J O B B

O M G I V N I N G

P E R S O N L I G T

Musik och nöje Omgivning

Kajsas välgrundade och genomtänkta Friends-ranking – Plats nummer 4

25 mars, 2017

Jag har utan att överdriva sett samtliga avsnitt av Friends minst tjugo gånger. Jag följde det slaviskt under dess prime mellan 1994 och 2004 och har sedan dess använt serien som någon form av snuttefilt i en ibland skakande värld. Om det är någonting som jag skulle våga utmana någon i är det Friends-kunskap. Det vågar jag ändå säga. Allt annat i världen skulle jag absolut förlora i.

För oss som följt serien och lärt känna karaktärerna har frågan självklart ploppat upp i huvudet vem som är roligast/bäst/härligast/tråkigast/skönast/sämst. Och det tog mig typ 20 år innan jag vågade yttra vem jag tyckte var roligast. Inte för att jag bryr mig om vad andra tycker, utan för att det var som att betygsätta ett syskon. Vedervärdigt. Jag inser verkligen hur dumt det låter, blir lite äcklad av mig själv, men vad fan. Så är det. Och nu när jag äntligen gjort det ska jag dela med mig av mitt beslut. Jag presenterar listan i separata inlägg, en person i taget. Nedan finns länkar till de jag tidigare avslöjat.

Plats nummer 6

Plats nummer 5

Här kommer en presentation av friend nummer 4.

#4 Rachel Green

Jag vet inte om det är rätt att säga att Rachel är den jag är mest lik, men det känns så. Och då menar jag givetvis inte utseendemässigt utan mer hur jag tror att folk uppfattar mig. Rachel är social, skön, glad, bjuder på sig själv, äter vad hon vill och vill gärna vara med där det händer. När jag tänker efter är det kanske mer Chandler jag är lik, i alla fall inombord, men mer om honom när det är hans tur.

Rachel är en av karaktärerna jag tycker utvecklas mest under serien. Förutom den uppenbara ”blåsheten” från säsong ett, som mer eller mindre försvinner emot slutet, så ändrar hon också fokus från sig själv till andra. I början är hon så sjukt egocentrisk, och sätter sig själv i första hand i många situationer. Till exempel när hon ska åka till Vail på skidsemester och inte uppskattar Monicas ansträngningar inför Thanksgiving (säsong 1, avsnitt 9) eller när hon övertalar Monica att låna ut sin identitet så att Rachel kan nyttja hennes försäkring (säsong 1, avsnitt 17). Under graviditeten i säsong 8 är hon också rätt självfokuserad, men det får man ändå ha överseende med. Mot slutet av serien upplever jag att hon har en helt annan syn på livet. Hon känns varmare, tryggare, mer omtänksam och noga med att andra ska ha det bra. Visst, det är rätt sjukt att hon bara antar att Ross är okej med att hon ska ta med sig deras dotter och flytta till Paris (visst är det rätt konstigt att han inte säger något om det?) men i övrigt tycker jag att hon har en helt annan empati mot slutet.

Rachel är som roligast när hon försöker dölja något eller övertyga någon, och när hon blir sådär exalterad att hon inte kan kontrollera sig (som när hon får reda på att hon är välkommen till Joeys Soap on the roof-party). Jag älskar dessutom henne under graviditetsfasen, och i dubbelavsnitten när hon ska föda.

Men ett av mina absoluta favoritmoment med Rachel är när Chandler saknas inför sitt bröllop och Rachel måste jobba hårt för att hålla Monica fri från misstankar. Bäst är när hon räddar sig själv med att säga ”We can´t find Chandler…’s vest”. Du ser det i scenen mellan 00:45-3:05 i klippet nedan.

Detta är inlägg 25 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

Jobb Min vardag

Jag vill, jag vill, jag vill! Men jag kan inte!

24 mars, 2017

När lönefredagen är kommen, klockan slår helg och ledigheten fyller själen finns det många saker man vill göra. After Work, uteservering (med filtar och infravärme än så länge), middagar, promenader, shopping. Det är mycket som lockar på fredagkvällen, möjligheterna är oändliga.

Så därför åkte jag direkt hem efter jobbet, satte på mig mysbyxor och slog mig ner vid mitt skrivbord. Andra säger fredagsfest. Jag säger fredagsbokföring.

