J O B B

O M G I V N I N G

P E R S O N L I G T

Musik och nöje Omgivning

Recension: Queen, Adam Lambert och Freddie

26 november, 2017

Nu har det gått fem dagar sedan vår lilla konsert-tripp till Stockholm. Jag har äntligen kunnat smälta, reflektera och kategorisera de upplevelser och känslor som infann sig i mig under tisdagskvällen på Friends Arena. Jag har ju en tendens av att blåsa på helt ohämmat när det kommer till beskrivningar och utsvävningar kring mina musikupplevelser, och jag tänkte att jag kanske kunde se lite mer nyktert på Queen-konserten efter några dagar. Att jag skulle landa först. Jag ska med det sagt försöka hålla mig någorlunda lugn i inlägget nedan, men helt ärligt så tror jag att det kommer att spåra. Ledsen för det. Hoppas ni orkar läsa ändå.

För att inte totalt tappa bort mig i målande beskrivningar och frispråkiga hyllningar så tänkte jag att jag kör en punktlista med de saker som fastnade djupt inne i min bröstkort och som har klarast färger i minnet så här fem dagar efter.

▪️  Direkt när jag slog mig ner upptäckte jag den vithåriga tanten som satt framför mig. Jag såg aldrig hennes ansikte, men håret var kritvitt och hennes gubbe i stolen bredvid var gammal. Det fick mig att le. Och typ gråta. Så himla fint. Jag tänker mig att de stod på ståplats när Freddie och grabbarna rockade Råsunda -86. Och jag tänker på min egen morfar som spelade in Queens framträdande på Live Aid-scenen, och när Freddie Mercury spelade pajas och gjorde tokiga grejer på scen så loopade han VHS-bandet på något sätt så att rörelserna upprepade sig. En 80-talets boomerang om man så vill. Och hur morfar varje gång han hör en Queenlåt säger ”Han e bra, han Queen!”. Fina morfar. Och fina vithåriga tant vars händer klappade livligast på hela bänkraden under Radio GaGa:s klassiska handklappstifo.

▪️  Adam Lamberts ödmjukhet inför den man han vikarierade för. Han pratade länge och hjärtligt om Freddie Mercury och gjorde klart för hela publiken att han inte var där för att försöka ersätta honom. Det går ju inte. Han var där för att han älskar Freddie lika mycket som vi, och att han ville hylla Freddie tillsammans med oss. Det var ett befriande snack som på ett sätt stack hål på elefantballongen i rummet, jag tror han vann mångas respekt där inne genom att göra så. Och att Adam sedan var lika excentrisk, frispråkig, energisk och tokig som Freddie var på scen var också härligt att se.

▪️  Efter typ 6-7 låtar smet pappa (han som fick biljetterna i födelsedagspresent av oss döttrar) ut från det stora rummet och vi undrade vad som hänt. Han kom tillbaka efter en stund – iklädd en Queen-tisha som han varit iväg och köpt i merch-ståndet. Fina pappa. Älskar honom för det.

▪️  Den sköra sången som bara Brian May kan leverera, i låten som pappa, jag, och syrrorna alltid landar i efter en kväll med gitarr och sång. Love of my life. Att få höra den – på riktigt – betydde så mycket. Och när Freddie ”kom ut” och sjöng de sista stroferna bröt jag ihop totalt. Man såg honom så tydligt på skärmen att det kändes helt overkligt. Jag är rädd för döden, känner mig ambivalent och nervös inför idén om andar och förstår om varenda en av er tycker jag är en stor tönt. Men för mig var Freddie närvarande där. Vi träffades för första gången. Vi sjöng ihop. Och när det blev för känslosamt vickade han barnsligt på rumpan och försvann.

▪️  Det desperata gitarrsolot i Bohemian Rhapsody innan opera-sektionen drar igång. Tusentals gånger har jag ”neeneeneee”-at och ”piududuu”-at de där tonerna och nu fick jag göra det till Brians Mays magiska fingrar mot strängarna i samma lokal. Ordet gåshud är inte ens applicerbart.

▪️  Jag har sett live-DVD:n från de storslagna konserterna på Wembley -86 så många gånger att jag inte ens kan räkna. Och förutom att jag lärt mig alla wailningar, beats och andra live-effekter har jag lärt mig exakt varenda ord som yttras mellan låtarna. Och något som sitter lika fast som en torkad tomat i min ryggrad är den lilla slinkan av ”de-do” som Freddie sjunger när han leker med musiken. Han sjunger ”de-do-de-do-de-do” och publiken svarar. Han utmanar dem, går upp i skalan, går ner igen, drar ut på tonerna och lattjar loss. Och publiken följer hans varenda andetag. Det hela avslutas med att Freddie tröttnar på att publiken inte går att lura, så han säger ”Fuck you”. Som liten tjej drömde jag om att jag växelsjöng den där sången med honom. Så när Freddie vandrade ut på den stora bildskärmen och började sjunga just denna lekande slinga var jag ju lyrisk. Och att hela Friends upplevde samma leksamma stund var så himla härligt. Snacka om bucket list-moment.

▪️  Ni som känner mig vet ju att jag i princip gråter varje dag. Det handlar givetvis inte om hulkande och hjärtskärande storgråt, utan det är oftast lyckotårar, tårar av rördhet och ömhet. När de första orgeltonerna till Who wants to live forever drog igång kan ni ju gissa om jag grät eller inte… Och laserskådespelet som följde de intima tonerna var så vackert. Det här är verkligen en av världens mäktigaste låtar, enligt mig. Jag lägger den som länk här i slutet, för er som vill ha lite härlig stämning till de sista raderna i detta inlägg.

▪️  Om jag ska säga någonting som jag tyckte var ett litet minus så är det perfektheten i Adam Lamberts röst. Missförstå mig rätt, han är en helt sjuk sångare, det register han har är fantastiskt. Problemet är bara att jag vant mig vid att lyssna på liveversioner där Freddie tar en lägre oktav för att rösten är sliten, eller där rösten till och med försvinner eller brister på någon enstaka ton. Och jag älskar verkligen det där genuina. Adam behövde inte ta en lägre oktav. Hans röst brast aldrig och han kunde till och med waila över de höga toner som Freddie normalt sett inte kunde ta när han sjöng live. Fy fan, jag låter så sjukt otacksam nu, och det är verkligen inte så att jag vill ta bort något från Adam. Kanske är jag bara tvungen att hitta något att peka på för att lätta mig samvete för Freddie där uppe i himmelen.

Det var det! Jag är otroligt glad att vi köpte biljetterna till pappa och att vi fick se Queen live, på ett annorlunda sätt, ihop. Det betydde nog mest. Och känslan av att både vara totalt emotionellt nedbruten men samtidigt känna sig starkt som Hercules är nog nåt av det bästa jag vet. Hallelujah!

Ps. Roboten som tidigare skrämt livet ur mig har jag nu försonats med.

Tack för att ni läst! Hoppas ni har en fin söndag!

0 Comments


Jobb Min vardag

GBG-STHLM-JKPG-STHLM-GBG

6 november, 2017

Kajsa åker på turné!

Haha, inte riktigt. Men det blir ett ordentligt flängande i veckan som kommer. KUL! Idag sitter jag och jobbar med Pro Hockey-texten om Rasmus Dahlin som ska in om några dagar. Ser så himla mycket fram emot att se hur den blir i magasinet, löjligt peppad!

Imorgon kommer Lisa hit och har sleepover, ibland kommer det över mig att hon ska ut och resa i fyra månader från början på januari och fylls på riktigt ögonen med tårar. Hur fan ska jag överleva? Hon kommer ha the time of her life, tho… Så jag är självklart jätteglad för hennes skull. Men för att maxa tiden med henne så mycket jag kan innan hon åker så är sleepovers och systerhäng en stor del av min november och december.

På onsdag åker jag till Stockholm. Där ska jag sköta verksamheten hos Gameday när Samuel är borta. Skrev om det här, så ni vet ju redan hur taggad jag är. På fredag blir det Hockeysverige-jobb i Globen när NHL-matchen mellan Ottawa och Colorado spelas i stan. Det blir häftigt! 

På lördag är det upp tidigt som gäller, då ska jag ta bussen till Jönköping där härliga Rögle-supportern Jenny Karlsson bjudit in till en nätverksträff för kvinnliga hockeysupportrar. Jag åker dit för att hålla en liten föreläsning och för att skriva lite om träffen för Hockeysverige. Det ska bli roligt! På söndag är det tillbaka till Stockholm för ytterligare tre dagar på Gameday innan jag återvänder till Göteborg.

Ska ni hitta på något kul i veckan? 🙂

0 Comments


Omgivning Samhälle

Movember 2017 – Let’s go!

1 november, 2017

Nu är det äntligen dags för Movember igen. För er som inte känner till konceptet är det ett initiativ som syftar till att samla in pengar till förmån för forskning kring prostatacancer. Ni kan läsa mer om Movember här.

I fjolårets insamling satte jag ett mål på 10 000 kronor, vilket kan tyckas ganska högt. Men som morot hade jag att jag skulle klä på mig målvaktsutrustning och ställa mig i ett hockeymål när mina kollegor Peter och Uffe sköt slagskott på mig. Det ska tilläggas att jag aldrig någonsin stått i ett ishockeymål tidigare, jag hade inte stått på ett par skridskor på år.

Vi nådde målet – och jag ställde mig i mål. Det hela filmades och vi lade upp det på Hockeysverige.se. Klicka på länken om ni vill se hur det gick för mig.

I år ville jag höja insamlingsmålet ytterligare, och utmana mig själv ännu en gång om vi når dit. Summan är satt till 15 000 kronor och jag hoppas med er hjälp kunna räcka ända fram. Jag är i planeringsfasen med vad min utmaning ska bli, och hoppas kunna återkomma med det innan veckan är slut. Men insamlingen är igång redan nu! Så kom igen och hjälp mig nå målet, glöm inte att det är för ett viktigt ändamål!

Min insamling hittar du här.

Happy Movember!

0 Comments


Jobb Min vardag

Stockholmsvecka och miniutbildning hos Gameday

31 oktober, 2017

Förra veckan var jag i Stockholm och gjorde en hel drös spännande grejer. Bland annat träffade jag Magnus Pettersson från Enskede IK, klubben som gått från att vara toppande och selekterande till att satsa på bredd och blivit utsedd till Årets förening 2016. En hjärtvärmande historia, reportaget kan ni läsa här.

Jag besökte dessutom Svenska Ishockeyförbundet och träffade det digitala kommunikationsteamet där. Emma Spennare och jag tog en lunch och pratade om massa spännande grejer. Hon kommer ner till Göteborg nu under TV-pucken, så då ska vi försöka ta vid där vi slutade.

Sist men inte minst hängde jag en hel dag med Samuel på Gameday, och han hade en snabb utbildning i hur man sköter arbetet där. Samuel behöver min hjälp under några dagar när han är borta, så jag blir vikarie-Kajsa på lagret. Ska bli så sjukt kul! Jag som har en lång bakgrund inom handelsbranschen, och som älskar allt som har med butikslogistik och kundservice att göra, kommer ju att njuta av varenda stund. Det kan jag verkligen sakna med tiden på Media Markt, lagerarbetet. Att hålla koll på produkter, möta glada kunder i varuutlämningen och se till att de blev nöjda. Så om ni vill att någonting ska bli levererat av mig ska ni passa på att beställa något mellan den 9:e och 15:e november!  Vem vet, jag kanske får feeling och skickar personliga hälsningar till alla. 😃

Om inte annat kan ni hänga med på Gamedays instagram under dessa dagar, ni som följer mig sedan tidigare vet ju att jag har svårt att hålla mig borta från instatory…

Här kommer lite bilder från lagret, i varje låda finns kepsar, halsdukar, hoodies, linnen, matchtröjor, tishor och massa annat från NHL, NBA, MLB och NFL. Ni fattar ju att man känner sig som ett barn i en godisaffär när man kommer dit.

 

Jag avslutade veckan med en hejdundrande 30-årsfest för min nära vän Madde. En rätt fin vecka helt enkelt. Hoppas ni också hade det bra!

1 Comment


Jobb Min vardag

Stockholmbound.

24 oktober, 2017

(Utsikten från huset jag bodde i när jag bodde i Stockholm. Saknar den något enormt.)

Stockholm har blivit lite av en avlägsen bekant man tagit upp kontakten med och helt plötsligt träffar jätteofta. Idag träffade jag henne igen, och vi ska hänga hela resten av veckan.

Min kompis Madde ska ha 30-årsfest på lördag och jag ska jobba här uppe några dagar innan det. Tanken var att jag skulle ha åkt upp förra helgen, när en av mina äldsta (och härligaste) vänner Sussi hade 30-årsfest. Jag insåg ganska sent att jag var oundvikligt begränsad när det gäller ekonomi, så jag skulle inte kunna åka upp två helger i rad. Har haft sån jävla ångest över att jag inte kunde gå på hennes drömmiga fest, usch, vad ledsen jag blev att jag inte kunde lösa det. Haft jättesvårt att skaka av mig det där. Men hon såg ut att ha en svinhärlig kväll, och det gjorde mig glad.

Imorgon ska jag träffa Emma på Svenska Ishockeyförbundet och på kvällen ska jag göra en intervju inför Supersöndag på Ungdomsfotboll. På torsdag och fredag kommer jag att hänga på Gameday för att utbilda mig vidare i verksamheten samt ta mig tid att klippa nästa fansfilm som vi gjort. Dessutom har jag två andra artiklar som ska skrivas, bland annat en text till magasinet Pro Hockey. Det är en liten milstolpe i mitt journalistiska hockeyliv, och det känns verkligen ärofyllt att få skriva ett långt reportage om Frölundas backtalang Rasmus Dahlin, till en sån kultbetingad tidning.

Jag ska dessutom passa på att träffa så mycket Stockholmskompisar som möjligt när jag är här. Thowe, Sussi, Claudia. Fint som snus.

Tack för att ni följer, hoppas ni får en bra vecka!

0 Comments


Livet Personligt

All the single ladies.

23 oktober, 2017

Jag vill berätta om en härlig sak som ganska nyligen ploppat upp i mitt liv. Det hela började med att jag flera gånger i somras kände mig ensam. Inte ensam som i att jag inte hade några vänner eller att jag saknade min familj, utan snarare ensam i en livssituation. Jag är numera den enda singeltjejen bland mina nära vänner. Men även om jag såklart längtar efter tvåsamhet och någon att skeda med på söndagsmorgnarna så trivs jag ändå rätt bra med att vara singel. Och jag orkar inte stressa. Eller jaga för den delen.

Kombinationen av att trivas som singel och att inte ha några singelvänner är ganska komplex. Mina vänner vet hur sjukt glad jag är att dom har det bra med sina förhållanden och familjer (dom spyr på mig för att jag skriver sådär nu, dom tycker jag är töntig som ens känner att jag behöver förklara mig) och det går inte att förneka att man helt plötsligt befinner sig i två olika situationer i livet. Vilket ofta leder till att man kanske inte vill eller har möjlighet att tillbringa kvällarna på samma sätt. Och folk som säger ”Åh, är du singel? Passa på att njuta!” har inte tänkt på att det inte är så lätt att ”njuta” när man är ensam singel i sitt gäng. Ska jag gå runt på stan, gå på AW:s, göra singelgrejer själv då, eller hur tänkte ni? För övrigt är hela njut-så-länge-det-varar-tänket så sjukt töntigt, det finns ju faktiskt dom som mår dåligt av att vara singlar och inte kan njuta överhuvudtaget. De kanske bara njuter när de lever i en relation. Och folk som säger så måste ju ha det rätt kasst i sina egna relationer? Men men. Åter till mitt lilla projekt.

Jag tänkte att jag inte ville vara singel själv längre, och att jag saknade människor i samma sits. Människor som ville maxa singelskapet med härligt umgänge, nya vänskaper och roliga aktiviteter. Så jag startade en Facebook-grupp. Vi är numera nära 300 singeltjejer i Göteborg som connectar med varandra. Vissa tjejer är jättenöjda med att vara singlar och andra längtar och söker efter tvåsamhet. Det är allt ifrån nyinflyttade 20-åringar som behöver ett nytt kompisgäng, till 40-åriga singelmammor som vill hitta nya bekantskaper. Det är folk ifrån hela Sverige, från olika branscher, uppväxter, familjeförhållanden och med olika intressen. Det enda kravet är att du ska vara singel och tjej och bo i Göteborg. Visst är det häftigt?

I vår grupp kan man skriva om man är rastlös och vill ta en power walk med någon, eller om man är sugen på ett glas vin och tjejsnack, eller om man vill anordna en shuffleboardturnering eller bowlingkväll. Ingen ska känna sig ensam. Några av oss har redan varit och femkampat, gått ut och dansat och haft vinkväll.

Jag älskar mina vänner och min familj över allt annat (nu spyr dom på mig igen) men herregud vad härligt att träffa nya människor i liknande sits och med andra livserfarenheter. Att känna att man kan ”njuta av att vara singel” med andra som också njuter. Det är rätt nice ändå.

Är du singeltjej och bor i Göteborg? Hör av dig till mig så fixar vi in dig i gruppen! ❤️

0 Comments


Jobb Min vardag Omgivning Samhälle Sport

Futebol dá força = Fotboll ger styrka

12 oktober, 2017

Ibland (läs väldigt ofta) blir jag extra berörd av vissa jobbuppdrag jag gör. Idag var jag med om det. Igen.

Jag var på Svenska Mässan där Bris hade nätverksträff. En otroligt intressant eftermiddag där vi hörde om bland annat psykisk ohälsa bland ensamkommande barn, vikten av att hitta ett socialt sammanhang för dem samt rapporter om sexuella övergrepp inom barnidrott. Imorgon kommer jag att blogga om dagen på Ungdomsfotboll.se.

Det som berörde mig mest var Frida Persson och hennes organisation Futebol dá força. Jag kände inte till dem sedan tidigare, men fick en pratstund med Frida innan hon skulle gå upp och hålla sitt föredrag. Jag rös under vårt samtal säkert 4-5 gånger. Och jag bestämde mig efter cirka 10 sekunder av vårt samtal att jag ska göra en lång intervju med henne till Supersöndag på Ungdomsfotboll. Men jag måste bara skriva av mig lite innan dess.

”Futebol dá força” betyder ”Fotboll ger styrka”. Organisationen startades av en svensk kvinna i Moçambique, vid namn Cecilia Safaee, och den verkar för att stärka tjejers rättigheter och möjligheter genom fotboll. All praktisk information finns att läsa på deras hemsida, men jag vill lyfta några saker som Frida sade när hon stod på scenen.

Futebol dá força utbildar kvinnliga ledare inom fotboll och i utbildningen går de igenom olika fokuspunkter. Förutom ledarskap och andra kanske mer självklara steg, utbildar man dessutom i självkänsla och självförtroende. Om du som ledare inte vet skillnaden på de båda, och barnen vet nog ännu mer sällan, hur ska du då kunna hjälpa till att stärka både självkänsla och självförtroende för de små? Om du som ledare säger ”nu var du duktig!” efter att ett barn gjort ett snyggt mål eller en snygg brytning, vad händer med barnet då?

När Frida pratade om detta blev jag alldeles varm och skör. Ända sedan jag själv började jobba aktivt med min självkänsla och faktiskt började förstå skillanden på prestation och egenskap, har jag försökt att tänka mer på att inte säga till mina systrar eller till barn jag möter i olika sammanhang att de är duktiga när de gjort något bra. Vet ni hur svårt det är? Och det kanske inte är rätt att sluta med det, men man kanske kan bli bättre på att ge självkänslobetingade komplimanger istället? Ett exempel som hände så sent som igår när jag skulle berömma min syster Lisa. Hon har börjat dansa, fastän hon säger att hon inte kan. Hon gör det för att hon tycker det är roligt. Och hon blir bättre och bättre. Jag har sett henne dansa någon form av street dance nu, och jag blev helt chockad. Vilka moves! Men istället för att säga ”vad duktig du är” eller ”vad bra du dansar” så sade jag igår ”gud, vad du är modig som vågar testa en ny grej. Du utmanar dig själv till personlig utveckling och du är en stor inspiration för mig”. De komplimangerna, tror jag, stärker en människa på ett helt annat sätt. Och vet ni? De komplimangerna är mycket roligare att ge!

Tillbaka till Frida. Åh, så bra att de utbildar i självkänsla och självförtroende. Tänk om vi kan bli bättre på att lära våra barn att man inte måste prestera för att vara värd någonting som människa. Vad fint det skulle vara.

Frida Persson

En annan sak hon sade var att de i organisationen jobbade med att försöka få föreningar och samhälle att tänka annorlunda när det kommer till ungdomar som hoppar av. Fotbollen deltagande peakar vid 12-årsåldern, därefter är det väldigt många som slutar. Både killar och tjejer. Frida sa: ”Det är inte ungdomarna som tappar intresset för idrotten, det är idrotten som tappar intresset för ungdomarna”. Hon fortsatte sedan på spåret att vi borde bli bättre på att se ungdomarnas behov. Istället för att bara acceptera att en ungdom slutar för att han eller hon börjar gymnasiet borde vi ställa frågorna ”hur kan vi göra för att du ska kunna fortsätta spela även om du går på gymnasiet? Hur kan vi anpassa oss? Hur kan vi få fotbollen att passa in i ditt liv?”. Det är troligtvis jättemånga barn och ungdomar som slutar för att de aldrig ens tänkt tanken att klubben skulle kunna anpassa sig till hur livet faktiskt ser ut för en tonåring. Där har vi misslyckats.

Jag ser så otroligt mycket fram emot att träffa Frida igen och få prata vidare med henne om detta. Jag ser fram mot att hjälpa till att sprida ordet om vad Futebol dá força står för och vad de gör. För i en värld där så mycket negativt får ta plats är det viktigt att vi aktivt väljer att lyfta de ljusa historierna. Och det gör jag så gärna. 

0 Comments


Personligt Projekt Kajsa

Projekt Kajsa – sex månader senare

11 oktober, 2017

Shit, vilka blandade känslor som bubblade upp i mig när jag läste inlägget där jag beskrev mina issues med självkänslan. En del av mig fick ont i hjärtat, jag minns hur läskigt det var att sätta ord på allt det där. En annan del av mig blev lite upplyft, jag tror banne mig att det gått åt rätt håll under sommaren.

Som jag nämnde i ett inlägg i våras så började jag träffa en kurator när jag bodde i Stockholm. Hon hette Marlene och var en otroligt go kvinna i yngre 45-årsåldern. När jag kom till henne var jag inne i ett ekorrhjul där jag sade till mig själv att jag hade dålig självkänsla, gjorde mitt bästa för att förändra det och klankade ner på mig själv varje gång jag gjorde något där min låga självkänsla lyste igenom. Marlene lyssnade när jag pratade och pratade i en halvtimme, hur jag rabblade exempel på när jag tyckte att min dåliga självkänsla var ett problem. Sedan frågade hon mig: Har du några positiva egenskaper?

Jag tänkte efter en stund och rabblade jag en del saker. Snäll, lyhörd, omtänksam. Generös, lojal, god lyssnare. Det var saker som jag verkligen tyckte, och fortfarande tycker, om mig själv. Marlene tittade på mig och så sade hon: ”Kajsa, din självkänsla är inte så låg som du tror. En person som har en riktigt dålig självkänsla kan inte säga några positiva saker om sig själv.” Jag blev alldeles paff. Och glad, såklart. Och litet skakad. Om jag nu inte har så dålig självkänsla, som jag självdiagnostiserat mig fram till att jag har, vad är det då som gör att jag tvivlar på mig själv, är självkritisk och har konstanta katastroftankar i mitt huvud? Vad är det som ger mig dåligt samvete över obefintliga fel, gör att jag känner mig som en bluff och konstant jämför mig med andra som är ”bättre” än jag?

Det ägnade vi resten av vår tid tillsammans att nysta i. Och vi landade i något så luddigt och komplext som prestationsbaserad självkänsla. Jag kan alltså sätta ett värde på mig själv, jag vet att jag har bra egenskaper. Men jag försöker ändå bygga min självkänsla genom att prestera och visa mig bra. Vilket jag kan göra hur mycket som helst, men som ni redan vet har ju prestation inte med självkänsla att göra utan med självförtroende. Mitt problem ligger alltså snarare i att jag måste prestera för att må bra, det räcker inte bara att veta om mitt värde.

Denna sommar har jag försökt att tänka på detta. Det har inte varit speciellt lätt med tanke på att jag satsat så hårt på min frilansverksamhet, som inte skulle överleva om jag inte presterar hela tiden. Men jag har sett en tydligare koppling nu till när jag inte riktigt varit nöjd med en prestation (även om min kund varit det), så mår jag sämre. Jag tror på mig själv, jag vet att jag är en rätt god person. Lik förbannat kommer hjärnspökena och hemsöker mig så fort jag publicerat en text, eller annat innehåll på min hemsida eller för en kund. Tänk om det inte är tillräckligt bra? Och det behöver inte vara en arbetsprestation heller, det kan vara hur snygga kläder jag har på en AW, hur städat jag har det hemma när jag får gäster eller hur bra jag kör bil när någon sitter i passagerarsätet. Teorin i de fallen är ju att jag ska tänka att jag ändå har ett värde, att det ”bara är prestation”, att det inte har med min person att göra. I praktiken har det inte varit lika lätt. Men jag försöker.

Målet nu är att hitta en balans. Jag måste kunna prestera dåligt utan att det knäcker mig och får mig att oroa mig inför nästa gång. Jag är ju för fan bara människa. Och jag måste kunna prestera bra utan att sväva iväg på ett glittrande moln (även om det är rätt så härligt när man väl gör det). Jag duger som jag är.

Jag har läst en del om att meditation kan hjälpa och det önskar jag verkligen att jag gjorde oftare. Jag tänker mig också att jag borde säga till min familj och vänner att de ska påminna mig varje gång jag visar tvivel på självkänslan. Att de ska säga ifrån om jag klankar ner på mig själv av onödiga och orimliga anledningar. Kanske borde jag sätta klyschig lapp på spegeln där det står ”DU ÄR BRA SOM DU ÄR”? Vi får se. Det går sakta framåt och frågetecknen har rätats ut. Men jag har också läst att sånt här tar tid. Så istället för att klanka ner på mig själv för att det går långsamt ska jag försöka uppskatta den lilla resan jag håller på att göra.

Tack för att ni läser. ❤️

0 Comments