Personligt Projekt Kajsa

Jag, pratdoktorn och meningen med livet

26 mars, 2017

Första gången jag träffade en psykolog förstod jag nog inte riktigt vad som förväntades av mig. Jag bodde i Norrköping och lade enormt mycket tid, energi och fokus på mitt jobb som försäljningschef på Media Markt-varuhuset i staden. Jag var 24 år, extremt fokuserad på karriär och hade en motorväg framför mig som jag körde i racerfart på för att nå mina livsmål (som då var att ha ett eget Media Markt-varuhus när jag fyllde 30 och kunna pensionera mig när jag var 50). I det här inlägget tänkte jag berätta om mina olika omgångar av psykologbesök och mina erfarenheter från dem, men först ska jag ge er lite bakgrund till mig och min terapi.

Jag flyttade till Norrköping när jag var 20 år och kände ingen i staden sedan innan. Det blev därför naturligt att tillbringa i princip all min tid på jobbet under många år, och de personer jag träffade på den lilla fritid jag hade var endast sådana som jag jobbade med. Och jag älskade det! Jag var alltid glad, peppad, försökte föregå med gott exempel, utvecklades konstant och såg framför mig en strålande framtid med allt jag någonsin kunnat önska. Jag hade en fantastisk chef som såg något stort i mig och gav mig alla möjligheter att växa både som person och som affärskvinna. Jag såg inga gränser. 

Efter fyra år på Media Markt i Norrköping fick jag för första gången i livet erfara vad ångest var. Jag har upplevt stress, press och andra påfrestande känslor under min barndom och ungdom, men aldrig tidigare hade jag förstått hur ångest kändes. Det där trycket över bröstet när man vaknar och oförmågan att kliva upp ur sängen. Svimkänslorna, rädslan för att få en hjärtattack, det omhämmade gråtandet i duschen, den ständiga oron och katastroftankarna. Jag förstod först inte vad det var som hände, jag trodde att jag var sjuk, att jag hade en ”dålig dag” flera dagar i rad och jag gjorde mitt bästa för att ignorera det. Men innerst inne visste jag nog att det var något som hände i mig som jag inte riktigt kunde kontrollera utan hjälp. Så jag sökte mig till en psykolog.

Psykolog nummer 1 – Norrköping, mars 2012

Jag minns inte vad hon hette, så vi kan kalla henne Madeleine. Som jag sade så visste jag inte riktigt vad som förväntades av mig, jag förstod inte vikten av att vara fullkomligt ärlig när jag pratade med henne. När hon frågade hur min arbetsbelastning var svarade jag ”lagom”, när hon frågade om jag saknade min familj i Göteborg sa jag ”jo visst, men jag pratar ju med dem ofta så det är lugnt”. Jag skämdes för att säga som det var, jag vet inte varför. Kanske var det för att jag inte vill betunga henne med mina ”i-landsproblem” eller så var det för att om jag sade som det var så skulle jag kanske behöva svänga av från den motorvägen jag åkte på. Och det skulle ju vara svinläskigt! Så jag gick därifrån utan att ha varit ärlig mot varken henne eller mig själv.

Jag fick en del övningar från henne, jag tror det rörde sig om medvetenhet och mindfulness om jag inte minns fel, som jag testade. Men det var obehagligt. Att sitta ner och fokusera på sin andning och att vara i nuet framkallade snarare mer ångest hos mig, och min grubblande hjärna gick på högvarv. Så när jag träffade Madeleine nästa gång sade jag att jag mådde bättre, att övningarna hade gått bra och att jag kände att ångesten minskat. Jag var oärlig både den andra, tredje och fjärde gången jag träffade henne. Och för varje gång jag gick därifrån mådde jag sämre än vad jag gjort innan. Så till slut gick jag inte tillbaka.

I april 2012, bara några veckor efter att jag slutat gå till Madeleine, jobbade jag helg. Jag befann mig på lagret när allting plötsligt svartnade för ögonen på mig. Jag tog mig in på mitt kontor, stängde dörren och föll ihop. Det var något av det mest obehagliga jag varit med om, och jag var så fruktansvärt rädd. Jag minns att jag ringde min pappa i Göteborg och sade att jag trodde att jag skulle dö, att mitt hjärta skulle spåra ur. Han har en lång historia av liknande (och bra mycket värre) hemskheter, så han förstod direkt vad det handlade om. Min kollega körde mig till akuten och jag fick bekräftat det min pappa sagt i telefon. Panikångest.

För att göra en lång historia kort så blev jag sjukskriven för utmattning och åkte hem till Göteborg. Jag tror än idag att det inte var fysisk utmattning som fick mig att bryta ihop, utan snarare en mental sådan. Att det var så mycket signaler och tankar i min hjärna som jag inte tog mig tid att lyssna på och utvärdera. Så i Göteborg fick jag en uppenbarelse. Jag hade ju sedan länge  bestämt vilken motorväg jag skulle åka på fram tills jag var 50, och pensionen var målet. Helt sjukt! Jag var 24 år gammal och hade siktet inställt på pension!? Så här i efterhand skrattar jag nästan åt det. Uppenbarelsen i Göteborg fick mig att förstå att jag kanske bestämt lite för mycket, lite för snabbt om min framtid. Och jag kände mig tvingad att följa den väg jag valt. Men så kom jag på att det inte var någon annan som bestämde om jag skulle åka på den där motorvägen eller inte. Det var bara jag. Och jag var rätt sugen på att svänga av på en avfart och åka tvärs över motorvägen till något helt annat ställe.

Den uppenbarelsen gjorde att stenar föll från mitt bröst, jag kunde andas igen! Och jag tyckte helt plötsligt att det var roligt att gå till jobbet, jag visste ju att jag inte skulle stanna där för all framtid. När tiden var inne kunde jag, alldeles själv, bestämma mig för att gå vidare.

Psykolog nummer 2 – Göteborg, september 2013

Det lugn jag kände efter uppenbarelsen under sjukskrivningen höll i sig ett bra tag, men runt årsskiftet hade ångesten och nedstämdheten börjat krypa sig in under skinnet på mig igen. Dessutom hände en del andra saker som gjorde mig ännu mer kluven, deppig och nedbruten. Min dåvarande pojkvän gjorde allt han kunde för att jag skulle må bra, men jag såg liksom inget ljus i vardagen. Allt var bara grått. Och jag var inte alls bra mot honom under den tiden. Usch, han gav så mycket kärlek och omtanke till mig. Jag gav honom så lite tillbaka. Jag såg ingen annan utväg än att flytta tillbaka till Göteborg och vi gjorde slut i samband med det.

Att återvända till Göteborg var inte alls så lätt som jag hade trott. Molnen sprack inte upp, gruset i hjärnverksamheten sopades inte undan. Tvärtom, det blev ännu grusigare och mörkare. Helt plötsligt var jag tillbaka på noll! Jag var 25 år, hade sagt upp mig från ett välbetalt jobb och mådde skit. Vem skulle någonsin vilja ha mig när jag var ett vrak? Vem skulle någonsin vilja anställa mig när jag var så skör? Jag försökte få tid hos en psykolog på vårdcentralen, men väntetiden var tre månader (!). Så jag sökte mig privat. Tack och lov hade jag lite pengar från en lägenhetsförsäljning som jag kunde använda till de dyra fakturorna.

Charlotte var lugn och trygg. Jag grät mycket, kände mig svag och stark på samma gång. Men även här hade jag svårt att vara fullkomligt ärlig. Jag försökte snarare styra henne till att säga vad jag ska göra för att må bra, och om hon föreslog som jag inte riktigt vågade hålla med om så nickade jag bara och lät hennes ord passera. Jag träffade Charlotte 10-11 gånger, och vi jobbade mycket med att jag skulle finna lugn i att vara velig. Att jag inte kunde hitta svar och förklaringar och lösningar. Att det var okej att vara ambivalent, att saker skulle lösa sig. Men det räckte liksom inte för mig. Som jag tidigare nämnt är jag en person som vill lösa saker, resonera mig fram till bra vägar att gå och sedan gå de vägarna. Jag vill ha planer, projekt, mål. Min tid med Charlotte gav mig en del lugn, jag var inte lika hysterisk i vardagen och orolig för att livet aldrig skulle bli bra. Men det var något som saknades. Och i och med att Charlotte skulle sluta på firman jag gått till kändes det naturligt för mig att söka mig vidare.

Psykolog nummer 3 – Göteborg, februari 2014

När jag träffade Therese för första gången bestämde jag mig för att vara brutalt ärlig. All in. Nu skulle den här skiten bara lyftas,  monteras ned och granskas. För Therese berättade jag saker som jag aldrig ens sagt till mig själv. Saker jag inte visste fanns inom mig. Jag blottade mig totalt. Och det var så himla skönt! Jag fattar inte att jag inte gjorde det tidigare? Helt plötsligt fick man ju möjlighet att bryta ner alla sina tankar och känslor med hjälp av någon som dels är objektiv och känslomässigt frånkopplad från en själv, dels medveten om hur det mänskliga psyket fungerar.

Redan efter första besöket hos Therese kände jag lite förväntan och pepp, känslor som jag inte känt på typ två år. Ja, det är sant. Det där med längtan och förväntan försvann helt från mig. Jag såg inte fram emot någonting, även saker som jag visste att jag normalt sett skulle räkna dagarna till, typ konserter eller resor. Men när Therese presenterade sin plan för hur vi skulle arbeta, kände jag direkt att det skulle leda till något bra. Vi bearbetade, analyserade, satte upp planer och bockade av mål. Jag träffade henne 10 eller 12 gånger och när hon sade att ”nu är tiden slut” för sista gången kände jag en del rädsla (tänk om jag inte skulle klara att må bra utan henne?) men mest väldigt mycket tacksamhet. KBT var verkligen min grej. Att sätta upp planer, jobba sig igenom sin ångest och lära sig att hantera den. Att det inte är farligt. Det funkar verkligen för mig!

Jag får fortfarande ångest. Oftast är det i samband med att jag ska prestera. Det kan röra sig om en simpel intervju efter en hockeymatch, när jag sitter i webbTV-studio, när jag ska hålla en föreläsning eller när jag ska på en middag med människor jag aldrig träffat förr. Men jag vet nu hur jag ska hantera den, och jag vet framför allt att ingenting kommer att bli bättre av att jag hoppar över att göra det jag känner ångest inför. Och jag kan förklara för mig själv att fladdret jag känner i bröstet inte är en hjärtattack utan nervositet, prestationsångest eller oro. Dom sakerna är inte farliga. Och vet ni vad det bästa är? Att när jag väl tagit mig över ångesttröskeln kan jag oftast ha kul, njuta och känna mig så otroligt grym för att jag inte lät ångesten vinna.

Hela den här vägen från att jobba, jobba, jobba, bryta ihop, sjukskrivas, utvärdera, må bra, bryta ihop igen, flytta och börja om har fått mig att inse två saker.

  1. PENGAR BETYDER INGENTING. Största klyschan, men jag är hundra procent ärlig. När jag mådde som sämst och låg med klumpen i bröstet på soffan hemma hos pappa hade inga miljarder i världen fått mig att bli lycklig. När jag mådde som sämst kände jag verkligen att jag kan leva i en hydda, och bara äta ris, bara jag får må bra, är älskad, får dela med mig av kärlek och känna att jag gör något meningsfullt. Den känslan är så oerhört skön att ha hittat!
  2. JAG LEVER! Att känna ångest, deppighet, oro, ilska och sorg blandat med lycka, kärlek, förväntan och eufori är den största gåvan jag någonsin fått. Jag skulle aldrig vilja gå tillbaka till den person jag var innan allt kom över mig. Visst, ångesten och den låga självkänslan kan få mig att må skit, men det är liksom en del av livet på något sätt. Jag har accepterat det, och då blir det så himla mycket lättare. Alla de där jävliga elementen och känslorna är en del av mig nu. Och de lyckorus och kärleksvågor som kan svalla över mig nu fick jag aldrig erfara innan den där tiden i Norrköping. Underbart! Mer känslor åt folket!

Kurator – Stockholm, mars 2017

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag nu inlett ett arbete med en kurator. Vi kommer inte fokusera på ångest, utan på självkänsla. Jag tror visserligen att allting hänger ihop på ett eller annat sätt, så vi kommer säkerligen prata ångest och oro blandat med personligt värde och självkänsla. Men för att detta inlägg inte ska bli en mil långt (vilket det typ redan är, sorry…) så tar jag det i ett nytt inlägg, framöver.

Om ni orkat läsa ända hit vill jag säga stort tack för att ni engagerar er. Det är så otroligt läskigt att blotta sig så här, men som jag sagt tidigare är de också otroligt terapeutiskt. Och det är fantastiskt befriande. Tack för att ni är med!

Detta är inlägg 26 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

 

Självkänslans baksmälla
När stress blir till förlamning

You Might Also Like

2 Kommentarer

  • Reply B 27 mars, 2017 at 18:26

    Har ingen aning om vem du är, aldrig läst ett inlägg av dig om nånting men såg denna på Facebook. Ville bara säga att jag tycker du är sjukt modig och det är inspirerande att läsa din historia! Man tror automatiskt man är svag för man blottar sig på det sättet men det är precis tvärtom – det är starkt att visa sina sprickor, och ännu starkare att jobba med dom. Lycka till!

    • Reply Kajsa Kalméus 27 mars, 2017 at 19:10

      TACK! Vad fint av dig att ta dig tid att skriva. Jag var så otroligt nervös precis när jag lagt ut det igår, men när flera meddelanden som ditt trillade in förstod jag att det kanske fanns en mening med att jag skulle skriva det där. Jag känner mig starkare. Tack för dina ord.

    Lämna ett svar