När man blir sjuk.

Jag har lyckats dra på mig en retsam halsont som liksom skrapar sönder min hals så fort jag pratar eller harklar mig. Är dessutom lite yr och dåsig och vill helst sova hela tiden. Det lär ju bryta ut till någon form av förkylning om jag vår spekulera fritt, men tajmingen på detta just nu är ju inte optimalt.

Får ni också en känsla av hopplöshet när ni blir sjuka? För mig är det nästan skrämmande. När jag blir sjuk och orkeslös tappar jag verkligen all motivation, all livsglädje och alla drömmar är som bortblåsta. Jag börjar tänka negativt, massa ”tänk om”-tankar greppar tag i mig och det känns som att jag aldrig kommer bli glad igen. Helt sjukt. Ena dagen skriver jag ett sånt här inlägg (om hur drömmarna blir oändligt stora när motivationen och livsruset tar över) och nästa dag känns det som att jag aldrig kommer att kunna uppnå en endaste dröm. Jag tänker att jag aldrig mer kommer vilja träna, att nu tappar jag allt som jag byggt upp. Jag tänker att jag aldrig mer kommer kunna jobba, eller brinna för någonting. Jag tänker att någon aldrig någonsin kommer vilja ha mig – för kolla hur äcklig och trött och sliten jag är nu?

Så himla stört. Jag vet ju att detta bara är tankar som kommer att försvinna, och jag vet ju att det blir såhär varje gång jag blir sjuk. Men det är lika energitömmande varje gång. Man hamnar på noll. Och det finns ingen glass eller Netflixserie i världen som kan få en att klättra upp utan man får vänligt vänta ut sjukdomshelvetet och sakta men säkert fyllas med liv, motivation och livsglädje igen när kroppen själv är redo.

Fotnot: Jag är fett opepp på att lägga upp en bild på när jag själv ligger i sjukpyjamas och med smutsigt hår så jag lägger upp en bild på sovande hundvalpar istället. Känns bättre så. (Foto: Flickr)

Detta är inlägg 88 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog