del av allt som rör a-laget. Det kommer handla om allt ifrån matchrapportering, skrivna och rörliga intervjuer, filmer och olika typer av kommunikation med stor fokus på sociala medier.

Det känns otroligt roligt att få denna möjlighet, och jag ser jättemycket fram emot att bidra till ett ökat intresse för en av Sveriges största idrottsföreningar. Jag börjar den 8 januari och jobbar ända fram till slutet av säsongen i november.

Men hockeyn då? Oroa er inte. Uppdraget hos Häcken är på halvtid, vilket innebär att det kommer finnas gott om tid för mitt stora hockeyintresse. Jag kommer fortsätta på Hockeysverige.se, precis som vanligt. 😊

Så från januari och framåt kommer ni kunna följa det jag producerar på Häckens sociala kanaler. Självklart länkar jag dem här nedan ifall någon rackare är lite nyfiken.

Instagram: @bkhackenofcl

Facebook: BK Häcken – official

Twitter: @bkhackenofcl

Tack för att ni klickade in, hoppas ni får en fin dag! ☀️

Foto: BK Häcken

0 Comments


Musik och nöje Omgivning

Recension: Queen, Adam Lambert och Freddie

26 november, 2017

Nu har det gått fem dagar sedan vår lilla konsert-tripp till Stockholm. Jag har äntligen kunnat smälta, reflektera och kategorisera de upplevelser och känslor som infann sig i mig under tisdagskvällen på Friends Arena. Jag har ju en tendens av att blåsa på helt ohämmat när det kommer till beskrivningar och utsvävningar kring mina musikupplevelser, och jag tänkte att jag kanske kunde se lite mer nyktert på Queen-konserten efter några dagar. Att jag skulle landa först. Jag ska med det sagt försöka hålla mig någorlunda lugn i inlägget nedan, men helt ärligt så tror jag att det kommer att spåra. Ledsen för det. Hoppas ni orkar läsa ändå.

För att inte totalt tappa bort mig i målande beskrivningar och frispråkiga hyllningar så tänkte jag att jag kör en punktlista med de saker som fastnade djupt inne i min bröstkort och som har klarast färger i minnet så här fem dagar efter.

▪️  Direkt när jag slog mig ner upptäckte jag den vithåriga tanten som satt framför mig. Jag såg aldrig hennes ansikte, men håret var kritvitt och hennes gubbe i stolen bredvid var gammal. Det fick mig att le. Och typ gråta. Så himla fint. Jag tänker mig att de stod på ståplats när Freddie och grabbarna rockade Råsunda -86. Och jag tänker på min egen morfar som spelade in Queens framträdande på Live Aid-scenen, och när Freddie Mercury spelade pajas och gjorde tokiga grejer på scen så loopade han VHS-bandet på något sätt så att rörelserna upprepade sig. En 80-talets boomerang om man så vill. Och hur morfar varje gång han hör en Queenlåt säger ”Han e bra, han Queen!”. Fina morfar. Och fina vithåriga tant vars händer klappade livligast på hela bänkraden under Radio GaGa:s klassiska handklappstifo.

▪️  Adam Lamberts ödmjukhet inför den man han vikarierade för. Han pratade länge och hjärtligt om Freddie Mercury och gjorde klart för hela publiken att han inte var där för att försöka ersätta honom. Det går ju inte. Han var där för att han älskar Freddie lika mycket som vi, och att han ville hylla Freddie tillsammans med oss. Det var ett befriande snack som på ett sätt stack hål på elefantballongen i rummet, jag tror han vann mångas respekt där inne genom att göra så. Och att Adam sedan var lika excentrisk, frispråkig, energisk och tokig som Freddie var på scen var också härligt att se.

▪️  Efter typ 6-7 låtar smet pappa (han som fick biljetterna i födelsedagspresent av oss döttrar) ut från det stora rummet och vi undrade vad som hänt. Han kom tillbaka efter en stund – iklädd en Queen-tisha som han varit iväg och köpt i merch-ståndet. Fina pappa. Älskar honom för det.

▪️  Den sköra sången som bara Brian May kan leverera, i låten som pappa, jag, och syrrorna alltid landar i efter en kväll med gitarr och sång. Love of my life. Att få höra den – på riktigt – betydde så mycket. Och när Freddie ”kom ut” och sjöng de sista stroferna bröt jag ihop totalt. Man såg honom så tydligt på skärmen att det kändes helt overkligt. Jag är rädd för döden, känner mig ambivalent och nervös inför idén om andar och förstår om varenda en av er tycker jag är en stor tönt. Men för mig var Freddie närvarande där. Vi träffades för första gången. Vi sjöng ihop. Och när det blev för känslosamt vickade han barnsligt på rumpan och försvann.

▪️  Det desperata gitarrsolot i Bohemian Rhapsody innan opera-sektionen drar igång. Tusentals gånger har jag ”neeneeneee”-at och ”piududuu”-at de där tonerna och nu fick jag göra det till Brians Mays magiska fingrar mot strängarna i samma lokal. Ordet gåshud är inte ens applicerbart.

▪️  Jag har sett live-DVD:n från de storslagna konserterna på Wembley -86 så många gånger att jag inte ens kan räkna. Och förutom att jag lärt mig alla wailningar, beats och andra live-effekter har jag lärt mig exakt varenda ord som yttras mellan låtarna. Och något som sitter lika fast som en torkad tomat i min ryggrad är den lilla slinkan av ”de-do” som Freddie sjunger när han leker med musiken. Han sjunger ”de-do-de-do-de-do” och publiken svarar. Han utmanar dem, går upp i skalan, går ner igen, drar ut på tonerna och lattjar loss. Och publiken följer hans varenda andetag. Det hela avslutas med att Freddie tröttnar på att publiken inte går att lura, så han säger ”Fuck you”. Som liten tjej drömde jag om att jag växelsjöng den där sången med honom. Så när Freddie vandrade ut på den stora bildskärmen och började sjunga just denna lekande slinga var jag ju lyrisk. Och att hela Friends upplevde samma leksamma stund var så himla härligt. Snacka om bucket list-moment.

▪️  Ni som känner mig vet ju att jag i princip gråter varje dag. Det handlar givetvis inte om hulkande och hjärtskärande storgråt, utan det är oftast lyckotårar, tårar av rördhet och ömhet. När de första orgeltonerna till Who wants to live forever drog igång kan ni ju gissa om jag grät eller inte… Och laserskådespelet som följde de intima tonerna var så vackert. Det här är verkligen en av världens mäktigaste låtar, enligt mig. Jag lägger den som länk här i slutet, för er som vill ha lite härlig stämning till de sista raderna i detta inlägg.

▪️  Om jag ska säga någonting som jag tyckte var ett litet minus så är det perfektheten i Adam Lamberts röst. Missförstå mig rätt, han är en helt sjuk sångare, det register han har är fantastiskt. Problemet är bara att jag vant mig vid att lyssna på liveversioner där Freddie tar en lägre oktav för att rösten är sliten, eller där rösten till och med försvinner eller brister på någon enstaka ton. Och jag älskar verkligen det där genuina. Adam behövde inte ta en lägre oktav. Hans röst brast aldrig och han kunde till och med waila över de höga toner som Freddie normalt sett inte kunde ta när han sjöng live. Fy fan, jag låter så sjukt otacksam nu, och det är verkligen inte så att jag vill ta bort något från Adam. Kanske är jag bara tvungen att hitta något att peka på för att lätta mig samvete för Freddie där uppe i himmelen.

Det var det! Jag är otroligt glad att vi köpte biljetterna till pappa och att vi fick se Queen live, på ett annorlunda sätt, ihop. Det betydde nog mest. Och känslan av att både vara totalt emotionellt nedbruten men samtidigt känna sig starkt som Hercules är nog nåt av det bästa jag vet. Hallelujah!

Ps. Roboten som tidigare skrämt livet ur mig har jag nu försonats med.

Tack för att ni läst! Hoppas ni har en fin söndag!

0 Comments