J O B B

O M G I V N I N G

P E R S O N L I G T

Jobb Min vardag

Gästspel på Ungdomsfotboll.se!

2 juli, 2017

Precis innan midsommar fick jag erbjudandet att sköta fotbollssajten Ungdomsfotboll.se under de två veckor som grundaren och skribenten Rudy är på semester. Det blir en otrolig möjlighet för mig att utveckla min kreativa sida, nyttja ett helhetstänk kring en produkt och nära min journalistiska hunger. Nu är jag frilansare på riktigt! Att dessutom få chansen att jobba med sport och ungdomar känns så otroligt peppigt!

Tanken är att jag ska sköta den blogg som Rudy har på sajten. Där får jag möjlighet att lägga ut inlägg med en mer personlig touch, samtidigt som jag ska skriva rena artiklar och intervjuer utanför bloggen. Jag ansvarar för alla de sociala medierna och ska försöka skapa roligt och unikt innehåll till både dem och sajten.

Första veckan kommer tillbringas i Halmstad där utvecklingslägret för pojkar födda -02 gått av stapeln. Nästa vecka kommer jag göra utflykter runtom i Göteborg för att träffa spelare och andra profiler och höra hur de förbereder sig inför Gothia cup.

Om ni är nyfikna på vad jag producerar är ni välkomna att följa Ungdomsfotboll.se på Instagram, eller Facebook samt kika in på sajten.

NU KÖR VI! 🙂

0 Comments
Jobb Livet Min vardag Personligt

Boostmöte med Rudy Alvarado.

21 juni, 2017

Då och då träffar man människor som får allting att verka så nåbart, så lätt. Jag är en person som ser möjligheter i det mesta,och drömmer stort och brett, men ibland är jag rädd för att ta det sista steget. Rudy Alvarado märkte detta idag, och han sade ”Fuck that!”. (Inte bokstavligen, vill jag poängtera. Utan med andra ord). Och det var precis vad jag behövde.

Jag och Rudy har följt varandra i sociala medier ett bra tag, och han har varit otroligt generös med konstruktiv feedback och pepp genom åren. Han har alltid verkat vara en driven själ med stor passion för det han gör. Så när han föreslog att vi skulle ta en kaffe var jag oerhört snabb på att tacka ja.

Rudy startade Ungdomsfotboll.se för sju år sedan. Då med ett annat namn och med stor fokus på unga fotbollsspelare i Göteborgsområdet. Det började som ett hobbyprojekt som han drev vid sidan av sitt heltidsarbete inom kommunen. För nästan ett och ett halvt år sedan hade sajten blivit så stor och populär att han nu arbetar heltid med den. Sajten har vidgats utanför Göteborgsfokuset och har nu stora sponsorer i ryggen. Rudy har alltså kommit till en punkt där han jobbar med sin stora passion – ungdomsfotboll.

För mig som nybliven sommarlovare, och rutinerad drömmare, är hans historia så otroligt inspirerande. Vi pratade mycket om hans resa, hur han slitit för att nå dit han är idag och hur han vågade satsa på sin dröm. Och när jag sedan berättade fragment av vad jag drömmer om rent professionellt sa han bara kort och gott: ”Vad väntar du på?”. Jag skrattade först, men sedan såg jag att han var dödligt allvarlig. Det som kom ur mig var väl något i stil med: ”mjeuooo jag vet….inte?”.

Mötet slutade med att jag satte upp mål och planer fram till sista december. Det slutade med att jag i mobilen nu har en lång lista med saker jag ska förverkliga och våga tro på. Och det slutade med att jag kände mig så peppad, inspirerad, entusiastisk, målmedveten och sprallig att jag knappt kunde sitta still.

Wow.

Tack, Rudy, för att du tog dig tid att bolla och pusha. Jag vet att du har rätt. Vad väntar jag på?

0 Comments
Livet Omgivning Personligt Samhälle

GÄSTBLOGG: Lisas lärdomar inför studenten

8 juni, 2017

I förberedelserna inför detta inlägg har sinnesstämningen varierat mellan ASPEPP och ångest. Alltså allt från planering av listor, tips och gråtstämning till att jag har skrattat mig själv i ansiktet och insett att ingen vill läsa om det där. Ni flesta som läser detta har antagligen tagit studenten. Och gymnasiet kanske inte var det svåraste ni har behövt gå igenom. Jag köper det. Jag är medveten om att jorden inte slutar snurra för att jag, en random person, tar studenten. Men nu ska jag sluta be om ursäkt för mig själv. Nu kör vi. Jorden slutar ändå snurra liiite.

Jag tar alltså idag studenten från Donnergymnasiet i Göteborg. Där har jag läst Natur med inriktning Natur i tre år, och 13:30 springer jag och mina vänner av färjan Älvsnabben vid Röda sten skrikandes. Jag hoppas ni som har tagit studenten blir fyllda av glädje när ni tänker tillbaka på den dagen när ni sprang ut. Jag är mest rädd att jag ska trilla av båten.

Dessa tre år har kantats av fest, nervositet, kärlek, stress, skratt, trötthet, prestationsångest, dans, tårar, ilska. Som för de flesta andra kanske. Jag har fått handskas med problem jag aldrig mött tidigare. Hur hanterar man livet när det är för mycket, och allt känns för viktigt för att prioritera bort? Hur hanterar man ett brustet hjärta? Hur lär man sig trigonometri? Vad bör man lägga upp på Instagram? Och hur fan i röven flirtar man? Det är svåra svåra svåra frågor som jag absolut inte har lärt mig. Långt ifrån, jag är snarare mer förvirrad än innan. Men nu vet jag i alla fall att man kan överleva även om man inte har svaren. Förutom detta har jag behövts handskas med en hel del psykisk ohälsa. Under mina tre år gick jag igenom två depressioner och en ätstörning. För att bestryka detta redan nu: Jag är inte ensam om detta. Det finns människor, vänner, som drabbades på den nivån att de inte kan springa av båten med mig idag, eller hoppa på flaken runt om i landet. Och ni har all min respekt och kärlek. Er tid kommer också.

Jag har lärt mig massor under dessa tre år (skräll). För att försöka sammanfatta vad jag kommer ta med mig från gymnasiet har jag sammanfattat detta i fyra punkter nedan, som jag hoppas och tror många lär sig om under åldrarna 15-18. Eller så slutar man aldrig lära sig om det.

Kompisar

När jag kom till Donner var jag plötsligt utan det starkaste, härligaste, roligaste och varmaste tjejgänget jag hade lärt känna på högstadiet. Utan mina tjejer, min trygga punkt, insåg jag snabbt att jag inte var någon överhuvudtaget. Under mina år har jag utvecklat en touch av social fobi, i den formen att om det är många i min närhet som jag anser att jag “halv-känner” fylls mitt bröst av oro och jag vill bara hem. Jag lider också av hemsk FOMO (Fear Of Missing Out). Eftersom denna rädsla och oro har kommit och gått, och tillvaron har kantats av massa andra hjärnspöken, har jag tvingats lära mig hur jag bör prioritera i denna frågan.

Missförstå mig inte: att träffa nya människor är helt fantastiskt. De personerna jag har lärt känna på gymnasiet är de finaste personerna jag vet, och jag kommer aldrig glömma eller sluta träffa vissa utav dem. Men, det jag har lärt mig är att ibland får man ge upp. Man får ställa in planer, skippa en fest, vara “tråkig” i skolan. Det sociala får inte bli något jobbigt. För mig är familjen och mina absolut närmsta kompisar min trygga punkt. När jag har mått dåligt eller känt oro över popularitet etc, har jag lärt mig att ta ett steg tillbaka, se vilka som verkligen betyder något och ta ett djupt andetag. De kompisarna jag älskar kommer finnas där no matter what. Hur klyschigt det än låter så är det sant.

