Får man börja heja på ett lag i vuxen ålder?

Följande är ett utdrag från mitt senaste nyhetsbrev – signa upp dig här!

I mitten på maj började jag plöja dokumentärserien Welcome to Wrexham på Disney+. Kort sammanfattat handlar den om två film- och tv-stjärnor (Ryan Reynolds och Ryan McElhenney) som köper en walesisk fotbollsklubb – Wrexham AFC. Klubben har haft tuffa år bakom sig, halkat ur serie efter serie och till slut harvat i division 5 i det brittiska fotbollssystemet i 14 år. Investerarna är fast beslutna om att ta klubben tillbaka till den stora scenen, och dokumentärserien handlar om det arbetet och alla som påverkas. Spelare, klubbledare, supportrar och hela samhället är huvudroller i det som skildras. Lika mycket mänskliga berättelser som fotbollsnörderi. Den tredje säsongen av Welcome to Wrexham pågår i detta nu.

Jag vill först och främst tipsa om serien. Den  är oerhört välgjord och lockar fram både skratt, gråt och mängder med gåshud. Den bjuder dessutom in till diskussioner och väcker tankar och funderingar hos tittaren. – och det är egentligen en sådan fundering jag vill lyfta fram i denna tankebubbla.

När jag nu suttit och varit emotionellt nära de här karaktärerna i ett större antal timmar har jag märkt att sympatierna för klubben Wrexham blivit större och större. Det är givetvis inget konstigt med det, Wrexham är protagonisten och som man vill att det ska gå bra för. Rätt vanligt när man tittar på en film eller serie, va?

Men jag har kommit på mig själv att följa Wrexham även utanför tv-serien. Hur går det för dem i detta nu, vad väntar härnäst, vilka spelare får lämna, och kanske framför allt – var kan jag köpa en matchtröja?

Detta beteende har triggat frågan i mig: Måste det finnas någon direkt koppling mellan en själv och det lag man hejar på? En pappas lag, en första liveupplevelse när man var fyra år, en stad man vuxit upp i? Och får man ens börja heja på ett lag i vuxen ålder?

Som förespråkare av sportens förmåga att förena, läka, lyfta och hålla vid liv så vill jag hävda att man får det. Vad spelar det egentligen för roll vilken anledning man har till att heja på ett lag? Är det verkligen så viktigt hur och när den emotionella kopplingen mellan supporter och idrottsförening uppstod?

Motargumenten kanske i och för sig inte handlar så mycket om grunden till supporterskapet och hur man hittade dit, utan i stället hur de långtida, trogna, vått-och-torrt-supportrarna reagerar när det helt plötsligt dyker upp nya frälsta på deras läktare eller i deras flöden. ”Här har vi stått sedan den tuffa krisen 2002 och ni glider in när vi går bättre än vi gjort på över 20 år?”. 

Det här ska man givetvis ha respekt för. Supporterskap är heligt och för många den största kärleken man har i sitt liv. Jag gissar att beteendeexperter skulle säga att det är fullt normalt att reagera med skepticism, irritation och en känsla av äganderätt när någon främmande plötsligt kliver in i den kärleksbubblan. Jag förstår det också. Känner vi inte alla så ibland? I musikens värld till exempel, när någon plötsligt är nyfrälst och besatt av den artist eller det band man lyssnat på och följt hela sitt liv?

Det är här medkänslan kommer in. Empatin. Öppenheten. Förståelsen. Kanske till och med glädjen. Den större bilden. Tänk vad fint att en till själ hittat till denna underbara bubbla och känner samma saker som jag gör. Tänk att vi nu är ännu fler som kan heja fram vårt lag och gråta till deras nederlag, trösta varandra. Tänk att man kan hitta till nya bubblor av gemenskap även senare i livet. Tänk att vi är fler som kan fuldansa till samma favoritmusik.

Så här har ni mig nu. Wrexham AFC:s senaste supporter, nyfrälst och besatt. Redo att komma in i bubblan med er andra. Snälla, ta emot mig!