Livet,  Personligt

Gästblogg: Lisa om Kajsa

De senaste dagarna har jag varit sjukt frestad att avbryta min #blogg100-utmaning. Jag har gått och lagt mig alldeles för sent och därefter kommit på att jag glömt att blogga. Men jag har gett mig fan på att jag ska klara det, så jag har klämt ur mig (kanske inte direkt köttiga) inlägg varje kväll.

Idag är inspirationen helt i botten. Jag har inte tagit någon fräck bild, jag har inte gjort något som sticker ut. Men bloggas ska det. Så idag har jag bjudit in min syster Lisa att svara ärligt på sex frågor om mig. Hon får publicera utan att jag kontrollerar det hon skrivit. Litar på henne till fullo.

Natti!

/Kajsa

 

LISA OM KAJSA

Här hade Kajsa inte lämnat nåt utrymme, men jag skriver nån rad ändå. Hej bloggen!!!!! Kul att ses!! Mitt namn är Lisa Adéle Kalméus och är Kajsas näst yngsta syster. Jag är 19 år och bor hemma med Kajsas pappa, min mamma (Anna) och vår lillasyster Maria. Och vår hund Keri. Nu kör vi!!!

Kajsa Kalméus foto.

Om du skulle beskriva Kajsa med fem negativa ord, vilka skulle det då vara?

Envis, mobilberoende, redigeringsbesatt, långsam (i talet), tankspridd

Om du skulle beskriva Kajsa med fem positiva ord, vilka skulle det då vara?

Driven, känslosam, rolig, smart, stabil

När är Kajsa som roligast?

Alltså när är Kajsa INTE rolig. Skrattar som ett as varje gång hon öppnar munnen närmare bestämt. Hon är både rolig när hon försöker och när hon inte gör det. En personlig favorit är när hon pratar och det blir fel (om ni inte visste det så har Kajsa viss svårighet med talet) så hon säger nåt helt sjukt. Som när hon försöker undvika svordomar. Idag på hockeyn kallade hon till exempel någon, säger inte vem, för en ”besynnerlig människa”.

Det här borde Kajsa sluta med.

Hon borde sluta med att gissa på frågor hon inte kan svaret på. Om en fråga ställs till Kajsa, då svarar hon. Direkt. Rakt på sak. Även om hon inte har någon aaaaning om det rätta svaret. Detta är kopplat till en av hennes sämre egenskaper, nämligen envis (Kajsa är oxe). Tilläggas bör att detta skapar många roliga stunder, som när hon gissar på saker kopplat till naturvetenskap som jag vet mer om än henne. Så…. hon kanske inte borde sluta ändå. Något hon definitivt borde sluta med hur som helst är att snooza. För hennes egen, och för min skull.

Det här borde Kajsa börja med.

Kajsa borde börja inse att hon inte ska ställa så höga krav på sig själv. Det är fysiskt och psykiskt omöjligt skulle jag vilja påstå, att vara en perfekt vän, syster och dotter, samtidigt som man är karriärskvinna, modedrottning, partyqueen OCH atlet, och har man och hus och hund och barn. Det går inte. Man får ta en sak i taget. Det är okej att satsa på olika saker under olika perioder, och man kan inte vara allt samtidigt. Det är okej, DU är okej. Bäst, snarare.

Topp tre bästa minnen med Kajsa.

Lägg aaaav vad svårt. Det går ju inte. Jag har levt snart 19 år och har säkert haft lika många bra minnen med Kajsa som det finns dagar. Jag omformulerar frågan, och tar de tre bra minnena som först kommer upp i min hjärna.

1. Vad kan det ha varit, typ 2007? Jag har ingen aning. Hur som helst, mamma, pappa, Maria och jag låg med båten i Fjällbackas hamn och spelade yatzy. Helt plötsligt går någon på båten. Jag får panik och frågar pappa vem det är, och han vet inte heller. Jag kikar ut genom det lilla fönstret och ser där ett par skor med klack gå förbi. Jag fattade ingenting. Sedan var Kajsas ansikte i sittbrunnen. Hon och hennes dåvarande pojkvän hade kommit och överraskat oss alla. Detta kanske känns totalt fånigt, kul kul liksom, men det var faktiskt det. Detta var under perioden hon bodde i Norrköping. Vi träffades extremt sällan, och jag saknade henne varje dag. För mycket för att kunna prata i telefon med henne. För mycket för att kunna säga hejdå efter att hon äntligen hade hälsat på. Och då överraskade hon oss. Det var, until this day, den bästa överraskningen jag har fått.

2. Okej, detta är egentligen alla systrarnas gemensamma minne, men det måste tas upp. Midsommarnatten 2012, Kroatien. När vi satt i sittbrunnen med hela familjen och hela båtgänget bestående av 5 andra familjer, och tillsammans sjöng Queens Love of my life. Och Kajsa och Hanna sjöng Jason Mraz och James Morrison. Den stunden gav mig en sådan där riktigt sjuk känsla. När man vet att man är precis exakt där man är menad till att vara. Det lugnet är svårt för mig att få, men jag fick det där.

3. Kajsa och jag i sängen i vintras. Jag vet inte hur många timmar vi har spenderat tillsammans i min säng. Men i vintras var annorlunda. Då pratade vi om min ätstörning, jag med gråten i halsen och hon med kärlek i blicken. En av många samtal om självkänsla, självförtroende och hjärnspöken. Jag väljer detta minne då jag måste få fram, att utan Kajsa hade jag inte varit någon alls. Hon är en förebild, en jävel på att lyssna, och världens bästa rådgivare. Jag har henne att tacka för mycket.

 

Sådär Kajsa! Nu fick ni er ett göttigt inlägg att läsa ändå, om det är bra får ni avgöra. Jag kan inte skriva kort, där är vi lika helt enkelt. Take it or leave it. Puss puss puss puss <3<3<3

Detta är inlägg 43 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *