Jag hade först inte tänkt skriva detta inlägg men när jag satt och resonerade med mig själv insåg jag att argumenten för att inte skriva bara var fega bortförklaringar och rädsla för att ”ge sig in i debatten”. Så för att bibehålla någon form av respekt för mig själv, och framför allt för att visa min respekt för andra tjejer, vill jag dela med mig av en sak som hände mig för knappt ett år sedan.

Det var sen höst, eller början på vinter, jag minns inte riktigt. Jag hade skrivit sporadiskt med en kille på en dejtingapp och det visade sig att han bodde väldigt nära mig på Kungsholmen i Stockholm. Vi bestämde att vi skulle ta en promenad senare i veckan men när det blev svinkallt frågade han istället om jag ville komma hem till honom på ett glas vin.

Då jag vill se mig som en person som tror det bästa hos folk tänkte jag inte ens i termer av otrygghet, läskigt eller riskfyllt. Det var först när jag berättade för ett par personer som står mig nära att jag skulle hem till en kille och dricka vin i veckan som jag blev tvungen att ta osäkerhetstankarna till mig. Men återigen, jag vill tro gott om människor, så jag sade till dem att jag skulle gå ändå. Jag ville bevisa för mig själv, för andra, att det visst finns bra killar, att det finns personer som inte har onda avsikter. Så jag gick hem till honom.

Jag märkte ganska tidigt att han inte riktigt var min typ, ni vet hur man nästan på ett ögonblick kan avgöra om någon är intressant eller inte. Men jag tänkte ändå att det är trevligt att träffa nya människor, även om det inte blir någon romans. Och jag ville ju inte bara gå därifrån utan att dricka upp mitt glas vin, han verkade ju trevlig inledningsvis liksom. Så vi satt i hans soffa och pratade.

Konversationen flöt på, han hade ett sätt att ”negga” på (ni som läst The Game fattar vad jag menar), men eftersom jag visste att jag inte skulle vilja träffa honom igen orkade jag inte bry mig så mycket om det. Tyckte mest att han blev mer och mer oskön.

Sedan, som en blixt från en klar himmel, mitt under min berättelse om någonting som hänt på mitt jobb för många år sedan så sträcker han ut sina händer och tar tag om min arm och mitt lår. Han drar mig till sig och vill att jag ska sitta närmare. Han lägger över mitt ben över sitt knä. Jag blir nervös, och som symptom för nervositeten pratar jag ännu mer, snabbare och mer livligt. Som om jag trodde att mina ord och gester skulle göra det som höll på att hända mindre obehagligt.

Han var systematisk, han tog lite i taget. Som att han ville att jag skulle vänja mig vid hans framfusighet på något sätt. Lade över mitt andra ben, drog mig närmare, en hand bakom nacken, en på låret. Jag bara pratade och pratade. Fasades in i någon form av chocktillstånd. Han lyfte över mig till sin andra sida och ”placerade” mig på soffans divan, och lade sig på sidan bredvid mig. Jag pratade. Han tafsade. Hans hand gled in under min tröja, in under BH:n. Hela tiden så sa han ”jaha” eller ”jaså”, precis som att han ville uppmuntra mig att fortsätta prata för att han skulle kunna fortsätta med det han höll på med.

När han slickade mig på bröstvårtan och sedan nafsade i min öronsnibb låg jag raklång och kunde inte röra mig. Jag KUNDE inte röra mig. Inte för att han höll fast mig eller för att jag hade ont någonstans. Mina reflexer fungerade bara inte. Insidan skrek ”TA MIG HÄR IFRÅN!” men inte en nerv eller muskel i min kropp lyssnade. Orden ”nej” och ”sluta” var som utsuddade ur mitt vokabulär.

Där låg vi. Han med en uppenbar agenda. Jag med rädsla och inre konflikter. Jag tänkte hela tiden att jag inte skulle besvara minsta lilla rörelse han gjorde, för då kanske han trodde att jag var intresserad. Till slut tog någon form av beslutsamhet över och jag sade att jag nog måste gå. ”Jag ska upp tidigt imorgon…”. Och han lät mig gå, det var ingen big deal.

Det tog några dagar innan jag berättade för någon. Jag förminskade upplevelsen till att det ”hade kunnat vara värre”. Jag svalde alla konstiga känslor som simmade omkring i min maggrop och hela tiden försökte ta sig upp till ett panikartat skrik. Jag skämdes. Jag borde ha sagt något. Jag borde ha gett honom en smäll. Jag borde ha frågat honom om han tyckte det verkade som att jag uppskattade det han gjorde. Jag borde ha gått. Men jag kunde inte. Jag fick skylla mig själv.

Veckorna gick och jag mådde mer och mer illa över vad som hänt. Jag vet att jag skrev till Hanna att jag var så besviken på mig själv. Jag skrev ”är min självkänsla så låg att jag inte ens tycker att jag är värd att ta fajten för i såna situationer?” och ”betyder jag så lite för mig själv?”. Jag trodde helt ärligt att min egen självkänsla var anledningen till att jag hamnade i den situationen. Samtidigt var jag arg. Jag var så jävla arg. Vem var han att få mig att känna så? Vem var han att ta på min kropp utan att fråga? Och hur kunde han inte sluta när han märkte att jag inte gav någon respons? Hur kan man ens tycka det är hett när en tjej ligger som en stel sill, utan en tillstymmelse till gensvar?

Att skriva detta gör att jag återupplever obehaget, och jag mår fysiskt illa för varje tangenttryck. Så kommer det nog alltid att vara. Men jag har bearbetat det. Och jag vet att det finns tjejer som utsätts för mycket värre saker. Varje dag. Jag blöder för dem.

Och en av de värsta grejerna med hela detta är att mina nära personer fick rätt. Det var inte tryggt att gå hem till en okänd man. Och det är såna som han som förstör för alla fina, respektfulla, goda män som faktiskt skulle kunna bjud hem en tjej på vin utan att tafsa på henne utan hennes uppenbara tillåtelse. För jag är övertygad om att de männen finns. De får bara svårare att syns genom bruset som svin och utnyttjande idioter skapar.

Till alla er flickor, tjejer, kvinnor som skriver era historier under hashtagen #MeToo – ni har mitt största stöd och kärlek. Ni är modiga och viktiga. 

Och till alla män som läser #MeToo-historierna och tycker de låter hemska. Ni är räddningen. Använd era röster och era positioner i samhället att förebygga sexuella trakasserier. Det är enklare än ni tror, ni måste bara våga ta steget. Gör det för oss så att vi ska våga gå hem till er i framtiden och käka middag, dricka vin och prata om världsliga ting utan att känna oss rädda.

Ps. Jag hade bara hört om att man kunde bli paralyserad av att hamna i en övergreppssituation, men trodde såklart att jag skulle agera annorlunda. Om ni vill veta mer om det hemska fenomenet ”freeze fright” kan ni läsa den här artikeln.

Här kan ni läsa om projektet ProtectHer, om att förändra attityder hos idrottsmän. 

Stort tack för er tid.