Livet Personligt Projekt Kajsa

Jag och min separationsångest

19 mars, 2017

Jag tror jag nämnt tidigare att jag väldigt sällan får söndagsångest. Jag brukar gilla måndagar och att kicka igång en ny vecka, därför är inte söndagar så jobbiga för mig. Förutom när jag är i Göteborg. Söndagar i Göteborg brukar oftast innebära att det är sista kvällen i min älskade hemstad innan jag går upp tidigare än solen och lämnar henne bakom mig när tåget avgår mot Stockholm.

Separationsångesten som uppstår när mörkret faller på Göteborgssöndagarna har funnits så länge jag kan minnas. När jag bodde i Norrköping och i princip alltid körde bil ner till Göteborg för att hälsa på familjen, var det nästa ännu värre. Då sköt jag så mycket på att säga hej då och börja köra tillbaka till Östergötland att jag ofta kom hem långt efter midnatt. Och varje gång hade jag en klump i både mage och hals. Värst var nästan julhelgen, när jag alltid jobbade klockan 07:00 den 25:e december och var tvungen att köra tillbaka till Norrköping på julaftonskväll, då resten av familjen åt julmiddag och njöt av julefriden. Usch, vad många tårar jag fällt längs Riksväg 40 och E4:n. Att sitta ensam i en bil, med mörkret som enda vän, värkande hjärta och blöta ögon är nog en av de hemskaste sakerna jag vet.

Denna kväll är också hemsk. Jag har ätit middag med familjen, men hade svårt att njuta. Syskonen drog skämt, men jag hade svårt att skratta. Jag fick frågor, men hade svårt att svara. När jag egentligen bör suga in det sista av kärlek, skratt, värme och gemenskap går jag istället in i mig själv och låter ångesten koppla grepp. Och jag vet att om jag säger något till familjen bryter jag ihop. Så istället vänder jag taggarna utåt och är kort och lättirriterad, och försöker komma på andra saker att skylla för det fladdrande bröstet.

Det spelar liksom ingen roll att jag vet att vi snart kommer att ses igen och att Göteborg bara ligger en tågresa bort. Jag kan liksom inte vara resonlig i detta. Det finns inga logiska argument som får ångest att försvinna, eller förnuftiga tankar som ens kan dämpa den. Jag kan inte vara rationell när det kommer till separationsångest. Jag kan bara försöka ta mig igenom den och hoppas att jag inte är för ärrad när jag kommer ut på andra sidan.

Min pappa är den pratigaste personen jag vet. Jag har på riktigt aldrig hört honom vara tyst i längre än 15 minuter, förutom när han sover. Och det går egentligen inte en dag med honom utan att jag behöver säga ”snälla, pappa…. jag har verkligen inte tid att lyssna på detta nu.” Han förstår alltid, för att han vet hur han är. Och det älskar jag hos honom. Och jag skulle inte vilja att han ändrade sig, för hans oavbrutna pladder och höga livsfilosoferingar framkallar oändligt med skratt i vår familj. Men ibland är det helt enkelt oumbärligt.

Idag när jag lämnade familjen, och pappa, för att åka hem till Hanna och Niclas (ska sova hos dem i stan eftersom tåget går så tidigt imorgon), kände jag – förutom den pulserande separationsångesten – ett extra sting av saknad. Pappas tjöt! Eftersom han varit iväg på fotbollsläger (med en annan av familjens tjötmostrar) hade jag inte hunnit få tillräckligt av pappas prat, jag hade inte hunnit bli galen för att jag trott att mina öron skulle falla av. Så med tårarna brinnande i ögonen bet jag mig i läppen och insåg att jag kommer få vänta i några veckor innan jag får plågas av hans evinnerliga stämbandsluftande igen.

Jag vet att det blir bra. Jag vet att när ljuset besegrat natten, när jag väl kommit fram till Stockholms tågstation och stuckit hål på kärleksbubblan som är min Göteborgshelg, så blir det bra. Jag kommer skratta, vara ångestfri och vara mig själv igen. Men just i denna stund. Just här. När mörkret påminner mig om resan från min hemstad. Just nu känns det så jävla, jävla tungt.

 

Detta är inlägg 19 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

 

Saker jag ser fram emot under 2017
De 7 senaste bilderna i min mobil


You Might Also Like

2 Kommentarer

  • Reply Edvard 20 mars, 2017 at 07:37

    Jag känner igen det här så fruktansvärt mycket. Mest dock för att lämna min pappa ensam (han bor i en by i de västerbottniska skogarna). Nu känns det dock bättre när han skaffat särbo, men gosh, the klump in the mage när man skulle sätta sig i bilen och åka därifrån..

    • Reply Kajsa Kalméus 20 mars, 2017 at 07:59

      Åååh, jag förstår dig! Man tror liksom att man aldrig ska komma över saknaden och att man kommer leva med ångesten ända tills man träffas nästa gång.

    Lämna ett svar