Musik och nöje,  Omgivning

Håkan och magi

Fredagen den sjätte juni rullade mörka moln in över västra Sverige och vi stängde av elektroniken i panik när vi insåg hur nära blixtarna var. Bara att springa fem meter från ytterdörren till bilen blev en tuff kamp mot det piskande regnet och gatorna har aldrig varit så öde. Men det gjorde ingenting. Vi visste vad som väntade på andra sidan gryningen. Och oavsett hur konsertvädret skulle bli så kunde inget förstöra våra förväntningar. Vi var lugna.
Solen sänktes sakta över Göteborg och vår del av Ullevi badade i en sval skugga när Stefan Sporséns keyboard plötsligt började tala till oss. Stunden var kommen.
Till en ljuvlig harmoni av jubel, pianospel och sommarluft klev allas vår Håkan Hellström ut på scenen och trollband oss med sitt skeva, ödmjuka leende. En förtrollning som inte skulle brytas på många timmar. Om jag ska vara ärlig är jag fortfarande trollbunden.
Jag har sett Håkan framträda live ett flertal gånger tidigare men detta var något speciellt. Aldrig har jag känt sådan kärlek till musiken. Aldrig har jag känt sådan kärlek till min stad, och alla som korsar gatorna i den. Håkan plockar fram det bästa hos var och en av oss när vi står med blickarna vända åt samma håll, förenade och fridfulla. Ilska, ångest, sorg, frustration, och andra pusselbitar från livets oändliga bygge, är som bortglömda hos oss. Det finns bara kärlek.
Håkan blir bättre och bättre rent röstmässigt, och på något konstigt sätt får han mer kraft och djup i sin ton för varje år som går. Pojkspolingen med det härliga rörelsemönstret och sprittande kropp är den samma som på Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg-albumet men den sköra rösten från Det Är Så Jag Säger Det-albumet har vuxit sig trygg och säker genom åren. Det är en fröjd att lyssna på.
När Håkan går vidare från Tro och Tvivel, den absolut bästa öppningslåten genom alla tider enligt min mening, genom En Vän Med En Bil för att sedan glida in i Du Kan Gå Din Egen Väg är jag så omtumlad att mitt hjärta rusar och mina kinder brinner. Och från den hjärtskärande vackra allsången i kärleksförklaringen Nu Kan Du Få Mig Så Lätt seglar Håkan säkert och ohämmat in i lyckopillret Man Måste Dö Några Gånger Innan Man Kan Leva. Jag levde genom varje ord och kände mig oslagbar.
Flera gånger under kvällens gång vänder jag mig för att snurra ett varv med blicken på de tusentals vännerna bakom mig och på läktarna. Jag förstår vad Håkan menar när han säger att han ”ser var och en av er”. Varje ansikte lystes upp i det starka strålkastarljuset, och av stora leenden. Och var och ett av ansiktena talade till mig genom den varma kvällsluften. Det var magiskt. Jag har varit på sju stora konserter på Ullevi men aldrig tidigare har jag sett en publik på läktaren som stått upp från början till slut. Jag var hänförd.
När Veronica Maggio kommer ut på scenen och stämmer in i den förkrossande Kärlek Är Ett Brev Skickat Tusen Gånger har jag inga direkta förväntningar på vad hon kommer att bjuda på. Och även om jag gillar synen av de två ikonerna som jammade tillsammans där uppe var jag inte direkt hänförd av Veronicas framträdande under hennes första strofer. Tills hon kom in i textraden ”… vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad, när alla löften klingar falskt, nästa gång du lovar någon allt. Vad jag bryr mig om nu är dina armar om mig även om jag vet att jag måste glömma dig.” Hon glider smidigt upp en oktav och sjunger de sista orden med en sån trovärdighet och själ att luften fullkomligt går ur mig och min haka faller ner mot arenagolvet. Rysningen som ilade blixtsnabbt längst min ryggrad och ut över mina armar fick varenda hårstrå på min avslappnade kropp att resa sig. Det kändes overkligt. Mina ögon fylldes med tårar och jag skrek rakt ut till min syster: ”Det där var sjukt!” Där glimmade Veronica till och genast var hon i samma klass som herren till vänster om henne.
Vår älskade göteborgskung bjuder upp till dans i En Midsommarnattsdröm och smickras av den starka allsången i Valborg. När han avslutat sina extranummer till sprakande fyrverkerier står han kvar på scenen länge för att vinka hejdå till sina vänner runt om på Ullevi. Som om han inte vill att det ska ta slut, som om han inte vill vakna ur drömmen.
Någonting förändrades i mig den där kvällen. Jag tar med mig den där magiska lördagen, vart jag än går. Det fanns inte någonting som bekymrade mig där och då och nu när verkligheten slagit mig igen är det en tillflyktsort att kunna plocka fram minnesbilderna och känslorna från den 7 juni 2014. Att veta att jag funnit mig mitt i ögat av kärlekens virvelvind gör mig så otroligt ödmjuk inför vad som kommer i framtiden. Och de andra 69 348 personerna som delade solskenet med mig förstår vad jag menar. Det kommer aldrig vara över för oss.

 

En känslosamt skakig video från inledningen hittar ni här.

Bild lånad från www.hakanhellstrom.se

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *