Fotbollsklubben Askims IK satsar på integration och öppenhet
När gemenskap och samhörighet är avgörande för framtiden kan något så vardagligt som fotboll vara nyckeln.
Reza och Gholam Reza är levande exempel på detta.
De talar båda fotbollens språk.
Klonk. Det vita klotet knuffar ner det helgröna i biljardbordets bakre hörnficka. Reza Ahmadi sträcker på sig, går runt bordet och letar efter nästa möjliga stöt. Hans motspelare – Gholam Reza Ahmadi – tittar tyst på sin vän. Klink. Den röda bollen slår i kanten precis bredvid fickan på långsidan och Gholam Reza andas ut. Med en suck tar Reza sin kö och backar två steg för att betrakta spelet.
I Askims IK:s klubbstuga har lugnet smugit sig på. På fotbollsplanerna utanför pågår flera träningar i mörkret, med de tappra strålkastarna som hjälp. Det enda som hörs i klubbstugan är det fokuserande mumlet från pojkarna och de spetsiga dunsarna från biljardbollarna.
Reza Ahmadi, 16, och Gholam Reza Ahmadi, 15, har mycket gemensamt. Förutom att de har samma namn kommer de båda från Afghanistan och spelar fotboll i Askims IK.
– Jag har älskat fotboll sen jag var liten, säger Reza när ungdomarna tagit plats i den röda tygsoffan med de svarta kuddarna som tillsammans matchar klubbens färger.
Killarna kom till Sverige för cirka tre respektive ett och ett halvt år sedan. Båda har bott i Göteborg i lite mer än ett år och har spelat i Askims IK nästan lika länge. De bodde tillsammans hos en familj i södra Göteborg när de bestämde sig för att försöka komma med i någon klubb. Pappan i familjen rekommenderade Askims IK.
– Vi fick skjuts av pappan och fick vara med på en träning. Vi blev jätteväl mottagna, berättar Gholam Reza.
– Jag började träna med laget och jag tyckte om tränaren och lagkamraterna. De tyckte om mig också. Efter en vecka började serien och jag gjorde hattrick i första matchen. Efter de kallade de mig för ”lagstjärna” och ”Reza hattrick”, säger Reza som spelar med pojkar födda 1999.
Gholam Reza gjorde också mål i sin första match och spelar nu med pojkar födda 2000. Båda ingår i de ordinarie trupperna.
Från parkeringsplats till gräsplan
I Afghanistan växte killarna upp cirka femtio mil ifrån varandra. Ingen av dem tillhörde en klubb i sitt hemland utan använde gatan som fotbollsplan när de spelade med sina kompisar. Gänget brukade lägga några kronor per person och köpa en plastboll. Som målstolpar använde de stenar. De flesta spelade med tofflor men de som hade det bättre ställt kunde köpa riktiga fotbollsskor. Reza och Gholam Reza spelade med tofflor.
– Det var jätteroligt. Jag älskade fotboll. Jag vill fortfarande spela så, men i Sverige har det aldrig blivit av, säger Reza.
I den extrema värmen spelade kompisarna tills de inte orkade mer för att sedan gå till närmsta hus för att be om vatten.
I ett steg att ge andra nyanlända samma möjlighet som Reza och Gholam Reza fått har Askims IK startat ett flyktingprojekt där de bjuder in till spel och aktivitet på klubbens fotbollsplaner. Det hela började med att klubbens sportchef, Lasse Boquist, kört förbi ett närliggande hotell som sedan några år tillbaka används som transitboende för flyktingar. På parkeringen utanför hotellet stod en grupp människor och spelade fotboll precis på det sätt Reza och Gholam Reza gjort i Afghanistan.
– Vi är ju ändå på plats under dagarna, så det är klart de ska få använda våra planer. De ska inte behöva använda tomflaskor som målstolpar, säger Lasse Boquist som tror att initiativ som deras är ett stort steg i att öka integrationen.
Han belyser skillnaderna mellan stadsdelarna Askim och Bergsjön i Göteborg. Etnicitet och kultur i de båda områdena visar stora kontraster mot varandra.
– Det är som två skilda världar. Och för att få någon ordning i det här landet måste vi börja blanda mer, säger Lasse.
”Det handlar om att skapa ett vi”
Karin Gimbringer är mamma till fyra barn varav tre spelar i Askims IK. Hon sitter i klubbens styrelse och är en av de ansvariga för integrationsprojektet. I klubbstugan, två dagar innan pojkarnas biljardspel, berättar Karin att det första steget var att få föräldrarna engagerade. Och gensvaret var enormt. Tillsammans samlade föräldrar, spelare och ledare in fotbollsskor, benskydd och målvaktshandskar som kan användas när flyktingarna kommer för att spela.
– Jag önskar att vi kunde göra mycket, mycket mer. Men det här är en bra start, säger Karin.
Hon fortsätter:
– Det är viktigt att vi blir mer medvetna och börjar integrera mer aktivt. Vi är dessutom en stadsdel som kan dela med oss, på så många plan. Och idrottandet är ett lätt sätt att integrera.
Detta resonemang har även Göteborgs politiker tagit fasta på. De senaste månaderna har man avsatt speciella pengar för just merkostnader i samband med att man startar upp aktiviteter för nyanlända och flyktingar. Bettan Andersson (V) är ordförande i idrotts- och föreningsförvaltningen i Göteborgs kommun och hon säger att sådana projekt betyder mycket för många.
– Idrotten är en mötesplats som sträcker sig över alla gränser. Förutom att de nyanlända får någonting att göra betyder det också att de blir inbjudna i vårt samhälle.
Hon poängterar att det inte bara är de nyanlända som hjälps av initiativ som Askims IK:s.
– Det betyder också mycket för de som är bosatta här att få möta människor som befinner sig i den situationen som våra flyktingar är i. Det handlar om att skapa ett vi. Inte ett vi och ett dem. Det tror jag är den största vinsten, säger Bettan Andersson.
Karin berättar om positiva effekterna med att aktivera sig. Hon arbetar som skolsköterska på en friskola i Göteborg och möter barn och unga ifrån olika kulturer i sitt arbete. Hennes erfarenhet och bakgrund har gett henne en förståelse för vad kropp och själ behöver i pressade situationer. Inte minst vad en aktivitet kan betyda för personer som gått igenom traumatiska händelser.
– Träning i sig är så viktigt. Det lindrar stress, du får bättre mathållning. Alla rutiner som sätts ur spel när du är deprimerad eller befinner dig i kaos kan lättare återställas.
På flykt genom Europa
Reza och Gholam Reza sitter i varsin soffa i klubbstugans hörn. Biljardköerna vilar mot väggen i hörnet mitt emot. Lamporna i rummet speglas i fönstret och man ser knappt mörkret utanför. Men det finns där.
De två vännerna berättar om sina resor genom Europa för att slutligen starta ett nytt liv i Sverige. Gholam Rezas föräldrar bestämde att det var bäst att han lämnade Afghanistan och han bestämde själv att det var Sverige han skulle försöka ta sig till. Han berättar att hans föräldrar och två systrar är kvar ihemlandet men att han har ansökt om att få hit dem. Han pratar lågmält och försiktigt. Blicken är sänkt. När han får frågan om familjen vet om att han spelar fotboll i en klubb tittar han upp.
– Ja, de vet att jag spelar. Jag ringer dem en gång i veckan och när jag spelat matcher berättar jag hur det gick. De är stolta över mig, säger Gholam Reza med en starkare röst.
Reza ler när han hör sin vän prata. Hans historia låter annorlunda. När Rezas pappa försvann spårlöst flyttade resten av familjen till mammans bror i Iran. Modern hade varit sjuk en tid och gick bort efter ett i år det nya landet. Reza bodde kvar med sina fyra syskon, men tillvaron var strulig.
– Situationen för afghaner i Iran är inte så bra. Vi bodde där utan papper och vår morbror hade problem med missbruk. Vi kunde inte gå i skolan, inte spela fotboll i en klubb. Och ekonomin var inte så bra heller. Till slut pallade jag inte, berättar Reza.
Han var 13 år när han rymde. Målet var att nå Europa och det var först när han kom till Grekland som han hörde många prata gott om Sverige.
– Jag hade jättemycket tur. Jag känner många som åkte till Grekland och fastnade där i två, tre eller fem år. Jag var på flykt i två månader.
Men att han till slut nådde Sverige betydde inte att han kunde slappna av. Han har fortfarande sina syskon kvar hos morbrodern i Iran och tänker på dem varje dag.
– Jag bor fritt och kan göra nästan allt. Men jag har dåligt samvete för mina syskon. Först hade vi ingen kontakt eftersom jag inte hade något telefonnummer till dem. Men nu har vi kontakt och pratar varje vecka. De mår inte så bra.
Reza tystnar och vrider lite på sig i soffan.
– Vi är av samma blod, samma föräldrar. Och jag har det så bra här när mina syskon har det dåligt där nere. Det är jättesvårt. Livet här och där är väldigt annorlunda.
”Man hittar kompisar och blir glad”
Inför säsongen 2016 är det hela tre herrlag med utländska rötter som spelar fotboll på hög nivå. Assyriska, Dalkurd, och Syrianska är alla startade av invandrare under 1900-talet. I Askims IK är det mest svenskfödda ungdomar som spelar vilket både Reza och Gholam Reza ser som en bra sak för sin egen utveckling.
– Man kommer nära samhället och ser hur kulturen fungerar. Man lär sig slangord och andra saker som man inte kan lära sig i böcker, säger Reza.
Hans vän fyller i:
– Jag tror jag hade pratat sämre svenska idag om jag inte spelat fotboll.
När projektet började i höstas kom många flyktingar från transitboendet i Askim. De senaste gångerna har det inte dykt upp någon. Både Lasse och Karin tror att det beror på en kombination av det allt kyligare vädret och att de nyanlända bara stannar i fem-tio dagar på boendet innan de slussas vidare ut i staden och i landet. Det blir svårt att skapa kontinuitet. Men Askims IK ger sig inte. Nästa steg för klubbens integrationsprojekt är att rikta sig till de fasta boendena runt stadsdelen. Och i januari arrangerar föreningen ”Välkommen Cup” där de bjuder in flyktingar från hela Göteborgsområdet att spela en turnering tillsammans med klubbens medlemmar. Det ska finnas plats för aktivitet och sällskap hos Askims IK. Cupen är ytterligare ett steg för att få ut det budskapet.
I soffan diskuterar de unga killarna initiativet med fotboll för nyanlända. De är överens om att idén är bra. Precis som Karin tycker de att fotbollen kan hjälpa till att skingra tankarna – och de talar från egen erfarenhet.
– De som kommer till Sverige nu saknar sin familj och tänker på dem jättemycket. Och när man inte har uppehållstillstånd sitter man mest hemma hela tiden och tänker ”när får jag uppehållstillstånd” och ”hur kommer livet att se ut i framtiden”. Då är det bra att spela fotboll. Man hittar kompisar och blir glad, säger Reza.
– Och det spelar ingen roll att man inte kan språket. Fotbollen räcker. Kan man fotboll så kan man språket.
Gholam Reza nickar.
Vännerna hoppas att de kan bidra och hjälpa till med integrationsprojektet. De poängterar vikten av att ge tillbaka.
– Jag har fått så mycket av Askims IK. Både ifrån laget och lagkamraterna men också ifrån föräldrarna. Så jag vill gärna ge tillbaka, säger Reza och Gholam Reza håller med.
Drömmar om framtiden
Det har nu gått en timme sedan biljardköerna ställdes för att vila mot väggen i stugan. Dörren öppnas och Rezas tränare Johan kommer in.
– Men tjena, killar, utbrister han och ler.
Han går fram till soffan. Reza och Gholam Reza ska spela i en inomhuscup dagen därpå så Johan passar på att peppa killarna inför den. Han behåller mössan på.
– Jag plockar upp dig imorgon bitti, Reza.
– Ja, vi kan sms:a lite senare och bestämma tid, svarar Reza och Johan går förbi biljardbordet, tillbaka mot ytterdörren.
Det sista man ser när han lämnar stugan är den stora ”Askims IK”-logotypen på den svarta jackans skuldror.
De unga killarna börjar sakta landa i sin nya tillvaro. Tankar om framtid och drömmar tar form i deras sinnen. För Gholam Reza finns bara ett mål just nu.
– Jag vill få hit min familj. Jag håller mig till fotboll och att gå skolan nu och när min familj kommer hit kan jag tänka mer på framtiden, säger han.
Reza tittar ner i knät när han hör sin vän prata. Sedan tittar han upp. Han har alltid tyckt om häftiga byggnader och att han drömmer om att bli arkitekt. Med ett leende kittlande i mungipan säger han:
– Om det fanns någon genväg skulle jag vilja bli en känd fotbollsspelare också, även om det kan bli svårt att nå det målet. Men jag kommer aldrig sluta med fotbollen. •
En kommentar
Pingback: