Livet Personligt Resa

Det här med ångest…

12 februari, 2016

Ni vet den ångesten man kan få när det finns en chans att man har fuckat upp ordentligt. Typ den ångesten som liksom äter upp dig inifrån när du kör i 140 på en 110-väg och det obehagligt bländande blåljuset dyker upp i backspegeln. Eller när man haft ett hetsigt gräl med någon och sedan ska smsa sin allierade vän för att få ur sin frustration över idiotin hos grälobjektet och istället smsar idioten man ska trashtalka. Den ångesten. Den ångesten levde jag med från tisdag kväll fram till igår. (Ps. Händelse ett kommer jag troligtvis att råka ut för igen. Händelse två är orsaken till att jag numera får små, små ångestattacker varje gång jag ska skicka ett sms av hemligare karaktär).

 

Det visade sig alltså att mitt ESTA-intyg inte var godkänt. Eller jo, det var det, men jag kunde inte få fram att det var godkänt någonstans på den där underbara hemsidan. När jag väl satte mig på planet till De Förenta Staterna så hade jag alltså ingen aning om jag skulle komma in i landet överhuvudtaget. 

FullSizeRender-1

Katastroftänkare som jag är (verkligt psykologbegrepp) satt jag alltså 10 000-ish meter upp i luften och funderade på hur jag skulle kunna betala en flygresa hem, hur jag skulle svimma/börja gråta/kräkas när jag fick beskedet att jag inte var välkommen och hur jag skulle stå med tom blick och se på hur de andra med lätta steg vandrade in i detta förlovade land. Men framför allt tänkte jag på hur pinsamt mitt nästa blogginlägg skulle bli när jag efter 24 timmar meddelar att jag är hemma i Sverige igen.

Min flygresa var alltså inte den trevligaste jag haft och ångesten nådde sin kulmen när jag tog de där avgörande stegen fram till mannen i passkontrollen. Vi valde en man för att det kanske fanns en liiiiite större chans att man skulle kunna charma sig från illegal till legal (jaja, så skjut mig).

När den oerhört trevlige mannen frågade hur länge jag skulle stanna, hur många gånger jag varit här tidigare och allt det där så upprepade jag mantrat ”be cool” i min trasiga hjärna. Lyckan när jag fick tillbaka passet – stämplat och klart – var helt magisk. Jag ville egentligen studsa och ropa ”Yaaay! I’m in!” men insåg att det antagligen skulle betyda någon form av återkallande och så småningom utvisning. Så det gjorde jag inte. Men satan vad glad jag blev. 

Nu är vi på plats och efter en lång och härlig kväll igår är det idag dags för shopping, hockey och en liten gnutta party. 

Peace.

 

 

Möt Chase.
New York nästa!

You Might Also Like

Inga kommentarer

Lämna ett svar