Jag har alltid varit administrativt lagd, så jag tycker helt ärligt att det är ganska roligt att pillra med siffror. Men när det kommer till att deklarera är jag fan sämst. Ända sedan jag startade min frilansfirma (och skaffade en aktieportfölj) är det en väldans massa blanketter och bilagor som ska fyllas i. Och jag förstår dem bara inte! Varje gång jag får hjälp känner jag att jag slutligen förstår, men sedan går det ju ett år, och vips så är allt som bortblåst.

Jag blir så sjukt frustrerad. Inte för att jag tycker det är tråkigt, utan för att jag inte får ihop det! Jag tycker det är roligt, men blir galen när jag måste sitta i timmar för att komma underfund med vilka poster som ska räknas ihop, subtraheras eller separeras. Så om det är någon deklarationsguru som har en stund över för en guidad tur i djungeln som kallas Skatteverket så får ni mer än gärna höra av er. Jag har nämligen gått vilse.

Detta är inlägg 24 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

Digitalt innehåll Jobb Min vardag

Teaser: Bakom kulisserna i Cmores hockeystudio

23 mars, 2017

Vi hade planerat länge att göra ett sånt här studiebesök. Redan när jag lunchade med Miriam, som jobbar med PR och kommunikation på Cmore, tidigt i höstas pratade vi om det. Efter att ha ställt in och bokat om ett flertal gånger fick vi äntligen till det. Jag, Thowe och Miriam hakade på bakom kulisserna på Cmores slutspelsstudio. Jag gick all in på Instastory för Hockeysverige, de filmerna ligger kvar till fredag kväll, så kika in där om ni vill!

Två saker gjorde mest intryck på mig.

  1. STUDION. Alltså, den ser stor ut på TV, men den kändes tio gånger större när man väl stod i den. ENORM!
  2. Proffsigheten hos Björn Oldéen, engagemanget hos Sanny Lindström och ödmjukheten hos Mike Helber.

Jag kommer skriva ett mer utförligt inlägg på Hockeysverige om studiebesöket, så jag ska inte avslöja för mycket här. Jag bjuder på lite bilder istället. Thowe agerade fotograf och tog en hel drös med coola foton. Här kommer det bästa från vår titt bakom kulisserna.

Nu är jag heeeeelt slut i huvudet, men jag ser fram emot att dela med mig mer av kvällen på Hockeysverige. Natti!

Detta är inlägg 23 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

Livet Personligt Projekt Kajsa

När stress blir till förlamning

22 mars, 2017

Har ni någonsin känt att ni har så sjukt mycket att göra, producera, säga, tänka på att ni bara går och lägger er i sängen och kollar på Netflix istället? Det händer mig då och då, och det hände mig idag. Hjärnan bara stänger ner. Den liksom mosar in sig i någon form av överlevnadsmode och vägrar samarbeta med hjärta, magkänsla och kropp. Den tar över helt och leder min snurriga kropp in i sovrummet.

Oftast händer detta när jag har många bollar i luften (vilket jag för övrigt älskar) samtidigt som det händer mycket i min omgivning och jag behöver vara skarp på många olika håll. Det kan röra sig om en enda dag, ja, till och med timmar, och det kan röra sig om veckor.

Just nu håller jag på med ett flertal projekt på jobbet, alla är superspännande och kräver mycket engagemang. Jag har en hel drös med grejer på min privata to do-lista, typ saker som bokföring och deklaration, boka tågresor, beställa catering till min 30-årsfest, sälja konsertbiljetter och så vidare. Inga monsterprojekt, men även dessa kräver engagemang och fokus. Utöver detta kommer mycket ad hoc-grejer in emellan. Till exempel när man får ett meddelande som man verkligen vill svara på, men man inte har tid att skriva ett så långt och hjärtligt svar som meddelandet förtjänar. Eller när man får tips om poddar, böcker eller annat som man bara måste undersöka. Allt simmar runt i hjärnan tills man fått ner det på listan.

När alla dessa komponenter hittar varandra och till slut blir en stor soppa av intryck, prestationsångest och rädsla att misslyckas eller vara en dålig kompis, anställd eller familjemedlem, då blir jag alldeles matt. Jag hamnar i en mental koma och bröstet börjar fladdra. Det enda som min hjärna hävdar kommer hjälpa mot ett sammanbrott är att jag bara skiter i allt, lägger mig i sängen och försvinner i en serie. Jag somnar gärna. Allt för att få hjärtfrekvensen att gå ner och hjärngrytan att sluta koka. Och när jag fått mina timmar, som ofta övergår i en hel natt, av mental återhämtning så är jag ofta mycket mer vässad när jag vaknar. Då orkar jag tänka ”en sak i taget” och prioritera det som ska göras.