Skola

Let’s face it, jag har gått naturprogrammet och 100% av min vardag har bestått av plugg. Detta har varit en väldigt fin balansgång för mig.

Jag älskar skolan. Jag älskar att lära mig saker, att bli smartare, att förstå, att skriva, att lyssna. Jag älskar naturvetenskap. Jag har ett genuint intresse för matte. Detta innebär dock INTE att jag skrattat mig igenom varje pluggtimma, att jag varit peppad på varje lektion. Verkligen inte! Prestationsångesten har färgat varje minut jag har spenderat på plugget. De ämnena jag gillar vill jag prestera i → Prestationsångest → Jag blir mer stressad när det gäller detta ämnet. Jag vet inte hur många gånger jag har skrikit på mina föräldrar kvällen innan matteprov. Jag vet inte hur många gånger jag har fått hålla mina händer hårt under bordet i klassrummet under provet för att de inte ska skaka. Eller hur många gånger jag har gråtit efteråt. Hur många gånger jag har kommit hem och sovit 4 h för att jag är så psykiskt utmattad. Det är så viktigt för mig att prestera. Vad det kommer från är väl en debattartikel i sig. Men hur som helst har jag lärt mig detta: Du är inte dina betyg. Min klassföreståndare, mentor, kemilärare, livscoach och biologilärare har sagt så många gånger att “glöm inte nu att jag betygsätter er PRESTATION. Jag betygsätter inte ER”. Jag har tänkt på det varje gång jag har ett betyg i handen, och glömmer bort det lika fort såklart. Men ändå värt att bestryka: Personer med F, E, C,  och A är alla lika bra. Så ni vet.

Kärlek

Uh uh uh uh uh uh. Två krossade hjärtan, två kärlekar, säkert 25 crushar, några triangeldraman. Jag lär mig aldrig hur man gör. Eller jag kanske lär mig, men jag GÖR aldrig som jag lär. Min number 1 rule har varit: Om du gillar någon mer än den gillar dig – DRAAAA snabbt som attan. Som ni hör på denna lärdom har jag gjort tvärtom oberäkneligt många gånger, och fortsätter hela tiden. Jag har inget mer att säga här än att jag har i tre års tid tänkt på kärlek på något sätt 99% av min vakna tid. Om någon har ett bra svar på hur man tror på kärlek samtidigt som man visar full respekt till sig själv, hör av er. Har ingen integritet eller stolthet i hela min kropp.

Mig själv

Jag önskar verkligen att jag kunde skriva att jag under 3 år på gymnasiet har blivit tryggare i mig själv och mer säker på vem jag är. Det hade varit fantastiskt om jag kunde skriva att jag INTE får ångest när nån jääävel drar frågan “Vad ska du göra nu efter gymnasiet? haha! Jobbig fråga va!”. Men nej, otryggare i mig själv har jag kanske aldrig varit. Men ändå. Jag vet mer vilka problem jag står inför nu, vet vilka egenskaper som jag kommer behöva jobba med. Vet hur jag reagerar på stress, fylla, osäkerheter och hångel. Alltid nåt. Resten tar vi senare, det blir kul.

Om ni blev peppade eller deppiga vet jag inte, men det är lite så livet är? I alla fall mitt. Jag är hur som helst väldigt taggad och glad, det ska bli en jättebra dag imorgon. Tack så mycket för gästbloggen och för att ni har läst hela vägen hit.

Kramar från Lisa ❤️

 

Detta är inlägg 90 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

0 Comments
Livet Omgivning Personligt Samhälle

One Love Manchester.

5 juni, 2017

Jag har sett många välgörenhetskonserter genom åren. Den första var Live Aid, som jag såg ett ologiskt antal gånger på pappas inspelade VHS-band. Konserten var en maratonsändning, så det behövdes en hel drös videoband. Jag såg den igen ett flertal gånger när jag köpte DVD-utgåvan. Samma sak med uppföljaren Live 8. Konserterna för Haiti, Katrina-offren, barn i nöd. Alla är de oerhört känsloframkallande och oftast väldigt välgjorda och genuina.

Men det blir något annat när det inte handlar om sjukdomar, naturkatastrofer eller olyckor. När det istället handlar om offer för vidrigt våld och iskalla monster. Känslorna blir skarpare, jobbigare, verkligare. Ingenting är luddigt, allt blir greppbart. Det blir vasst, distinkt och glasklart.

Jag kommer inte skriva någonting om vad jag kände efter det fasansfulla dådet i Manchester den 22:e maj 2017. Ni som läst min text om Stockholmsterrorn tidigare i år vet hur jag reagerar när sådant händer. Och för er som inte läst vill jag återigen vara tydlig – d e t  ä r  i n t e  s y n d  o m  m i g. Det gör bara ont.

Jag vill stället skriva om konserten som hölls ikväll, nästan två veckor efter att terrorn visat sitt ansikte för barn, ungdomar och vuxna kort efter att Ariana Grande avslutat sin föreställning i Manchester Arena. Tanken var att jag skulle ha konserten på i bakgrunden medan jag sprang omkring och flyttpackade och tampades med mina förkylningsdemoner. Det slutade med att jag satt på exakt samma plats i soffan från att spelningen startade, till att den slutade. Tre timmar alltså. Med undantag för de minuter jag stod upp och gråtdansade till Arianas ”Break Free”.

Har ni inte sett konserten än – gör det. Hela klippet finns längst ner i detta inlägg.

Det här tar jag med mig från One Love Manchester.

Musikens förmåga att knäcka dig.

Musikens förmåga att smula sönder dig, äta upp dig, gråta ut dig, sätta ihop dig, göra dig starkare. Jag går in i en bubbla av kärlek, känslor och energi. När jag tittar på sånt här så står allt annat stilla. Jag vet att det låter klyschigt att säga att musiken är universell och att alla kan förstå varandra genom en gitarr, en rytm eller en pianoslinga. Men det ÄR så. När jag sitter där pratar jag med miljoner människor världen över. Människor jag aldrig mött, människor jag inte visste existerade. Vi pratar med varandra och förenas. Jag förstår dem och de förstår mig. Jag har miljoner människor i mitt nätverk som alla pratar samma språk, precis vid samma tidpunkt. De sitter bredvid mig. Även om jag sitter ensam i min lägenhet, iklädd en alldeles för urtvättad hoodie och med en halväten taco i soffan bredvid. (På en tallrik såklart. Jag är väl inget djur?!) Och när jag känner denna gemenskap knäcks jag och sätts ihop. Gång, på gång, på gång.

 

Girl Power!

Ni som läst mina tidigare inlägg om musik har säkert uppfattat att jag lyssnar övervägande på manliga musiker och band. Det är inget medvetet val, det har bara blivit så. Jag lyssnar mycket på kvinnliga artister också, men de har inte präglat min uppväxt, ungdom och musikalista spirit så mycket som de manliga. Med det sagt så vill jag säga att jag är så otroligt glad att vara vid liv i en tid där så många duktiga, starka, modiga, rakryggade, smarta, levande, badass-tjejer verkar på all världens musikscener. När Miley Cyrus framträdde med sin nya ”Inspired” och lät den raspiga och djupa rösten komma till rätta njöt jag för fulla muggar. Katy Perry stod för starka ord och ett lika starkt framträdande av en akustisk version av  ”Part of me” som gick rakt in i själen. Och förutom de vi fick se idag har vi ju ladybossarna Beyoncé, Rihanna, Zara Larsson, Lady Gaga och många fler fantastiska brudar som rockar runt och inspirerar, motiverar och är förebilder för morgondagens ledare, drömmare och doers. Jag älskar det!

 

Ariana Grande

Den här tjejen bara växer och växer på mig. Jag började lyssna på henne så smått för några år sedan, när Break Free blev min och Hannas go to-låt när vi ville dansa som dårar eller sjunga sönder rösterna i bilen. Som alltid tycker jag om när artisterna är vokaliskt duktiga vid liveframträdanden, och efter några snabba YouTube-sökningar märkte jag ju att Ariana var helt magisk live. Mitt favoritklipp är när hon framträder med I Have Nothing inför presidentparet Obama i Vita huset (och hon iskallt säger ”What’s up? How are ya? till dem innan hon börjar sjunga).

Men efter konserten i Manchester, den där terrordådet ägde rum, har jag fått upp ögonen för henne på ett helt nytt plan. Jag läste att Arianas show präglades av att lyfta upp tjejer, boosta dem, ge dem en safe space att vara sig själva. Hon pratade om feminism, tjejers rätt att vara, rätt att drömma och rätt att ta för sig. Hennes budskap i sina konserter är att alla är lika värda, att kärlek är det finaste vi har och att världen blir en bättre plats om alla visar respekt och vördnad mot varandra. Bara efter att ha läst det där fick jag en annan bild av den 23-åriga popdrottningen. Och när jag sedan läste hennes hjärtskärande inlägg några dagar efter dådet, där hon berättade att hon skulle återvända och hålla en välgörenhetskonsert i offrens namn, grät jag en skvätt på jobbet.

Sist men inte minst. När Arianas vän och medarrangör till konserten, minns ej vad han hette, berättade att Ariana hade ringt till honom bara någon dag efter dådet och sagt ”Vi kan inte sitta här och inte göra någonting” växte hon ytterligare. Hon visade att hon är en medmänniska i sorg, precis som alla andra, och att hon som har den ekonomiska möjligheten att göra någonting symboliskt förstår vikten av att faktiskt göra det. Initiativ och motivation. Tänk vad lite det krävs för att något ska bli så stort och så fint som konserten ikväll. Men någon måste ta steget. Och det gjorde Ariana.

Terrorismen är inte död. Men musiken lever.

Musik avväpnar inte terrorister. Musik kan inte stoppa ondska. Men musik tillåter dig att bryta ihop, sörja, förenas, hoppas, drömma, skratta, sjunga, leva och tro. Och för mig är det så otroligt viktigt för att orka gå vidare. Jag hämtar min energi från musiken för att orka ta mig upp på fötter igen när mörkret omsluter min värld och ger mig en rak höger. Musiken ger mig ork att ta fighter jag borde ta, beslut jag räds och hjälp jag behöver. Den gör mig skör men odödlig. Så – nej – terroristerna kommer inte att stoppas av sådana här initiativ. Men för att vi sköra själar ska få en chans att återhämta oss och finna tillbaka till någon form av mening med hela livet är det förbannat bra att musiken ger oss den möjligheten.

Detta är inlägg 89 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

0 Comments
Livet Personligt

När man blir sjuk.

4 juni, 2017

Jag har lyckats dra på mig en retsam halsont som liksom skrapar sönder min hals så fort jag pratar eller harklar mig. Är dessutom lite yr och dåsig och vill helst sova hela tiden. Det lär ju bryta ut till någon form av förkylning om jag vår spekulera fritt, men tajmingen på detta just nu är ju inte optimalt.

Får ni också en känsla av hopplöshet när ni blir sjuka? För mig är det nästan skrämmande. När jag blir sjuk och orkeslös tappar jag verkligen all motivation, all livsglädje och alla drömmar är som bortblåsta. Jag börjar tänka negativt, massa ”tänk om”-tankar greppar tag i mig och det känns som att jag aldrig kommer bli glad igen. Helt sjukt. Ena dagen skriver jag ett sånt här inlägg (om hur drömmarna blir oändligt stora när motivationen och livsruset tar över) och nästa dag känns det som att jag aldrig kommer att kunna uppnå en endaste dröm. Jag tänker att jag aldrig mer kommer vilja träna, att nu tappar jag allt som jag byggt upp. Jag tänker att jag aldrig mer kommer kunna jobba, eller brinna för någonting. Jag tänker att någon aldrig någonsin kommer vilja ha mig – för kolla hur äcklig och trött och sliten jag är nu?

Så himla stört. Jag vet ju att detta bara är tankar som kommer att försvinna, och jag vet ju att det blir såhär varje gång jag blir sjuk. Men det är lika energitömmande varje gång. Man hamnar på noll. Och det finns ingen glass eller Netflixserie i världen som kan få en att klättra upp utan man får vänligt vänta ut sjukdomshelvetet och sakta men säkert fyllas med liv, motivation och livsglädje igen när kroppen själv är redo.

Fotnot: Jag är fett opepp på att lägga upp en bild på när jag själv ligger i sjukpyjamas och med smutsigt hår så jag lägger upp en bild på sovande hundvalpar istället. Känns bättre så. (Foto: Flickr)

Detta är inlägg 88 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

0 Comments
Livet Personligt

Den oförglömliga 30-årsfesten!

3 juni, 2017

Jag har medvetet sugit lite extra på denna inläggskaramell. Det har nu gått exakt en vecka sedan jag firade mina 30 år på denna jord tillsammans med närmare 50 av mitt livs viktigaste pusselbitar. Känslorna har sakta börjat placerats i fack i mitt huvuds bibliotek och jag börjar känna att jag äntligen kan greppa dem. Förstå dem. Och nu känner jag mig redo att återberätta den fina kvällen den 27 juni 2017. Detta inlägg innehåller massor med bilder, hoppas det lyser igenom vilken kanonfest det var.

Min familj var en enorm hjälp hela dagen, och när vi väl skulle ge oss av till den underbara lilla gården jag hade hyrt, Björnekulla Gård i Frölunda, så var det mig som alla fick vänta på. Men jag hade hållit tidsschemat (det fanns ett oerhört detaljerat sådant) nästan hela vägen, så jag grämde mig inte så mycket över det.

Vi kom fram till Björnekulla strax efter 17 och började fixa det sista. Bål skulle blandas, ballonger skulle hängas, mat skulle preppas och tårtor skulle dekoreras. Vi passade på att ta lite foton innan gästerna kom.

Hannas byxdress var en ren sommardröm. Hon var så himla fin!

Niclas hade också somrig outfit dagen till ära.

Anna och Maria såg ut som änglar.

Pappa hade sina fina linnebyxor som han köpte av mig när jag jobbade i klädaffär. För 15 år sedan. Fortfarande stiliga!

Mitt hjärtas fyra komponenter.

Första gästen var Uffe. Min fantastiska kollega, vän och idol, som hade tagit sig tid ur sitt sjuka jobb- och livsschema för att fira mig på västkusten. Därefter kom Karro, Madde och så småningom trillade det in folk varannan minut. Alla samlades på innergården och minglade lite med fördrinkar och nya bekantskaper. Det är så läckert det där, när man har en stark koppling till var och en på en tillställning, vissa har jag känt sedan jag var barn, och många av dem har aldrig ens träffats. Så himla fint.

Hanna höll ett litet välkomsttal när alla kommit – hon blev utnämnd till spontan toastmaster kvällen innan när jag insåg att jag inte tänkt på vem som skulle hålla ställningarna på festen – och sedan gick alla in i festlokalen och tog plats vid middagsbordet.

Det bjöds på italiensk buffé, och den verkade uppskattad. På bilden ovan är kusin Vincent framme och säger lite diskret ”Jag såg att Ingrid gick omkring med ett glas vin… Finns det vin?”. Så himla go. Han hade inte förstått att det fanns alkohol till maten utan hade tagit med sig eget. Så när han såg sin flickvän med ett vinglas blev han lite konfundersam. Jag pekade honom i rätt riktning och sedan drack han vin resten av kvällen. Sötnöt.

Jag hade min älskade solemate till syster bredvid mig till bords och på andra sidan satt hennes Niclas. Jag trivdes som fisken i vattnet och hade en rätt härlig utsikt över alla mina nära och kära när de konverserade, åt och skrattade.

Under maten höll först Niclas ett tal, där han pratade om  hur han blivit så väl omhändertagen av Kalméus-klanen sedan han kom in i familjen och hur han såg mig som en bästa vän i sin nya stad. Så himla fint. Därefter gick pappa fram, vilket alltid gör mig lite nervös. För er som läst om/var med på min examensfest ifjol, så vet ni ju att vi har en tendens av att bli ganska känslosamma i min familj. Inte för att vi planerar det eller tycker det är kul, utan för att vi i princip gråter om vi ser en snigel som rör sig långsamt och vi tycker synd om den för att den inte tar sig fram snabbare. Det är brutalt mycket känslor i oss. Så när pappa började prata och sedan sjunga på Bruce Springsteens 4th of July, Asbury Park – även känd som Sandy – kämpade jag hårt med klumpar i halsen, rinnande näsa och tårfyllda ögonlock. Pappa sjöng den svenska versionen, den som Ulf Lundell gör, och när frasen ”Åh Kajsa, om du inte fanns vem behövde mig?” kom förstår ni ju vad som hände. MEN. Pappa räddade mig! Han visste att jag inte ville ha ett sånt lipkalas som det hade varit sist, så han avbröt sången och drog upp mina syrror på den tillfälliga scenen. Tillsammans exploderade de av glädje till introt till Springsteens Sherry Darling. Pappa med intensiv gitarr och tjejerna med kazoo:s. Så himla härligt. Framåt slutet släpade Anna upp mig och jag fick stå där uppe med min familj och sjunga. Stod nog mest och flinade tror jag.

Senare, framåt efterrätten – som Maria hade gjort och den var magisk – drog Hanna fram projektorn. Helvete, tänkte jag. Det här kan inte sluta bra. Jag gjorde mig beredd på diverse hemska snapchatfilmer eller annat knäppt vi spelat in genom åren. Och mycket riktigt kom det massa knasiga filmer, men de var alla nostalgitrippar utan dess like. Hanna och jag. Genom åren. Så himla fint.

Efter några minuter av ihopklippta filmer börjar introt till Lejonkungens första scen, och jag hör hur Hanna börjar sjunga. Vad som kommer sen är så otroligt jävla roligt. Och fint. Hanna har alltså spelat in en kopia av första scenen från Lejonkungen där hon själv är någon form av leopard-lejon (kroppsstrumpa och allt) och står och sjunger in i kameran. En musikvideo om man så vill. Jag dog. Jag var i chock. Det var så himla olikt Hanna att göra något sånt där, så jag satt mest och gapade och skrattgrät av tacksamhet. Mot slutet av filmen håller hon upp skyltar där hon avslöjar att hon och jag ska åka till London i fyra dagar i augusti, och att vi ska gå på Lejonkungen-musikalen. Jag blev så sjukt, sjukt glad. Rusade fram till syrran och kastade mig i hennes armar. Älskade, älskade person.

Middagen fortsatte och så småningom började folk bli danssugna. Vi dukade undan ett gäng bord och sedan var det dans som gällde i flera timmar.


Denna bild är fett suddig, men den är så sjukt talande för vad som händer när Lasse Holms – Canneloni Macaroni kommer. Jag och Krönan intar mitten av dansgolvet och sjunger tills rösterna brister. Så har det varit sedan första året i gymnasiet och kommer antagligen fortsätta vara så länge vi hamnar på ett dansgolv ihop.

Vädret var ju fantastiskt, så även sent på natten kunde man vara ute på innergården. Vi dansade till klockan 03, sedan kastade de flesta in handduken. Men vi var en tapper skara som klockan 03:30 satte oss i en taxi och åkte in till stan. Solen var på väg upp, vägarna var disiga och tröttheten knackade i tinningarna men vi bara följde flowet. Jag kom i säng vid 06 och somnade lycklig.

Tack alla som på något sätt uppmärksammat och firat min stora dag. Det här året blir något alldeles extra.

Detta är inlägg 87 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

0 Comments
Livet Personligt

Gatufest och sista helgen i Stockholm.

3 juni, 2017

Det slog mig för några dagar sedan att detta blir min sista helg som Stockholmsbo. Helt sjukt! Nästa helg åker jag hem till Göteborg, lillasyster Lisa tar studenten, och helgen därpå flyttar jag ner alla mina grejer och överlämnar nyckeln till Stockholmslyan. Galet.

Så det ultimata hade ju varit att ägna denna helg till strosande i Gamla Stan, glass på uteservering och långa nätter i Stockholmspulsen. Men icke. Det är packning – och bara packning – som ska prägla min helg. Och att försöka resa mig från käftsmällen som är den härliga förkylning jag vaknade med imorse. Kämpa, Kajsa.

Igår, däremot, fick jag en jättefin sista fredagskväll i huvudstaden. Efter jobbet gick jag och Thowe  till Sixten & Frans på Fridhemsgatan, som för tredje året i rad hade dragit igång en hejdundrande gatufest. De kallade den för #neighborhoodcrush och det var precis vad det var. Musik, mat, dryck, mingel, skratt och solglasögon. Det var öppet inne i baren, som dessutom är en affär, men den mesta aktiviteten var ute på gatan. Så sjukt härligt. I butiken satt en tatuerare och gaddade folk och precis på utsidan av skyltfönstret stod en rad barberare och snyggade till skäggiga män. Så himla härlig grej! Ett fint minne från slutet på mitt Stockholmskapitel.

Detta är inlägg 86 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

0 Comments
Livet Personligt

Jag kommer sakna dig, Stockholm.

2 juni, 2017

Idag var det den förste juni. Första dagen på sommaren. Vädret vittnade om annat, det blåste, regnade och var fett kallt framåt kvällen. Men enligt boken var det sommar. Så de vita byxorna åkte fram, min jacka var för tunn för mitt eget bästa och jag envisades med solglasögonen under tveksamma ljusförhållanden.

Vi hade sommarfest med jobbet idag. Tanken var att vi skulle äta en härlig buffé på Josefina på Djurgården, en restaurang med fantastisk potential och ett riktigt drömläge i direkt anslutning till vattnet. Men de hade sjabblat bort vår bokning och vi fick sitta utomhus i snålblåsten. Jag trodde allvarligt talat att jag skulle förfrysa. Och den buffé de fick ta som nödlösning innehöll knäckebröd med någon skagenröra på, köttbullar, potatis, gravad lax, sill och en ljummen västerbottenostpaj. Det kändes så sjuuuuukt fattigt.

Vi åt och drack upp så snabbt vi kunde, det gick typ inte att sitta där utan att skaka sönder av köld, och sedan promenerade vi längs vattnet och tog oss till färjan utanför Gröna Lund. Vi tog båten över till Slussen och satte oss på ett ölhak på Götgatan. Där var det varm och skönt.

Det är precis såna här kvällar som man drömmer om när man flyttar till Stockholm. Okej, inte de kalla buffékvällarna, men de varma umgängeskvällarna med vackra utsikter, båtturer, djupa samtal och skratt. Promenader på kullerstenar, ljudet från glädjetjutande personer från diverse attraktioner på Gröna Lund, färjornas tutor och låga samtalsröster på Södermalm.

Tyvärr fick jag inte så många sådana kvällar under tiden jag bodde här, med tanke på att jag flyttade upp när hösten började och att vintern tog vid kort därpå. Men jag lovar dig, Stockholm. Jag kommer tillbaka för mer.

Detta är inlägg 85 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

 

0 Comments