Musik och nöje Omgivning

Recension: Harry Styles – Sign of the Times

9 april, 2017

Det ligger ju givetvis en gnutta skam, skratt och självdistans i det faktum att jag lyssnat en hel del på One Direction genom de åren de var som störst (2011-2015). Gångerna är många då jag sjungit med till pojkbandstypiska textrader och melodier, och ibland, när man varit in the mood, faktiskt fällt en tår till en ballad och dansat outtröttligt till en poppig dänga. Att mina yngre systrar (som då var i de lägre tonåren) kunde förenas med mig och Hanna kring fem, sockersöta pojkar var rätt härligt ändå. Och ja, jag såg dem live. Två gånger.

One Direction-eran är högst troligt över och grabbarna jobbar flitigt på separata håll för att återuppfinna sig själva som nya artister. Harry Styles (den medlemmen jag var som svagast för rent musikaliskt) har sökt sig till Hollywood för att pröva lyckan som skådespelare i Tom Hardy-filmen Dunkirk, men utöver det har han jobbat på en solosingel som släpptes i fredags.

Jag har svårt att hitta någonting från One Direction som Harry Styles Sign of the Times påminner om. Möjligen att jag hör en likhet mellan den och Once in a Lifetime från albumet FOUR, men den sistnämnda känns mycket mer light än den här nykomlingen.

Harry har bestämt sig för ett nytt sound, något som känns rätt förutsägbart för en kille som vill sudda ut boyband-stämpeln från sin image. Det nya soundet har mycket mer melankoli och ett annat djup än vad vi tidigare hört i samband med Styles röst. En härlig känsla, om jag får säga det själv.

Med mycket piano i moll, långa släpande fraser och explosioner av trummor och elgitarr påminner låten mig oerhört mycket om David Bowies olika mästerverk. Kanske i synnerhet Space Oddity och Life on Mars, men även lite av tungsintheten i Lazarus från det sista albumet han släppte innan hans sorgliga bortgång (Blackstar, 2016). Det är nog det som gör att jag vid första lyssningen fick en lite sorgsen känsla. Susande rymdelement och sparsamt med instrument i verserna ger en känsla av mystik. Den upprepande texten och de falsettpräglade körpartierna gör att melodin etsar sig fast och när Harry i slutet släpper rösten fri och med en desperation och skörhet sjunger ”we’ve got to get away” vill man sjunga med i äkta Bridget Jones-anda. Uppgivet men hoppfullt. Raspigt men lent. Fint.

Jag ger låten betyget KKK+ efter de första lyssningarna, men jag har en känsla av att den kommer växa på mig. Framför allt är jag väldigt nyfiken på vad Harrys sound kommer utvecklas till, det blir spännande att höra mer av honom framöver. Och att se hur det går för honom på vita duken.

Från inspelningen av Dunkirk. (Foto: The Mirror)

Detta är inlägg 40 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

Repost: Kajsas topp 100 på Spotify
Att hantera ett sönderslitet hjärta


You Might Also Like

Inga kommentarer

Lämna ett svar