Missförstå mig inte nu. Jag klagar inte. Jag inser att jag har otroligt mycket att vara lycklig över i mitt jobb, min värld och mig själv. Och anledningen till att jag vill vara engagerad och fokuserad på alla mina åtaganden är ju för att jag tycker de är så roliga. De flesta i alla fall, kanske inte bokföringen… Och det är väl antagligen min oförmåga att begränsa mig när något är roligt som är problemet. Det är ju helt fantastiskt. Att jag har så kul! Men det skiter hjärnan i när den får för mycket. Då är det bara att lyda och gå och lägga sig. Det är bara det som funkar.

Detta är inlägg 22 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

Livet Personligt

Saker jag ser fram emot under 2017

21 mars, 2017

Jag har ju tidigare berättat om vilket kalenderfreak jag är. En positiv sida av den egenskapen är att jag alltid skriver in stora händelser som ska ske, oavsett hur långt fram det är – och kan därför längta och se fram emot en massa saker när jag bläddrar igenom mina digitala veckor. Här är de stora härligheter jag bokat in hittills, och lite annat.

Mars

Ed Sheeran på Globen

Familjen på besök i Stockholm under fyra dagar

Solnedgång upplevd från Vrångö

April

Gavin Degraw i Lisebergshallen
(Inte bokat än, men är inställd på att gå och se honom. För sjunde gången.)

Maj

30-årsdag!
Kan inte fatta det. Känner mig som 23 fortfarande. Men ser ändå fram emot det på något sätt.

30-årsfest!
När man fyller jämnt måste man fira ordentligt.

En typiskt bra kväll i Kroatien

Juni

Lisa tar studenten
Att mina yngsta systrar börjar komma upp i åldern där de blir vuxna? Can’t handle it.

Kroatien 2.0
Min absolut härligaste semester någonsin var när vi seglade i Kroatien, jag beskrev den resan här. I år är det dags igen. Jag ser så sjukt mycket fram emot det!

Juli och Augusti

Bara tanken på svensk sommar gör mig alldeles pirrig. Jag tänker på glittrande saltvatten, släta klippor, Håkan Hellström på Ullevi, kvällsgrillningar och solnedgångar, segling, uteserveringar, barfotafotboll i gräset, gyllene hud och gitarrnätter.

Än så länge har jag inte planerat så mycket framåt hösten, förutom Lady Gaga i Globen i oktober. Jag hoppas kunna unna mig en weekend eller liknande i september, men än så länge är mina höstmånader ett oskrivet blad.

 

Detta är inlägg 21 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

 

 

Omgivning Sociala medier

6 instagramkonton som förgyller mitt flöde

20 mars, 2017

Som så många andra i min generation är jag givetvis helt frälst i Instagram. Att få möjlighet att agera hobbyfotograf, leka med filter och redigeringsfunktioner på ett enkelt sätt är otroligt kul. Att dessutom kunna hänga med i vänners och familjemedlemmars liv, när man inte kan träffa dem så ofta, är så himla skönt. Men utöver mina nära, kära och bekanta följer jag en del andra konton som ger mig lite extra innehåll i flödet. Här kommer en lista på sex av mina favoriter.

 

1. @science

Allt ifrån söta djur till svarta hål. Vetenskap i den renaste form, presenteras i fantastiska bilder. Mycket förstår jag inte, vissa saker blir jag äcklad av, men jag fascineras av varenda inlägg.

 

2. @livetslistor

Jag älskar detta. Fullkomligt briljant. Ett konto med listor fulla av visdomar, humor, sarkasm, värme och intelligens. Magiskt!

 

3. @humansofny

Det här kontot är nog min absoluta favorit. Det är någon duktig fotograf (jag vet inte vem) som går omkring i New York och träffar random människor och lyssnar på deras historier. Bilderna är nog gripande i sig, väldigt ofta, men att läsa de små berättelserna och citaten från människorna på bilderna rör mig ofta till tårar. Otroligt starkt!

“I felt like sometimes she didn’t want me born. I was like Cinderella—even though I was a dude. She blamed me for everything. Maybe it’s because I was ugly, I guess. Girls were all running from me. My brothers were better looking. When I grew older, it was all about money. Mom and I never discussed anything personal. It seemed like she always wanted something from me. One time I called her crying, because I was trying to quit marijuana, and I felt really depressed. She just told me: ‘You’re wasting all that money on weed. You could be giving it to me instead.” She used to cash my student loan checks. One time she even used my social security number to get a credit card, and I didn’t even know until I got the bill. So I detached myself from her. I stopped answering the phone. Then two years ago she called to tell me she had cancer, and she needed an operation, but I didn’t even answer the phone. I thought she was tricking me again. She left a message, it said: ‘Michael, I’ve been trying to get a hold of you. I love you. And I know you love me.’ And I just ignored it. And she died. And I’m haunted by that. I’ve been trying to write about my life lately, but I can’t get past my mother. I wish I could just start my story with that phone call. With her saying that she loved me. The only other time I ever felt love from her was when I tried crack cocaine. I was a teenager, and I had been using for a couple weeks, and I went in her room to ask for baking soda. She started crying, and she looked scared, and she said: ‘Michael, why do you need baking soda?’ And I felt love at that moment. And it was so strong that I quit doing crack right then. I never used again. I didn’t go to a program or anything. That’s how strong that feeling was.”

Ett inlägg delat av Humans of New York (@humansofny)

 

4. @celebsonsandwiches

Precis som det låter. Kändisar på mackor. En duktig konstnär ritar diverse kända personer, poserande på olika typer av mackor. Lättsamt, roligt och snillrikt.

@beyonce on a pepperoni and cheese panini Progress video with @popsugar here http://bit.ly/284mDGE

Ett inlägg delat av CELEBS ON SANDWICHES (@celebsonsandwiches)

 

5. @instagram

Det tog svinlång tid innan jag faktiskt kom på tanken att följa Instagrams eget konto. Men jag älskar det. Ofta häftiga bildlösningar, härliga färger och spännande motiv.

 

6. @filmfabriken

Guldkorn i filmform! Här hittar ni underbara klassiker, konstiga grodor, härliga nostalgitrippar och pinsamma stunder. Allt samlat på ett och samma ställe.

 

Vilka är era favoritkonton på Instagram? Ge mig tips! 😃 

Detta är inlägg 20 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

Livet Personligt Projekt Kajsa

Jag och min separationsångest

19 mars, 2017

Jag tror jag nämnt tidigare att jag väldigt sällan får söndagsångest. Jag brukar gilla måndagar och att kicka igång en ny vecka, därför är inte söndagar så jobbiga för mig. Förutom när jag är i Göteborg. Söndagar i Göteborg brukar oftast innebära att det är sista kvällen i min älskade hemstad innan jag går upp tidigare än solen och lämnar henne bakom mig när tåget avgår mot Stockholm.

Separationsångesten som uppstår när mörkret faller på Göteborgssöndagarna har funnits så länge jag kan minnas. När jag bodde i Norrköping och i princip alltid körde bil ner till Göteborg för att hälsa på familjen, var det nästa ännu värre. Då sköt jag så mycket på att säga hej då och börja köra tillbaka till Östergötland att jag ofta kom hem långt efter midnatt. Och varje gång hade jag en klump i både mage och hals. Värst var nästan julhelgen, när jag alltid jobbade klockan 07:00 den 25:e december och var tvungen att köra tillbaka till Norrköping på julaftonskväll, då resten av familjen åt julmiddag och njöt av julefriden. Usch, vad många tårar jag fällt längs Riksväg 40 och E4:n. Att sitta ensam i en bil, med mörkret som enda vän, värkande hjärta och blöta ögon är nog en av de hemskaste sakerna jag vet.

Denna kväll är också hemsk. Jag har ätit middag med familjen, men hade svårt att njuta. Syskonen drog skämt, men jag hade svårt att skratta. Jag fick frågor, men hade svårt att svara. När jag egentligen bör suga in det sista av kärlek, skratt, värme och gemenskap går jag istället in i mig själv och låter ångesten koppla grepp. Och jag vet att om jag säger något till familjen bryter jag ihop. Så istället vänder jag taggarna utåt och är kort och lättirriterad, och försöker komma på andra saker att skylla för det fladdrande bröstet.

Det spelar liksom ingen roll att jag vet att vi snart kommer att ses igen och att Göteborg bara ligger en tågresa bort. Jag kan liksom inte vara resonlig i detta. Det finns inga logiska argument som får ångest att försvinna, eller förnuftiga tankar som ens kan dämpa den. Jag kan inte vara rationell när det kommer till separationsångest. Jag kan bara försöka ta mig igenom den och hoppas att jag inte är för ärrad när jag kommer ut på andra sidan.

Min pappa är den pratigaste personen jag vet. Jag har på riktigt aldrig hört honom vara tyst i längre än 15 minuter, förutom när han sover. Och det går egentligen inte en dag med honom utan att jag behöver säga ”snälla, pappa…. jag har verkligen inte tid att lyssna på detta nu.” Han förstår alltid, för att han vet hur han är. Och det älskar jag hos honom. Och jag skulle inte vilja att han ändrade sig, för hans oavbrutna pladder och höga livsfilosoferingar framkallar oändligt med skratt i vår familj. Men ibland är det helt enkelt oumbärligt.

Idag när jag lämnade familjen, och pappa, för att åka hem till Hanna och Niclas (ska sova hos dem i stan eftersom tåget går så tidigt imorgon), kände jag – förutom den pulserande separationsångesten – ett extra sting av saknad. Pappas tjöt! Eftersom han varit iväg på fotbollsläger (med en annan av familjens tjötmostrar) hade jag inte hunnit få tillräckligt av pappas prat, jag hade inte hunnit bli galen för att jag trott att mina öron skulle falla av. Så med tårarna brinnande i ögonen bet jag mig i läppen och insåg att jag kommer få vänta i några veckor innan jag får plågas av hans evinnerliga stämbandsluftande igen.

Jag vet att det blir bra. Jag vet att när ljuset besegrat natten, när jag väl kommit fram till Stockholms tågstation och stuckit hål på kärleksbubblan som är min Göteborgshelg, så blir det bra. Jag kommer skratta, vara ångestfri och vara mig själv igen. Men just i denna stund. Just här. När mörkret påminner mig om resan från min hemstad. Just nu känns det så jävla, jävla tungt.

 

Detta är inlägg 19 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

 

Livet Personligt

De 7 senaste bilderna i min mobil

18 mars, 2017

Herregud vilken riktig gottedag jag har haft. Göteborg har bjudit på en försmak av våren och för första gången på väldigt länge isade jag inte sönder när vindarna blåste. Jag vaknade vid 9 av att Fiona spetsade sig med sina utspända ben och i princip knuffade ner mig från soffan där jag sov. Fiona, min syster Hannas hund, är helt fantastiskt, har nog aldrig varit så galen i ett djur tidigare. Hon är så otroligt härlig och full av kärlek. Dessutom är hon sjukt söt. Så när hon skedat mig en natt och sedan bestämmer sig för att knuffa ur mig ur soffan blir jag inte ens arg. Det är värt det.

Jag åkte hem till mitt barndomshem i Sisjön, strax utanför Göteborg, där jag mötte upp min andra syster Lisa och min bonusmamma Anna. Pappa och min tredje syrra Maria åkte iväg på fotbollsläger, så det var bara vi tre hemma. Solen stod högt, plusgraderna kröp upp emot tvåsiffrigt och vi bestämde oss för att ta en långpromenad med picknick i de fina naturområdena i Sisjön och Oxsjön. När vi kom hem bastade vi, jag tittade på hockey, Lisa pluggade, Anna fixade drömmig middag. Sedan åt vi tillsammans och avslutade kvällen med filmmys och fruktstund i soffan. Var det nån som sa harmoni?

Att visa de sju senaste bilderna i min kamerarulle passar perfekt just idag, när jag faktiskt tagit lite bilder. Oftast hamnar allt jag fotar på Instastory eller Snapchat, men eftersom det var en sådan fin dag fotade jag faktsikt lite grann… Här kommer de sju senaste bilderna i min mobil.

Letade upp en bild på Magnus Nygren direkt på morgonen för att lägga upp på Hockeysveriges instagram. (Foto: Bildbyrån/Johan Bernström)

På vår tretimmarspromenad såg vi ett par extremt positiva stubbar.

Jag kände mig så himla avslappnad när vi kom fram till Oxsjön, efter cirka sju kilometers promenad. Vi hittade en plats med lä där solen värmde oss medan vi åt våra medhavda mackor och drack kaffe. Magiskt!

 

Detta är inlägg 18 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog