Förra veckan var jag i Stockholm och gjorde en hel drös spännande grejer. Bland annat träffade jag Magnus Pettersson från Enskede IK, klubben som gått från att vara toppande och selekterande till att satsa på bredd och blivit utsedd till Årets förening 2016. En hjärtvärmande historia, reportaget kan ni läsa här.
Jag besökte dessutom Svenska Ishockeyförbundet och träffade det digitala kommunikationsteamet där. Emma Spennare och jag tog en lunch och pratade om massa spännande grejer. Hon kommer ner till Göteborg nu under TV-pucken, så då ska vi försöka ta vid där vi slutade.
Sist men inte minst hängde jag en hel dag med Samuel på Gameday, och han hade en snabb utbildning i hur man sköter arbetet där. Samuel behöver min hjälp under några dagar när han är borta, så jag blir vikarie-Kajsa på lagret. Ska bli så sjukt kul! Jag som har en lång bakgrund inom handelsbranschen, och som älskar allt som har med butikslogistik och kundservice att göra, kommer ju att njuta av varenda stund. Det kan jag verkligen sakna med tiden på Media Markt, lagerarbetet. Att hålla koll på produkter, möta glada kunder i varuutlämningen och se till att de blev nöjda. Så om ni vill att någonting ska bli levererat av mig ska ni passa på att beställa något mellan den 9:e och 15:e november! Vem vet, jag kanske får feeling och skickar personliga hälsningar till alla. 😃
Om inte annat kan ni hänga med på Gamedays instagram under dessa dagar, ni som följer mig sedan tidigare vet ju att jag har svårt att hålla mig borta från instatory…
Här kommer lite bilder från lagret, i varje låda finns kepsar, halsdukar, hoodies, linnen, matchtröjor, tishor och massa annat från NHL, NBA, MLB och NFL. Ni fattar ju att man känner sig som ett barn i en godisaffär när man kommer dit.
Jag avslutade veckan med en hejdundrande 30-årsfest för min nära vän Madde. En rätt fin vecka helt enkelt. Hoppas ni också hade det bra!
(Utsikten från huset jag bodde i när jag bodde i Stockholm. Saknar den något enormt.)
Stockholm har blivit lite av en avlägsen bekant man tagit upp kontakten med och helt plötsligt träffar jätteofta. Idag träffade jag henne igen, och vi ska hänga hela resten av veckan.
Min kompis Madde ska ha 30-årsfest på lördag och jag ska jobba här uppe några dagar innan det. Tanken var att jag skulle ha åkt upp förra helgen, när en av mina äldsta (och härligaste) vänner Sussi hade 30-årsfest. Jag insåg ganska sent att jag var oundvikligt begränsad när det gäller ekonomi, så jag skulle inte kunna åka upp två helger i rad. Har haft sån jävla ångest över att jag inte kunde gå på hennes drömmiga fest, usch, vad ledsen jag blev att jag inte kunde lösa det. Haft jättesvårt att skaka av mig det där. Men hon såg ut att ha en svinhärlig kväll, och det gjorde mig glad.
Imorgon ska jag träffa Emma på Svenska Ishockeyförbundet och på kvällen ska jag göra en intervju inför Supersöndag på Ungdomsfotboll. På torsdag och fredag kommer jag att hänga på Gameday för att utbilda mig vidare i verksamheten samt ta mig tid att klippa nästa fansfilm som vi gjort. Dessutom har jag två andra artiklar som ska skrivas, bland annat en text till magasinet Pro Hockey. Det är en liten milstolpe i mitt journalistiska hockeyliv, och det känns verkligen ärofyllt att få skriva ett långt reportage om Frölundas backtalang Rasmus Dahlin, till en sån kultbetingad tidning.
Jag ska dessutom passa på att träffa så mycket Stockholmskompisar som möjligt när jag är här. Thowe, Sussi, Claudia. Fint som snus.
Tack för att ni följer, hoppas ni får en bra vecka!
Jag vill berätta om en härlig sak som ganska nyligen ploppat upp i mitt liv. Det hela började med att jag flera gånger i somras kände mig ensam. Inte ensam som i att jag inte hade några vänner eller att jag saknade min familj, utan snarare ensam i en livssituation. Jag är numera den enda singeltjejen bland mina nära vänner. Men även om jag såklart längtar efter tvåsamhet och någon att skeda med på söndagsmorgnarna så trivs jag ändå rätt bra med att vara singel. Och jag orkar inte stressa. Eller jaga för den delen.
Kombinationen av att trivas som singel och att inte ha några singelvänner är ganska komplex. Mina vänner vet hur sjukt glad jag är att dom har det bra med sina förhållanden och familjer (dom spyr på mig för att jag skriver sådär nu, dom tycker jag är töntig som ens känner att jag behöver förklara mig) och det går inte att förneka att man helt plötsligt befinner sig i två olika situationer i livet. Vilket ofta leder till att man kanske inte vill eller har möjlighet att tillbringa kvällarna på samma sätt. Och folk som säger ”Åh, är du singel? Passa på att njuta!” har inte tänkt på att det inte är så lätt att ”njuta” när man är ensam singel i sitt gäng. Ska jag gå runt på stan, gå på AW:s, göra singelgrejer själv då, eller hur tänkte ni? För övrigt är hela njut-så-länge-det-varar-tänket så sjukt töntigt, det finns ju faktiskt dom som mår dåligt av att vara singlar och inte kan njuta överhuvudtaget. De kanske bara njuter när de lever i en relation. Och folk som säger så måste ju ha det rätt kasst i sina egna relationer? Men men. Åter till mitt lilla projekt.
Jag tänkte att jag inte ville vara singel själv längre, och att jag saknade människor i samma sits. Människor som ville maxa singelskapet med härligt umgänge, nya vänskaper och roliga aktiviteter. Så jag startade en Facebook-grupp. Vi är numera nära 300 singeltjejer i Göteborg som connectar med varandra. Vissa tjejer är jättenöjda med att vara singlar och andra längtar och söker efter tvåsamhet. Det är allt ifrån nyinflyttade 20-åringar som behöver ett nytt kompisgäng, till 40-åriga singelmammor som vill hitta nya bekantskaper. Det är folk ifrån hela Sverige, från olika branscher, uppväxter, familjeförhållanden och med olika intressen. Det enda kravet är att du ska vara singel och tjej och bo i Göteborg. Visst är det häftigt?
I vår grupp kan man skriva om man är rastlös och vill ta en power walk med någon, eller om man är sugen på ett glas vin och tjejsnack, eller om man vill anordna en shuffleboardturnering eller bowlingkväll. Ingen ska känna sig ensam. Några av oss har redan varit och femkampat, gått ut och dansat och haft vinkväll.
Jag älskar mina vänner och min familj över allt annat (nu spyr dom på mig igen) men herregud vad härligt att träffa nya människor i liknande sits och med andra livserfarenheter. Att känna att man kan ”njuta av att vara singel” med andra som också njuter. Det är rätt nice ändå.
Är du singeltjej och bor i Göteborg? Hör av dig till mig så fixar vi in dig i gruppen! ❤️
Ibland (läs väldigt ofta) blir jag extra berörd av vissa jobbuppdrag jag gör. Idag var jag med om det. Igen.
Jag var på Svenska Mässan där Bris hade nätverksträff. En otroligt intressant eftermiddag där vi hörde om bland annat psykisk ohälsa bland ensamkommande barn, vikten av att hitta ett socialt sammanhang för dem samt rapporter om sexuella övergrepp inom barnidrott. Imorgon kommer jag att blogga om dagen på Ungdomsfotboll.se.
Det som berörde mig mest var Frida Persson och hennes organisation Futebol dá força. Jag kände inte till dem sedan tidigare, men fick en pratstund med Frida innan hon skulle gå upp och hålla sitt föredrag. Jag rös under vårt samtal säkert 4-5 gånger. Och jag bestämde mig efter cirka 10 sekunder av vårt samtal att jag ska göra en lång intervju med henne till Supersöndag på Ungdomsfotboll. Men jag måste bara skriva av mig lite innan dess.
”Futebol dá força” betyder ”Fotboll ger styrka”. Organisationen startades av en svensk kvinna i Moçambique, vid namn Cecilia Safaee, och den verkar för att stärka tjejers rättigheter och möjligheter genom fotboll. All praktisk information finns att läsa på deras hemsida, men jag vill lyfta några saker som Frida sade när hon stod på scenen.
Futebol dá força utbildar kvinnliga ledare inom fotboll och i utbildningen går de igenom olika fokuspunkter. Förutom ledarskap och andra kanske mer självklara steg, utbildar man dessutom i självkänsla och självförtroende. Om du som ledare inte vet skillnaden på de båda, och barnen vet nog ännu mer sällan, hur ska du då kunna hjälpa till att stärka både självkänsla och självförtroende för de små? Om du som ledare säger ”nu var du duktig!” efter att ett barn gjort ett snyggt mål eller en snygg brytning, vad händer med barnet då?
När Frida pratade om detta blev jag alldeles varm och skör. Ända sedan jag själv började jobba aktivt med min självkänsla och faktiskt började förstå skillanden på prestation och egenskap, har jag försökt att tänka mer på att inte säga till mina systrar eller till barn jag möter i olika sammanhang att de är duktiga när de gjort något bra. Vet ni hur svårt det är? Och det kanske inte är rätt att sluta med det, men man kanske kan bli bättre på att ge självkänslobetingade komplimanger istället? Ett exempel som hände så sent som igår när jag skulle berömma min syster Lisa. Hon har börjat dansa, fastän hon säger att hon inte kan. Hon gör det för att hon tycker det är roligt. Och hon blir bättre och bättre. Jag har sett henne dansa någon form av street dance nu, och jag blev helt chockad. Vilka moves! Men istället för att säga ”vad duktig du är” eller ”vad bra du dansar” så sade jag igår ”gud, vad du är modig som vågar testa en ny grej. Du utmanar dig själv till personlig utveckling och du är en stor inspiration för mig”. De komplimangerna, tror jag, stärker en människa på ett helt annat sätt. Och vet ni? De komplimangerna är mycket roligare att ge!
Tillbaka till Frida. Åh, så bra att de utbildar i självkänsla och självförtroende. Tänk om vi kan bli bättre på att lära våra barn att man inte måste prestera för att vara värd någonting som människa. Vad fint det skulle vara.
Frida Persson
En annan sak hon sade var att de i organisationen jobbade med att försöka få föreningar och samhälle att tänka annorlunda när det kommer till ungdomar som hoppar av. Fotbollen deltagande peakar vid 12-årsåldern, därefter är det väldigt många som slutar. Både killar och tjejer. Frida sa: ”Det är inte ungdomarna som tappar intresset för idrotten, det är idrotten som tappar intresset för ungdomarna”. Hon fortsatte sedan på spåret att vi borde bli bättre på att se ungdomarnas behov. Istället för att bara acceptera att en ungdom slutar för att han eller hon börjar gymnasiet borde vi ställa frågorna ”hur kan vi göra för att du ska kunna fortsätta spela även om du går på gymnasiet? Hur kan vi anpassa oss? Hur kan vi få fotbollen att passa in i ditt liv?”. Det är troligtvis jättemånga barn och ungdomar som slutar för att de aldrig ens tänkt tanken att klubben skulle kunna anpassa sig till hur livet faktiskt ser ut för en tonåring. Där har vi misslyckats.
Jag ser så otroligt mycket fram emot att träffa Frida igen och få prata vidare med henne om detta. Jag ser fram mot att hjälpa till att sprida ordet om vad Futebol dá força står för och vad de gör. För i en värld där så mycket negativt får ta plats är det viktigt att vi aktivt väljer att lyfta de ljusa historierna. Och det gör jag så gärna.
