Ett… två… serielunk!

Det har spelats 10 omgångar i HockeyAllsvenskan, 12 i SHL. Förutom några enstaka snackisar börjar den där serielunken som vi älskar att hata närma sig. Och den är så välkommen!

För mig innebär serielunken att jag sakta kommer in i rutiner kring resor och matchförberedelser. Jag blir varmare och varmare i kläderna, en känsla man längtar efter inför de där första sändningarna på säsongen när man känner sig ringrostig och inte i sitt flow. Så, välkommen lunk!

Brandlarm och ostoppbara engelsmän

De senaste veckorna har betytt resor till Västerås, Örnsköldsvik, Karlskoga och Jönköping för min del. Och händelserikt har det varit. I Västerås gick brandlarmet några minuter in i den tredje perioden och hela arenan fick utrymmas medan vi fick improvisera och fylla sändningen så bra vi kunde i väntan på att matchen skulle dra igång igen. Första gången en sån grej hände mig, och visst kändes det skakigt, men det var liksom bara att åka med. Vi gjorde så gott vi kunde, jag, Fredrik och gänget i produktionsbussen, och till slut kunde matchen starta igen.

I Jönköping följde vi HV71 som fått en tuff start på säsongen och vars supportrar börjat yttra stor besvikelse och skepticism mot klubben och hur man inlett. I och med detta fick jag i uppdrag att intervjua klubbdirektör Johan Lindbom, som utifrån sett haft en växande press på sig. Det är alltid speciellt att göra sådana intervjuer, jag pratar hellre om framgång och positiva händelser, men det ingår i mitt jobb – och i Johans också. Intervjun med Johan Lindbom finns att se i efterhand här. Jag träffade också en engelsman som inte hade svårt att prata (var tvungen att avbryta honom till slut, vi hade bara en minut på oss, men hade gärna lyssnat längre!) och de goa HV-supportrarna Alexander och Hugo som fick en puck av en Rögle-supporter för några matcher sedan.

Bortom jobbet

De senaste veckorna har vi följ min yngsta lillasyster Maria och hennes fotbollslag Askims IK i kampen att hålla sig kvar i Division 2, som de varit nykomlingar i denna säsong. Förra veckan avgjordes serien och dessa grymma tjejer hamnade på en femte plats i sin nya division, efter en enorm insats under den andra halvan av säsongen. Jag är så stolt så jag kan spricka! Askims IK är klubben jag och alla mina systrar spelat i, Maria är den enda som fortfarande spelar. Hon är den i hela föreningen som spelat längst i Askimströjan, typ 16 raka säsonger. Dessutom var min pappa med och startade damlaget, när jag och Hanna spelade fanns det inget. Och nu står min systerdotter Bonnie vid sidlinjen, med Marias nummer på tröjan, och ropar ”Heja, Askim!”. Så det finns mycket historia och känslor kring den där föreningen och det är med stor glädje jag följer damernas framfart i den regionala fotbollen.