Jobb Livet Personligt

Nästa kapitel.

4 augusti, 2018

(English version below)

Okej. Detta är ett av de läskigaste men mest spännande blogginlägg jag tror att jag någonsin kommer att skriva, i alla fall på ett väldigt bra tag. Jag är inte ens säker på hur jag ska lägga upp det. Börjar jag med hela bakgrunden, eller ska jag bara släppa nyhetsbomben? Oavsett hur det blir är detta enormt för mig, så jag ska försöka fylla canvasen så färgglatt som möjligt för er.

Och jag kör på nyhetsbomben.

Jag ska flytta till New York. 

I mars 2019 tar jag med mig själv, mina drömmar och så mycket av mitt Göteborgshem som jag kan bära, över Atlanten för att landa ett tag i staden jag blev kär i 2010. Jag bestämde mig för några månader sedan, köpte en enkelbiljett och började planera. Känslorna som stormat som en orkan i mig de senaste månaderna har kommit från alla möjliga ändar av det stora känslonätet. Ångest, illamående, upprymdhet, längtan, glädje, sorg, panik, lugn. Och det kommer antagligen fortsätta storma i mig till sekunden flygplanet lyfter från Kastrup i Köpenhamn den 18:e mars (förresten, pappa, kan du köra mig?). Men det är okej. Det är så det ska vara. De där stormarna är vad jag älskar i det här extraordinära fenomen vi kallar livet.

Och nu till bakgrunden. Jag besökte New York för första gången i juni 2010. Det var min första resa utanför Europa. Den långa flygresan hade gjort min hjärna alldeles fluffig och snurrig, men jag kände mig ändå full av energi och förväntan. Från taxins fönster såg jag bilden av den så väl igenkända stadssilhuetten av Manhattan, strax före vi gled in i Holland Tunnel. Mörker, höga ljud och smuts var det sista jag samlade in i intryckslådan innan de snabbt glömdes bort när vi lämnade tunneln och svävade upp mitt i Manhattans puls.

SÅLD.

När jag kom tillbaka till Sverige skrev jag en lista på saker jag ville göra innan jag fyllde trettio. Att bo i New York stod överst.

Jag har besökt staden ett gäng gånger efter den där första resan, och varje gång jag lämnar den fylls jag av en orimlig ledsamhet och en sorg som lägger sig över mig som en blöt filt. Senast jag var där, i maj detta år, frågade jag mig själv när solnedgången kelade med mina kinder genom rutorna på transferbussen, ”Vad fan håller jag på med? Varför lämnar jag det här stället?”. Och där planterades fröet. Efter några dagar hemma, fortfarande med en lätt sorg i bröstet, började jag filosofera. Tänk om jag skulle göra om den där drömmen till ett mål, och göra det målet till verklighet? Jag missade visserligen ”innan jag fyller trettio”-delen, men när jag köpte biljetten tror jag på riktigt att mitt hjärta hoppade över ett slag eller två i den sprudlande rusning det gjorde i mitt bröst. Verklighet.

Här är några ord om framtiden. Jag är extremt ödmjuk när jag går in i hela denna grejen. Jag vet att det kommer att krävas mycket jobb för att komma dit, jag kanske inte ens fixar det. Och om jag gör det så kommer det att finnas miljoner saker som gör hela projektet frustrerande, svårt och utmattande. Men det är inte omöjligt. Och på sistone har jag börjat förstå att det inte finns någonting som kan kallas att misslyckas. Det finns bara lärande, växande och skaffande av erfarenhet. Även om jag återvänder till mitt älskade Göteborg efter bara en månad kommer jag ändå att vara stolt över mig själv för att jag lyssnade på mitt hjärta.

Så vad fasen ska jag göra där?

Mitt mål är att stanna i New York i åtminstone ett år. Dessa dagar scannar jag, pitchar och skapar möjligheter för mig själv att frilansa inom sportjournalistik och innehållsproduktion. Jag hoppas på att samla ihop ett par uppdrag innan jag flyttar, och fortsätta hitta nya uppgifter när jag väl är där. Så länge jag kan hålla mig flytande rent ekonomiskt ska jag kalla New York för min stad. Jag får gåshud bara jag tänker på det.

