Jobb Sport

Alla borde ha en Uffe Bodin i sitt liv

26 juni, 2018

Jag har precis landat i Reykjavik och har två timmar att döda innan det är dags att kliva på nästa plan, som ska ta mig hem till Sverige. Atomer av Dallasluften finns fortfarande kvar i mina lungor och huden på mina armar minns fortfarande hettan som om det vore lika inne på den isländska flygplatsen. Jag har haft en helt fantastisk midsommarhelg, en sådan som gör mig extra tacksam för mitt jobb, mina drömmar och, ja, hela livet i princip.

Men jag ska inte ägna detta lilla inlägg åt mig själv. Istället ska jag fokusera dessa skrivna ord på en av mina kollegor och vänner, ordsmeden från Smedjebacken, Uffe Bodin.

(Jag lever i filisofin att man ska hylla och lyfta de som förtjänar det så ofta man kan. Jag respekterar såklart att det finns de som inte tänker på samma sätt, så om ni tycker att jag hyllar mina kollegor för ofta, sluta läs nu.)

När vi sprang mellan nydraftade, svenska hockeytalanger i pressrummet under American Airlines Center blev jag återigen påmind om Uffes storhet. Jag tror inte riktigt ni förstår hur skillad den här personen är. Han sitter på så mycket kunskap, erfarenheter, kontakter, färdigheter och arbetsvilja att jag fasen blir paff av att jobba nära honom under en längre period.

Vi jämför. När jag ska göra en intervju med någon vill jag helst researcha i minst en halvtimma. Jag googlar, eliteprospectar, youtubar, läser, tittar och undersöker. Allt för att hitta relevanta frågor och för att komma väl förberedd. Jag vill helst skriva mina frågor i förväg, ifall jag skulle tappa tråden i en intervju. Trots alla förberedelser kan jag ändå känna mig osäker och orolig att jag ska formulera mig fel i en fråga eller påstående. Men när Uffe och jag stod mitt i halvcirkeln som omslöts av sju podier, ofta samtliga upptagna av nydraftade intervjuobjekt, och de svenska trillade in en efter en – då hoppade han hej vilt mellan de unga spelarna utan att ens så mycket som dubbelkolla ett namn eller en moderklubb. Han flög fram till Albin Eriksson, David Gustafsson, Filip Hållander, Jacob Olofsson och alla andra svenskar, och ställde frågor som var både relevanta och intressanta. All information om deras karriärer plockade han kvicksnabbt fram ur sitt välsorterade bibliotek av storleksmodell Skönheten & Odjuret. Han var dessutom så avslappnad att han kunde skoja om ungdomarnas kulturella brister inom området Rockyfilm. Jag följde efter, höll i kameran, och sög in allt jag bara kunde av den erfarenhet och lärdom som rann över kanten när Uffes kastrull kokade på högsta värme.

Uffe kan allt när det kommer till hockey. Och jag menar på riktigt allt. Av samtliga amerikanska, kanadensiska, norska och finska journalister som kommit fram till honom under dessa dagar har han alltid kunnat svara på alla deras frågor. Och då snackar vi inte bara frågor om Rasmus Dahlin. Vi snackar frågor om någon tredjemålvakt i divison 2, någon 16-åring som spelar juniorhockey i Kanada och någon tjeckisk forward som tydligen ska vara något extra. Och vi snackar inte bara huvudcoacher i de största ligorna, vi snackar assisterande coacher i andraligan i Tyskland, materialare i Hockeyettan och någons förälder som tydligen hjobbar extra som ismaskinsförare. Lägg där till alla tredjer, löner, klubbfattningar, uttalanden, årtal, antal Stanley Cup-ringar, antal finaler på rad, antal poäng… Jag kan liksom hålla på hur länge som helst. Han kan ALLT. Jag kryddar inte ens.

Han är så omtyckt och respekterad bland nordamerikanska hockeyjournalister att han blir ombedd att joina podcasts, tv-program och skriva i nordamerikanska tidningar och på sajter. Ärligt talat, hur många svenska journalister blir tillfrågad om de vill sitta med i en TSN-sändning med Gord Miller och Ray Ferraro under hockey-VM?

Sedan, som O’boy-pulver på cheesecaken, är han en förbannat duktig skribent. En sådan som gör att man själv vill fortsätta slipa, förfina och utveckla det man håller på med. Han har också en hög integritet och professionalitet i allt han gör, han är ödmjuk, givmild och värnar om sina relationer. Och så är han en riktig flitmyra.

Tack, Uffe, för att jag får hänga efter dig som en uttorkad blodigel och försöka lära mig av allt du gör. Tack för att du inte får panik (eller i alla fall utagerar någon panik) över mina frågor, mina osäkerheter eller mina brister i jobbet. Jag har sagt det förut och jag kommer säga det igen. Du är en sann förebild, både som journalist, skribent och som människa. Och det är fasen viktigt att folk blir påminda om det. Alla borde ha en Uffe Bodin i sitt liv.

 

Nytt uppdrag för 2018!


You Might Also Like

Inga kommentarer

Lämna ett svar