Livet Personligt

Den oförglömliga 30-årsfesten!

3 juni, 2017

Jag har medvetet sugit lite extra på denna inläggskaramell. Det har nu gått exakt en vecka sedan jag firade mina 30 år på denna jord tillsammans med närmare 50 av mitt livs viktigaste pusselbitar. Känslorna har sakta börjat placerats i fack i mitt huvuds bibliotek och jag börjar känna att jag äntligen kan greppa dem. Förstå dem. Och nu känner jag mig redo att återberätta den fina kvällen den 27 juni 2017. Detta inlägg innehåller massor med bilder, hoppas det lyser igenom vilken kanonfest det var.

Min familj var en enorm hjälp hela dagen, och när vi väl skulle ge oss av till den underbara lilla gården jag hade hyrt, Björnekulla Gård i Frölunda, så var det mig som alla fick vänta på. Men jag hade hållit tidsschemat (det fanns ett oerhört detaljerat sådant) nästan hela vägen, så jag grämde mig inte så mycket över det.

Vi kom fram till Björnekulla strax efter 17 och började fixa det sista. Bål skulle blandas, ballonger skulle hängas, mat skulle preppas och tårtor skulle dekoreras. Vi passade på att ta lite foton innan gästerna kom.

Hannas byxdress var en ren sommardröm. Hon var så himla fin!

Niclas hade också somrig outfit dagen till ära.

Anna och Maria såg ut som änglar.

Pappa hade sina fina linnebyxor som han köpte av mig när jag jobbade i klädaffär. För 15 år sedan. Fortfarande stiliga!

Mitt hjärtas fyra komponenter.

Första gästen var Uffe. Min fantastiska kollega, vän och idol, som hade tagit sig tid ur sitt sjuka jobb- och livsschema för att fira mig på västkusten. Därefter kom Karro, Madde och så småningom trillade det in folk varannan minut. Alla samlades på innergården och minglade lite med fördrinkar och nya bekantskaper. Det är så läckert det där, när man har en stark koppling till var och en på en tillställning, vissa har jag känt sedan jag var barn, och många av dem har aldrig ens träffats. Så himla fint.

Hanna höll ett litet välkomsttal när alla kommit – hon blev utnämnd till spontan toastmaster kvällen innan när jag insåg att jag inte tänkt på vem som skulle hålla ställningarna på festen – och sedan gick alla in i festlokalen och tog plats vid middagsbordet.

Det bjöds på italiensk buffé, och den verkade uppskattad. På bilden ovan är kusin Vincent framme och säger lite diskret ”Jag såg att Ingrid gick omkring med ett glas vin… Finns det vin?”. Så himla go. Han hade inte förstått att det fanns alkohol till maten utan hade tagit med sig eget. Så när han såg sin flickvän med ett vinglas blev han lite konfundersam. Jag pekade honom i rätt riktning och sedan drack han vin resten av kvällen. Sötnöt.

Jag hade min älskade solemate till syster bredvid mig till bords och på andra sidan satt hennes Niclas. Jag trivdes som fisken i vattnet och hade en rätt härlig utsikt över alla mina nära och kära när de konverserade, åt och skrattade.

Under maten höll först Niclas ett tal, där han pratade om  hur han blivit så väl omhändertagen av Kalméus-klanen sedan han kom in i familjen och hur han såg mig som en bästa vän i sin nya stad. Så himla fint. Därefter gick pappa fram, vilket alltid gör mig lite nervös. För er som läst om/var med på min examensfest ifjol, så vet ni ju att vi har en tendens av att bli ganska känslosamma i min familj. Inte för att vi planerar det eller tycker det är kul, utan för att vi i princip gråter om vi ser en snigel som rör sig långsamt och vi tycker synd om den för att den inte tar sig fram snabbare. Det är brutalt mycket känslor i oss. Så när pappa började prata och sedan sjunga på Bruce Springsteens 4th of July, Asbury Park – även känd som Sandy – kämpade jag hårt med klumpar i halsen, rinnande näsa och tårfyllda ögonlock. Pappa sjöng den svenska versionen, den som Ulf Lundell gör, och när frasen ”Åh Kajsa, om du inte fanns vem behövde mig?” kom förstår ni ju vad som hände. MEN. Pappa räddade mig! Han visste att jag inte ville ha ett sånt lipkalas som det hade varit sist, så han avbröt sången och drog upp mina syrror på den tillfälliga scenen. Tillsammans exploderade de av glädje till introt till Springsteens Sherry Darling. Pappa med intensiv gitarr och tjejerna med kazoo:s. Så himla härligt. Framåt slutet släpade Anna upp mig och jag fick stå där uppe med min familj och sjunga. Stod nog mest och flinade tror jag.

Senare, framåt efterrätten – som Maria hade gjort och den var magisk – drog Hanna fram projektorn. Helvete, tänkte jag. Det här kan inte sluta bra. Jag gjorde mig beredd på diverse hemska snapchatfilmer eller annat knäppt vi spelat in genom åren. Och mycket riktigt kom det massa knasiga filmer, men de var alla nostalgitrippar utan dess like. Hanna och jag. Genom åren. Så himla fint.

Efter några minuter av ihopklippta filmer börjar introt till Lejonkungens första scen, och jag hör hur Hanna börjar sjunga. Vad som kommer sen är så otroligt jävla roligt. Och fint. Hanna har alltså spelat in en kopia av första scenen från Lejonkungen där hon själv är någon form av leopard-lejon (kroppsstrumpa och allt) och står och sjunger in i kameran. En musikvideo om man så vill. Jag dog. Jag var i chock. Det var så himla olikt Hanna att göra något sånt där, så jag satt mest och gapade och skrattgrät av tacksamhet. Mot slutet av filmen håller hon upp skyltar där hon avslöjar att hon och jag ska åka till London i fyra dagar i augusti, och att vi ska gå på Lejonkungen-musikalen. Jag blev så sjukt, sjukt glad. Rusade fram till syrran och kastade mig i hennes armar. Älskade, älskade person.

Middagen fortsatte och så småningom började folk bli danssugna. Vi dukade undan ett gäng bord och sedan var det dans som gällde i flera timmar.


Denna bild är fett suddig, men den är så sjukt talande för vad som händer när Lasse Holms – Canneloni Macaroni kommer. Jag och Krönan intar mitten av dansgolvet och sjunger tills rösterna brister. Så har det varit sedan första året i gymnasiet och kommer antagligen fortsätta vara så länge vi hamnar på ett dansgolv ihop.

Vädret var ju fantastiskt, så även sent på natten kunde man vara ute på innergården. Vi dansade till klockan 03, sedan kastade de flesta in handduken. Men vi var en tapper skara som klockan 03:30 satte oss i en taxi och åkte in till stan. Solen var på väg upp, vägarna var disiga och tröttheten knackade i tinningarna men vi bara följde flowet. Jag kom i säng vid 06 och somnade lycklig.

Tack alla som på något sätt uppmärksammat och firat min stora dag. Det här året blir något alldeles extra.

Detta är inlägg 87 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

När man blir sjuk.
Gatufest och sista helgen i Stockholm.


You Might Also Like

Inga kommentarer

Lämna ett svar