Livet Personligt

Tankar om att fylla 30

4 april, 2017

Idag är det exakt en månad till jag fyller 30 år. The big three-oh. Trätt-jo. Dirty thirty. Eller i mitt tycke – i alla fall tänkte jag så när jag var yngre – vuxen.

Jag får en del frågor, från både nära bekanta men också förvånansvärt avlägsna bekanta, om åldersnoja, stress, milstolpar och livsmål. Konstigt det där, hur nyfikna folk är på om man ”uppnått det man velat” när man fyller trettio. Och hur de inbillar sig att deras liv, eller någon annans för den delen, är en typ av mall för hur man bör ha det när man fyller tre decennier. Att alla ska vilja ha det som dem, och att de ”förstår om man känner sig stressad”.

Jag vill vara väldigt tydlig. Jag hyser den största av respekt för hur alla människor runtomkring mig formar sina liv. Om det innebär trygghet i form av kontorsjobb, helger på landet, barn, bil, hund och tacofredagar, eller om det innebär ett day-to-day-leverne med hela världen som hem, utan tankar på morgondagen eller framtiden. Jag älskar att se när personer hittar vad de trivs med och vågar leva det livet fullt ut. Respekt.

Själv är jag någonstans mitt emellan. Ingen tacotrygghet (eller, nu ljuger jag… för satan vad jag äter tacos…) men heller inget globetrotterliv. Men trots att jag inte har allt på plats känner jag mig inte stressad av att fylla trettio. Att fylla trettio betyder styrka, för mig. Det känns som att jag redan haft min ”livskris”, och jag har så mycket positivt att vänta. Åren på trettio-någonting blir för mig en period i livet där jag får chans att vara öppen, lite halvt vilsen, inspirerad, modig, flexibel och längtande. Jag ser så sjukt mycket fram emot det! Det finns så mycket kvar för mig att upptäcka, utforska och utveckla hos mig själv.

Jag ska vara tydlig igen. Jag vill inte leva ensam resten av livet. Ibland längtar jag ihjäl mig efter någon att dela vardagen med och bråka om täcket med. Och jag vill självklart ha barn, giftermål och vara högt älskad. Det finns stunder, rätt ofta faktiskt, som jag ifrågasätter min egen förmåga att ens locka till mig en partner (för att prata darwinspråk) och vad jag gör för fel. Men det har ingenting med min ålder att göra. Den längtan fanns för fem år sedan och den kommer att finnas om fem år. Och det går att ha ont av längtan utan att känna sig stressad. Det går att drömma utan att planera. Jag har så himla mycket kvar att uppnå med Kajsabygget innan jag är redo att bli kär, köpa volvo och skaffa barn. Och just nu ska jag fokusera på att fylla trettio och göra det till något magiskt.

Så tänk en extra gång innan du frågar om någon känner sig stressad över att fylla år. För mig är det lätt att förklara det som jag just skrivit ovan, men det finns säkerligen de som känner sig gråtfärdiga och fyllda av ångest av att vara i min sits. Alla är olika. Och det är så himla, himla härligt.

Den fjärde maj är det dags. Då blir jag vuxen. My own kind of vuxen. Och jag älskar, älskar, älskar att fylla år! Så vill du göra mig väldigt lycklig lägger du datumet på minnet och slänger iväg en/ett  sms/tweet/snap/instadirekt/facebookmeddelande/telefonsamtal/brevduva eller flaskpost. LÄNGTAR! ?

Avslutningsvis bjuder jag på denna bild som jag kallar ”The evolution of Kajsa”, den nalkande födelsedagen till ära. Och en sak är ju säker. Oavsett om eller när jag får barn, så kommer de garanterat vara välsignade med en eldsvåda i huvudet. Puss!

 

 

Detta är inlägg 35 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

När man fastnar i kamerarulle-träsket
Serier, sömn och konflikten dem emellan


You Might Also Like

Inga kommentarer

Lämna ett svar