Livet Personligt

Mannen med kameran.

2 oktober, 2019

Idag hände någonting som jag bara upplever i den här stan. Kanske (läs mest troligt) beror det på mig, att jag är modigare, spontanare och mer uppmärksam och ömmande för allt det fina i omgivningen när jag har här.

Jag hade varit på den drömmiga och enorma elektronikbutiken B&H på 9th Avenue, i höjd med Madison Square Garden, och handlat lite inför NHL-premiären. När jag skulle gå vidare såg jag en afroamerikansk, gammal man i kavaj sitta lutad mot butiksfönstret i värmen. Han hade kritstrecksrandiga byxor, aningen nötta fin-skor och en stilig hatt. I knät hade han en kamera som såg ut att ha fotat saker vi andra bara läser om i historieböcker. Den var otrolig. Mannen såg avslappnad och snäll ut, och när jag passerat honom var jag tvungen att stanna till. Som så många gånger förr kom den där rösten, den som ibland bara är jobbig, som påminde mig om att jag får antagligen bara en chans att prata med den där personen och den chansen är här och nu.

Jag velade, det var varmt som attan och jag svettades som en dåre. Jag blev förbannad på mig själv för att jag inte bara kunde släppa honom och gå vidare som alla andra människor som passerade. Nej, jag ska givetvis fastna. Jag ska givetvis lägga tid på att gå fram och prata med främlingar som ser intressanta ut, istället för att fortsätta med det som stod på agendan för dagen. Min nyfikenhet får härja fritt och de sociala begränsningarna är som bortblåsta. Jag gick vände och gick fram och tillbaka två-tre gånger, han måste tyckt jag såg helt förvirrad ut, men till slut märkte jag hur benen bar mig hela vägen fram till honom.

Mannen hette Louis Mendes. Han var född i Queens år 1940, samma år som hans kamera tillverkades. Sedan 70-talet har han jobbat som gatufotograf och tagit ”instant pictures” med sin gamla, fina kamera. Han var precis så innerlig som hans ljusa, grumliga ögon gav sken av och efter att vi pratat en stund tog jag en bild av honom och tackade för hans tid. Jag var lite försenad till nästa schemapunkt, men irritationen över att jag inte kan släppa saker lade sig direkt när jag lämnade honom. Det är såna möten som gör livet skimrande.

Om ni är nyfikna på den gamle fotografen hittade jag både Wikipedia-sida och en artikel i The New Yorker som ni kan kika på.

“I’ve been doing this so long, I’ve seen some people whose grandparents I photographed”

 Louis Mendes (By Kajsa Kalméus)

Tillbaka i betongdjungeln.


You Might Also Like

Inga kommentarer

Lämna ett svar