Avslutningsvis är jag så himla glad att äntligen kunna dela med mig av detta och inte behöva hålla mitt nästa kapitel hemligt längre. Om någon av er har några tips eller råd på hur man löser att leva och jobba utomlands, ni kanske har några jobbidéer eller bara visdomsord att dela med er av, tveka inte att kontakta mig. Jag är så oerhört tacksam för all hjälp och positiv energi jag kan få.

Och sist. Pappa, jag vet att du är ledsen. Jag är ledsen också. Men du vet att jag måste göra detta och faktumet att du sätter din sorgsenhet åt sidan för att låta mig uppfylla mina drömmar får hela min själ att svälla av kärlek och tacksamhet. Jag älskar dig. Och jag kommer hem snabbare än du kan tänka dig.

IN ENGLISH

This is one of the scariest, yet most exciting, blog posts I will ever write. And I’m not really sure how to organize it. Should I start with the whole background or just drop the news? Either way, this is huge for me, so I’m going to try to paint the picture as vividly as possible for you.

I think I’ll just drop the news…

I’m moving to New York.

In March 2019, I’m taking myself, my dreams and as much of my Gothenburg home I can carry across the Atlantic Ocean to live in the city I fell in love with back in 2010. A couple months ago, I started planning and bought a one way ticket. These feelings swirling around in me the last few months have spanned the entire spectrum – anxiety, nausea, excitement, desire, happiness, sadness, panic, tranquility. And they’ll probably keep swirling until the second that airplane takes off from Kastrup Airport in Copenhagen on March 18th (Btw, dad, can you please drive me?).

But that’s fine. That’s reality. These emotions are what I love about this extraordinary thing we call life.

And now to the background part. I first visited New York in June 2010. It was my first time outside of Europe. The long flight had my brain all fluffy and foggy, but I still felt filled with energy and excitement. From the taxi window I could see the image of that well known Manhattan skyline as we headed into the Holland Tunnel. Dark, loud and dirty impressions were the last things I collected before we exited the tunnel and the lights of Manhattan shone brightly in front of us.

SOLD.

When I got back to Sweden, I wrote down a list with everything to do before I turned thirty. At the top of the list was to live in New York City.

Since that first magical trip, I’ve visited numerous times. And with each departure, a heavy sadness sets in and covers me with a damp blanket. The most recent time I was there – in May of this year – I asked myself as the sunset touched my cheeks through the window of the bus “What the hell am I doing? Why am I leaving this place?” And that is when the seed was planted. After a few days home, and still a bit depressed, I started thinking ‘what if I make my dream evolve into a goal and that goal into reality?’ I may have missed the ‘before thirty’ part, but as I bought my plane ticket, my heart was literally skipping beats in my chest. Reality.

Here are some words about the future. I’m extremely humbled getting into this whole thing. I know it will be a lot of work to achieve my dreams; hell, I may not even get there. If I do, there will be a million challenges that will make this mission difficult, frustrating and exhausting. But it is not impossible. And lately I’ve come to realize that there is no such thing as failing. There’s only learning, growing and gaining experience. Even if I return to my beloved Gothenburg after the first month, I will still be proud of myself for having listened to my heart.

So what am I going to do?

My goal is to stay in New York City for at least a year, and at this moment, I’m scanning, proposing and creating opportunities to freelance within sports journalism and content production. I’m hoping to collect a couple of work commitments before I move, and continue to find new freelance agreements as I go. And for as long as I can stay afloat – economically speaking – I will call New York MY city. Just typing that gave me goosebumps.

At last, I’m so glad to finally be able to share this with you all and not have to keep the excitement of my next chapter to myself any longer. If you have any advice about living and working abroad, know of a job opportunity or can provide some words of wisdom, please don’t hesitate to contact me! I’m so thankful for any help and positive energy I can get!

Finally. Dad, I know you’re sad. I am too. But you know I have to do this and the fact that you put your sadness and heartache aside to let me fulfill my dreams makes my soul swell with love and gratitude. I love you. And I’ll be home sooner than you know.

SHL-tipset 2018/19
Alla borde ha en Uffe Bodin i sitt liv


You Might Also Like

Inga kommentarer

Lämna ett svar