Shit, vilka blandade känslor som bubblade upp i mig när jag läste inlägget där jag beskrev mina issues med självkänslan. En del av mig fick ont i hjärtat, jag minns hur läskigt det var att sätta ord på allt det där. En annan del av mig blev lite upplyft, jag tror banne mig att det gått åt rätt håll under sommaren.
Som jag nämnde i ett inlägg i våras så började jag träffa en kurator när jag bodde i Stockholm. Hon hette Marlene och var en otroligt go kvinna i yngre 45-årsåldern. När jag kom till henne var jag inne i ett ekorrhjul där jag sade till mig själv att jag hade dålig självkänsla, gjorde mitt bästa för att förändra det och klankade ner på mig själv varje gång jag gjorde något där min låga självkänsla lyste igenom. Marlene lyssnade när jag pratade och pratade i en halvtimme, hur jag rabblade exempel på när jag tyckte att min dåliga självkänsla var ett problem. Sedan frågade hon mig: Har du några positiva egenskaper?
Jag tänkte efter en stund och rabblade jag en del saker. Snäll, lyhörd, omtänksam. Generös, lojal, god lyssnare. Det var saker som jag verkligen tyckte, och fortfarande tycker, om mig själv. Marlene tittade på mig och så sade hon: ”Kajsa, din självkänsla är inte så låg som du tror. En person som har en riktigt dålig självkänsla kan inte säga några positiva saker om sig själv.” Jag blev alldeles paff. Och glad, såklart. Och litet skakad. Om jag nu inte har så dålig självkänsla, som jag självdiagnostiserat mig fram till att jag har, vad är det då som gör att jag tvivlar på mig själv, är självkritisk och har konstanta katastroftankar i mitt huvud? Vad är det som ger mig dåligt samvete över obefintliga fel, gör att jag känner mig som en bluff och konstant jämför mig med andra som är ”bättre” än jag?
Det ägnade vi resten av vår tid tillsammans att nysta i. Och vi landade i något så luddigt och komplext som prestationsbaserad självkänsla. Jag kan alltså sätta ett värde på mig själv, jag vet att jag har bra egenskaper. Men jag försöker ändå bygga min självkänsla genom att prestera och visa mig bra. Vilket jag kan göra hur mycket som helst, men som ni redan vet har ju prestation inte med självkänsla att göra utan med självförtroende. Mitt problem ligger alltså snarare i att jag måste prestera för att må bra, det räcker inte bara att veta om mitt värde.
Denna sommar har jag försökt att tänka på detta. Det har inte varit speciellt lätt med tanke på att jag satsat så hårt på min frilansverksamhet, som inte skulle överleva om jag inte presterar hela tiden. Men jag har sett en tydligare koppling nu till när jag inte riktigt varit nöjd med en prestation (även om min kund varit det), så mår jag sämre. Jag tror på mig själv, jag vet att jag är en rätt god person. Lik förbannat kommer hjärnspökena och hemsöker mig så fort jag publicerat en text, eller annat innehåll på min hemsida eller för en kund. Tänk om det inte är tillräckligt bra? Och det behöver inte vara en arbetsprestation heller, det kan vara hur snygga kläder jag har på en AW, hur städat jag har det hemma när jag får gäster eller hur bra jag kör bil när någon sitter i passagerarsätet. Teorin i de fallen är ju att jag ska tänka att jag ändå har ett värde, att det ”bara är prestation”, att det inte har med min person att göra. I praktiken har det inte varit lika lätt. Men jag försöker.
Målet nu är att hitta en balans. Jag måste kunna prestera dåligt utan att det knäcker mig och får mig att oroa mig inför nästa gång. Jag är ju för fan bara människa. Och jag måste kunna prestera bra utan att sväva iväg på ett glittrande moln (även om det är rätt så härligt när man väl gör det). Jag duger som jag är.
Jag har läst en del om att meditation kan hjälpa och det önskar jag verkligen att jag gjorde oftare. Jag tänker mig också att jag borde säga till min familj och vänner att de ska påminna mig varje gång jag visar tvivel på självkänslan. Att de ska säga ifrån om jag klankar ner på mig själv av onödiga och orimliga anledningar. Kanske borde jag sätta klyschig lapp på spegeln där det står ”DU ÄR BRA SOM DU ÄR”? Vi får se. Det går sakta framåt och frågetecknen har rätats ut. Men jag har också läst att sånt här tar tid. Så istället för att klanka ner på mig själv för att det går långsamt ska jag försöka uppskatta den lilla resan jag håller på att göra.
Jag och Sofia var smått frusna på vår promenad i helgen. Nio grader sade termometern. Dunjacka sade jag.
Jag är inne i ett härligt work flow nu, med en hel del små uppdrag att pyssla med om dagarna. Jag kan inte berätta alla detaljer riktigt än, men jag beskriver dem lite smått här nedan.
I fredags fick jag besök av Karro, min kompis sedan gymnasiet. Det var längesedan vi sågs och i härligt nostalgisk anda käkade vi tacos och tittade på Idol, precis som vi gjorde varje fredag på gymnasiet. Fint. Dagen därpå gick jag upp tidigt för att blogga på Ungdomsfotboll.se, en text om att vi kanske ska ha lite hopp om framtiden. Jag bloggade också om de rörande fina hyllningarna som NHL gör till spelare, fans, utsatta och avlidna.
Efter lunch började jag preppa inför Frölunda-Luleå som jag sedan åkte till Scandinavium för att bevaka. Det blev en riktig rysare där Frölunda avgjorde med bara 3 sekunder kvar. Gissa om det gick en suck över pressläktaren… sena avgöranden är alltid stressiga för skrivande journalister. Jag träffade Frölundas Lias Andersson som återvänt från New York Rangers för att utvecklas i SHL en säsong. Han berättade bland annat om hur häftigt det var att åka ut genom indianhuvudet, något han drömt om sedan han var liten.
Därefter pratade jag med Luleås Patrick Cehlin som var öppenhjärtlig och ärlig kring hur han mådde i vintras efter att ha åkt på en hemskt hjärnskakning. Den intervjun finns att läsa här.
I söndags åkte jag hem till familjen och hängde. Lisa, jag och Sofia tog en rekordkort promenad, dels på grund av kyla, dels på grund av att Lisa var sjuk. Sedan låg jag och Lisa i soffan och kollade på Justin Bieber-dokumentär och oändligt med sminkvideos. Hörde jag systerhängsklyscha?
Idag är det måndag, och som ni vet älskar jag måndagar. Vaknar nästan alltid med pepp och motivation på måndagar. Så här ser min vecka ut:
Måndag
Telefonintervju inför artikel för Hockeysverige
Lite mailande och mötesbokande
Intervju med fotbollsdomaren Maral, inför veckans Supersöndag på Ungdomsfotboll.se
Middag med Jojjo
Tisdag
Transkribering deluxe (2 långa intervjuer)
Massage (OMG JAG LÄNGTAR KNÄNA AV MIG!)
Onsdag
Skrivarstuga
Middag med Ingrid och hennes bröllopscrew från förra sommaren
Torsdag
Nätverksträff med BRIS på Svenska Mässan, för Ungdomsfotbolls räkning
Frölunda-HV71 i Scandinavium
Fredag
Research och planering inför ett skribentuppdrag för Pro Hockey (Dream come true!)
AW med nyvunnen vän
Det är många saker som NHL är otroligt duktiga på. Personligen tycker jag att de är överlägsna i sociala medier, de har troligtvis 2-3 personer per klubb som jobbar med att ta med fansen bakom kulisserna och in i hjärtat av laget och spelarna. Men en annan sak som man inom världens bästa hockeyliga är bra på så är det hyllningar av olika slag. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag suttit och gråtit av värme och glädje, eller av sorg och skörhet, efter hyllningar i anslutning till NHL-matcher och bortom dem.
Här kommer tre exempel från öppningsveckan, där klumpen i min hals växt sig stor som en hockeypuck och tårarna penslat kinderna som en ismaskin penslar en rink.
Bryan Bickells sista NHL-kontrakt
Den trefaldige Stanley Cup-mästaren Bryan Bickell, 31, diagnostiserades med Multipel Skleros för cirka ett år sedan. Under våren har vi sett hur han tagit beslutet att avsluta sin karriär och gjort sitt sista mål i NHL. En rörande historia om en man som tvingas sluta för tidigt. .Sin sista säsong gjorde Bryan elva matcher i Carolina Hurricanes, men innan det var han nio säsonger i Chicago Blackhawks, klubben han draftades av och vann tre Stanley Cup med. I början av oktober, i år, gick Blackhawks ut med att de skulle signa Bryan Bickell på ett endagskontrakt, så att han skulle få pensionera sig i Chicagotröjan.
Detta berörde mig något enormt. På presskonferensen grät Bickell med sin lilla dotter på armen och i torsdags entrade han isen för sista gången – iklädd en Blackhawkströja. Denna gest av Blackhawks sänder så himla rätt signaler. Hockey betyder allt för många, och säkerligen för Bickell, men när allt är sagt och gjort är det tydligt vad som egentligen är viktigt.
Stand With Vegas
Jag tror fortfarande det är många som har svårt att greppa vad som egentligen hände förra helgen i Las Vegas. Jag inkluderad. Filmer, bilder och berättelser från masskjutningen får hjärtat att fladdra av obehag och det är fysisk smärtsamt att tänka på vad alla tusentals människor måste ha känt när de insåg vad som höll på att hända. Jag önskar av hela mitt hjärta att det kunde göras ogjort.
När Las Vegas nystartade NHL-lag skulle göra sin historiska debut igår kväll, i Dallas, blev Golden Knights-spelarna tvungna att balansera den tunga sorgen och den entusiastiska spänningen och det måste helt ärligt ha varit en lite olustig känsla att stå där. Men med en otroligt liten, men enormt stor, gest visade Dallas Stars sitt stöd, och jag bröt återigen ihop. Efter att ha radat upp sig på andra sidan mittcirkeln, mitt emot motståndarna, åkte samtliga Dallasspelare och ställde sig bakom Vegasspelarna i en tyst handling av stöd och sympati. Så oerhört fint. I högtalarna hördes en röst som sade ”Tonight Dallas stands with Vegas”. Så simpelt, men så starkt.
Man hyllade även två bortgångna personer som stått Dallas Stars nära, bland annat kommentatorn Dave Strader som efter ett år av sjukdom gått bort. Även dessa två hyllningar var värdiga och varma.
The 21st Duck
Anaheim Ducks har någonting de kallar för The 21st Duck. Där får ett barn eller ungdom chansen att vara en del av laget, i år var det 17-åriga Katie Hawleys tur. Katie har drabbats av cancer för tredje gången och hennes vardag består av behandlingar och operationer. Se filmen nedan och försök att inte bli rörd.
Att använda sitt varumärke och sitt kändisskap till något sånt här borde vara en självklarhet för alla med stjärnglans runt sin verksamhet. Så himla viktigt, enkelt och betydelsefullt.
Somliga säger att ”det är så himla amerikanskt och ytligt” med såna här ceremonier, eller ”det skulle aldrig funka i Sverige”. Well, fine. Låt det vara amerikanskt, låt det verka glansigt och polerat och med en agenda. Men lik förbannat skänker det ju tröst, värme och signaler om omtanke till de som vill ta åt sig eller känner sig berörda. Och helt ärligt, vadå inte funka i Sverige? Let’s make it funka i Sverige! Jag tror att vi alla skulle må lite bättre om var och en – stora organisationer som små personer – visade lite mer omtanke, kärlek och sympati.
Instagram fortsätter att cementera sin roll som den största bilddagboksaktören bland sociala medier. Tidigare kunde vi läsa om att de jobbar aktivt med sina kommentarsfilter, för att aktivt arbeta bort stötande kommentarer och trollkonton. De senaste veckorna har de kommit ut med ett gäng nya funktioner för själva bildhanteringen, som vissa känns spännande och roliga.
Här är 5 senaste nyheterna som Instagram presenterat:
Ansiktsfilter på livesändningar
Om du inte fått nog av ansiktsfiltrena (som för övrigt än så länge känns lite trista jämfört med Snapchats filter) kan du nu använda dem när du gör en livesändning med Instagram. Sätt solglasögon eller hundöron på dig själv eller den du filmar, även i direktsändning.
Skräddarsydd färg på Instastory
Denna funktion har jag redan fastnat för rejält. Jag som är smått beroende av att göra (eller i alla fall försöka) göra fina bilder och effekter på min Instastory blev ju helt lyrisk över detta. Detaljernas urmoder har hört bön! Nu slipper du leta efter en nyans på text eller pensel som matchar snyggt till din bild eller film, nu kan du rentav plocka vilken nyans du vill från bilden du vill publicera! Hur drömmigt?! Du hittar funktionen bland färgerna, längst till vänster. Där finns en pipettliknande ikon. Klicka på den och leta upp den perfekta nyansen.
Bild 1: Välj egen nyans till text eller pensel. Bild 2 och 3: Stödlinjer för placering av text, emojis och stickers.
Stödlinjer på Instastory
För en OCD-människa är det aldrig fel att veta säkert att något är centrerat, vågrätt eller i precis den vinkel man vill ha det. Så OCD-människorna (inklusive jag själv) jublade garanterat när stödlinjerna dök upp mitt i Insdtastoryredigeringen. Du behöver inte göra något speciellt för att aktivera dem, och du kan absolut ignorera dem om du vill vara wild and crazy, de bara finns där som stöd om du skulle behöva dem.
”Polls” på Instastory
Omröstningar, eller ”polls” för den internationelle, har länge varit en del av både Facebook och Twitters vardag. Och på Snapchat har vi skickat bilder till våra nära och kära ifrån provhytter, i hopp om att de snabbt som attan ska svara vilken jacka de tycker är snyggast. Nu är det Instastorys tur. Du kan enkelt göra din egen omröstning med hjälp av en sticker och ser tydligt vilket alternativ som fått flest röster. Risken finns väl att denna funktion kommer att användas till förbannelse i början, men om man använder den sparsamt och med ett verkligt syfte kan den vara riktigt användbar. Om inte annat kan man använda den i humoristiska sammanhang, som hockeyvärldens egen komiker Fredde Warg.
Full size-bildspel
Funktionen där man kan lägga upp flera bilder och filmklipp i ett bildspel (med upp till 10 bilder) har tidigare varit begränsad till enbart kvadratiska bilder. Jag som tröttnat lite på de klassiska Instagramkvadraterna var jätteglad när man äntligen fick möjlighet att publicera bilder i stående eller liggande format. Och nu har funktionen alltså kommit även till bildspelen. Dock ej till filmer, och än finns spärren där alla bilder måste ha samma format. Alltså antingen kvadratisk eller stående.
Där har ni dem! Fem nyheter för dig som vill fortsätta experimentera med Instagram.
Det finns dessutom en nyhet som jag tror många ser som ett störande moment. Instagram har i en av de senaste uppdateringarna aktiverat automatiskt ljud på videos i flödet! Jag vet, det är en vanesak, man har ju ofta mobilen på ljudlös oh så vidare… Men ändå! Jag får fortfarande en mikrohjärtattack varje gång en video hoppar igång och jag inte är beredd på ljudet. Förstår inte riktigt varför det inte kunde vara som tidigare.
