Livet,  Omgivning,  Personligt,  Samhälle

One Love Manchester.

Jag har sett många välgörenhetskonserter genom åren. Den första var Live Aid, som jag såg ett ologiskt antal gånger på pappas inspelade VHS-band. Konserten var en maratonsändning, så det behövdes en hel drös videoband. Jag såg den igen ett flertal gånger när jag köpte DVD-utgåvan. Samma sak med uppföljaren Live 8. Konserterna för Haiti, Katrina-offren, barn i nöd. Alla är de oerhört känsloframkallande och oftast väldigt välgjorda och genuina.

Men det blir något annat när det inte handlar om sjukdomar, naturkatastrofer eller olyckor. När det istället handlar om offer för vidrigt våld och iskalla monster. Känslorna blir skarpare, jobbigare, verkligare. Ingenting är luddigt, allt blir greppbart. Det blir vasst, distinkt och glasklart.

Jag kommer inte skriva någonting om vad jag kände efter det fasansfulla dådet i Manchester den 22:e maj 2017. Ni som läst min text om Stockholmsterrorn tidigare i år vet hur jag reagerar när sådant händer. Och för er som inte läst vill jag återigen vara tydlig – d e t  ä r  i n t e  s y n d  o m  m i g. Det gör bara ont.

Jag vill stället skriva om konserten som hölls ikväll, nästan två veckor efter att terrorn visat sitt ansikte för barn, ungdomar och vuxna kort efter att Ariana Grande avslutat sin föreställning i Manchester Arena. Tanken var att jag skulle ha konserten på i bakgrunden medan jag sprang omkring och flyttpackade och tampades med mina förkylningsdemoner. Det slutade med att jag satt på exakt samma plats i soffan från att spelningen startade, till att den slutade. Tre timmar alltså. Med undantag för de minuter jag stod upp och gråtdansade till Arianas ”Break Free”.

Har ni inte sett konserten än – gör det. Hela klippet finns längst ner i detta inlägg.

Det här tar jag med mig från One Love Manchester.

Musikens förmåga att knäcka dig.

Musikens förmåga att smula sönder dig, äta upp dig, gråta ut dig, sätta ihop dig, göra dig starkare. Jag går in i en bubbla av kärlek, känslor och energi. När jag tittar på sånt här så står allt annat stilla. Jag vet att det låter klyschigt att säga att musiken är universell och att alla kan förstå varandra genom en gitarr, en rytm eller en pianoslinga. Men det ÄR så. När jag sitter där pratar jag med miljoner människor världen över. Människor jag aldrig mött, människor jag inte visste existerade. Vi pratar med varandra och förenas. Jag förstår dem och de förstår mig. Jag har miljoner människor i mitt nätverk som alla pratar samma språk, precis vid samma tidpunkt. De sitter bredvid mig. Även om jag sitter ensam i min lägenhet, iklädd en alldeles för urtvättad hoodie och med en halväten taco i soffan bredvid. (På en tallrik såklart. Jag är väl inget djur?!) Och när jag känner denna gemenskap knäcks jag och sätts ihop. Gång, på gång, på gång.

 

Girl Power!

Ni som läst mina tidigare inlägg om musik har säkert uppfattat att jag lyssnar övervägande på manliga musiker och band. Det är inget medvetet val, det har bara blivit så. Jag lyssnar mycket på kvinnliga artister också, men de har inte präglat min uppväxt, ungdom och musikalista spirit så mycket som de manliga. Med det sagt så vill jag säga att jag är så otroligt glad att vara vid liv i en tid där så många duktiga, starka, modiga, rakryggade, smarta, levande, badass-tjejer verkar på all världens musikscener. När Miley Cyrus framträdde med sin nya ”Inspired” och lät den raspiga och djupa rösten komma till rätta njöt jag för fulla muggar. Katy Perry stod för starka ord och ett lika starkt framträdande av en akustisk version av  ”Part of me” som gick rakt in i själen. Och förutom de vi fick se idag har vi ju ladybossarna Beyoncé, Rihanna, Zara Larsson, Lady Gaga och många fler fantastiska brudar som rockar runt och inspirerar, motiverar och är förebilder för morgondagens ledare, drömmare och doers. Jag älskar det!

 

Ariana Grande

Den här tjejen bara växer och växer på mig. Jag började lyssna på henne så smått för några år sedan, när Break Free blev min och Hannas go to-låt när vi ville dansa som dårar eller sjunga sönder rösterna i bilen. Som alltid tycker jag om när artisterna är vokaliskt duktiga vid liveframträdanden, och efter några snabba YouTube-sökningar märkte jag ju att Ariana var helt magisk live. Mitt favoritklipp är när hon framträder med I Have Nothing inför presidentparet Obama i Vita huset (och hon iskallt säger ”What’s up? How are ya? till dem innan hon börjar sjunga).

Men efter konserten i Manchester, den där terrordådet ägde rum, har jag fått upp ögonen för henne på ett helt nytt plan. Jag läste att Arianas show präglades av att lyfta upp tjejer, boosta dem, ge dem en safe space att vara sig själva. Hon pratade om feminism, tjejers rätt att vara, rätt att drömma och rätt att ta för sig. Hennes budskap i sina konserter är att alla är lika värda, att kärlek är det finaste vi har och att världen blir en bättre plats om alla visar respekt och vördnad mot varandra. Bara efter att ha läst det där fick jag en annan bild av den 23-åriga popdrottningen. Och när jag sedan läste hennes hjärtskärande inlägg några dagar efter dådet, där hon berättade att hon skulle återvända och hålla en välgörenhetskonsert i offrens namn, grät jag en skvätt på jobbet.

Sist men inte minst. När Arianas vän och medarrangör till konserten, minns ej vad han hette, berättade att Ariana hade ringt till honom bara någon dag efter dådet och sagt ”Vi kan inte sitta här och inte göra någonting” växte hon ytterligare. Hon visade att hon är en medmänniska i sorg, precis som alla andra, och att hon som har den ekonomiska möjligheten att göra någonting symboliskt förstår vikten av att faktiskt göra det. Initiativ och motivation. Tänk vad lite det krävs för att något ska bli så stort och så fint som konserten ikväll. Men någon måste ta steget. Och det gjorde Ariana.

Terrorismen är inte död. Men musiken lever.

Musik avväpnar inte terrorister. Musik kan inte stoppa ondska. Men musik tillåter dig att bryta ihop, sörja, förenas, hoppas, drömma, skratta, sjunga, leva och tro. Och för mig är det så otroligt viktigt för att orka gå vidare. Jag hämtar min energi från musiken för att orka ta mig upp på fötter igen när mörkret omsluter min värld och ger mig en rak höger. Musiken ger mig ork att ta fighter jag borde ta, beslut jag räds och hjälp jag behöver. Den gör mig skör men odödlig. Så – nej – terroristerna kommer inte att stoppas av sådana här initiativ. Men för att vi sköra själar ska få en chans att återhämta oss och finna tillbaka till någon form av mening med hela livet är det förbannat bra att musiken ger oss den möjligheten.

Detta är inlägg 89 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *