Recension: Hamilton på Broadway

När jag berättade om mina planer för årets USA-vecka så glömde jag nämna det som till slut visade sig bli det mest minnesvärda från hela resan. Hamilton-musikalen.

Jag fick upp ögonen för Lin Manuel Mirandas storverk mot slutet av min tid i New York, strax före pandemin bröt ut. Jag minns egentligen inte riktigt hur det gick till (gissar på algoritmer), men helt plötsligt dök det upp intervjuer, klipp och annonser i alla mina flöden och jag började läsa på om musikalen och dess upphovsman.

Sedan kom en inspelning av musikalen till Disney+ och jag såg den direkt när den släpptes sommaren 2020 – när jag flyttat tillbaka till Sverige. Den var magnifik! Amerika på 1700-talet skildrat genom r’n’b och hip hop? Jag hade aldrig sett någonting liknande förut.

Nörderiet

Allt eftersom pandemin förvärrades grävde jag ner mig ytterligare. Jag såg intervjuer med Lin Manuel och klippet när han först presenterade sin idé om en hip hop-berättelse på en middag i Vita Huset inför paret Obama. Sedan klippen när de kom tillbaka till Vita Huset efter att musikalen blivit en succé på Broadway och när artisterna senare under pandemin sammanstrålade och framförde låtarna från sina respektive hem via Zoom. Jag blev så betuttad i varenda en och deras förmåga att berätta historien om Hamilton.

Vi kan väl säga så här. Förväntningarna var H Ö G A. Inför besöket på Broadway denna gång var jag lite nervös över hur mycket jag skulle sakna originalartisterna i uppsättningen – jag förknippar dem så starkt med de olika rollerna och låtarna. Två minuter tog det. Sedan var jag lika betuttad i denna uppsättning som i den första.

Trollbunden

Jag köpte en av de billigaste biljetterna, som hade aningen skymd sikt, så jag var beredd på att missa en del. Men min plats var så bra! Jag satt svinnära scenen på en balkong, tillsammans med en mamma och en dotter från Ohio. Den enda delen av scenen jag inte såg var en plattform på ena kortsidan, men det var så sällan någon av huvudkaraktärerna stod där så jag tänkte inte ens på det.

Vid crescendot och de sista takterna i den första låten stod varenda hårstrå på min kropp och ögonen var fyllda med exalterade tårar. Det är någonting med levande musik och sång i den här formen som är så fängslande att man tappar uppfattning om tid och rum.

Jag kom på mig själv med att sitta med öppen mun och att linserna var torra för att jag glömt av att blinka. Artisternas förmåga att trollbinda och leverera både humor och djup tragedi till oss i publiken var enastående. Ordet imponerad räcker inte till när jag ska beskriva hur jag känner inför deras skicklighet och talang.

Och musiken.

Det finns fraser och tonföljder i dessa låtar som gör mig knäsvag bara jag sjunger dem tystlåtet för mig själv. Helpless, som sjungs när Eliza och Alexander introduceras för varandra genom Elizas syster Angelica ger fjärilar av hopp och framtidstro. Den följs av ett slag i magen när Angelica sjunger Satisfied, och berättar att hon hunnit falla för Alexander innan hon presenterade honom för Eliza. Man kastas mellan kärlek och förtvivlan.

The Story Of Tonight skänker även den en känsla av hopp och värme, vänskap och äventyr. Och Kung George bjuder på skratt när han glider in emellanåt och ger sin barnsliga syn på utvecklingen och revolutionen i Amerika. George Washingtons nummer One Last Time är så mäktigt att jag säger ”WOOOOW” högt för mig själv (och för mina vänner från Ohio) samtidigt som jag klappar händerna när låten är slut.

Till It’s Quiet Uptown och avslutsningsnumret Who Lives, Who Dies, Who Tells Your Story känns det som att bröstet ska sprängas och kinderna är genomblöta av tårar.

Golvad

Att säga att jag golvades, knockades till marken, tappade förmågan att stå – det är ingen överdrift. Jag kan ärligt säga att detta var min häftigaste musikalupplevelse hittills i livet. Jag inser att jag aldrig kommer att uppleva Hamilton live för första gången igen, och det gör mig lite sorgsen. Men också oerhört rörd och glad. Tänk vad fint att jag fick den där upplevelsen alldeles ensam, att jag fick dela den där magin tillsammans med mig själv. Och med kvinnan och flickan från Ohio, såklart. När jag vände mig om för att möta deras blickar efter applåderna var deras kinder var lika blöta som mina.

Ps. Jag bodde bara några minuters promenad från Trinity Church vid Wall Street, där Alexander Hamilton och flera andra personer som porträtteras i musikalen ligger begravda. Kändes nästan svindlande att vandra omkring på denna historiska kyrkogård.