Fult med individualism i svensk ishockey?

Idag publicerades ett blogginlägg på Hockeysverige.se av min skarpe kollega Måns Karlsson. Har ni inte läst den ännu kan nu göra det här. Han resonerar lite kring den unge William Nylander, som redan efter sin första, hela NHL-säsong är en stor stjärna och viktig kugge i sitt Toronto. Han har dessutom gjort starka avtryck i det svenska landslaget under sina första framträdanden under pågående hockey-VM i Köln. Men får han tillräckligt med cred? Måns tycker inte det. Och jag håller med till tusen.

Måns beskriver hur otroligt talangfull William är, och hur han är en av de största namnen på den offensiva stjärnhimlen som Sverige fått fram under 00-talet. Han skriver också hur William ofta nämns i samma mening som orden egoistisk och lat. Han har ett ”osvenskt” sätt att ta sig fram. Jag förstår precis vad Måns menar, jag har själv stött på liknande kommentarer. Och det gör mig så himla trött!

Jag förstår det fina i laganda, att alla är lika mycket värda, laget före jaget och allt det där. Verkligen. Det är grunden i lagidrott. Men när vi får fram talanger som är exceptionellt bra eller utvecklas snabbare än de andra – och dessutom utstrålar en stark tro på sig själv – upplever jag att vi i Sverige är alldeles för snabba med att ”skjuta ner” den personen. William Nylander har en stark tro på sig själv. Han vet vad han är kapabel till. Han är inte heller rädd för att visa det han kan, han tar gärna en chansning för att själv komma till avslut. Och han kommer ofta till just avslut. Framgångsrika sådana. 61 poäng på 81 matcher i grundserien i världens bästa liga avslöjar det. Men ändå kan vi i Sverige inte riktigt unna honom att stå i stjärnglansen. Han är ”för kaxig”. Han måste ”komma ner på jorden”.

Låt oss stanna upp en stund. Är det verkligen så att William Nylander pratar om sin tro, låter självförtroendet genomsyrar hans intervjuer och ger självsäkra – kaxiga – svar? Kan någon ge ett exempel? Med största sannolikhet inte. Han är ju faktiskt rätt försiktig i sina uttalanden, min ytliga analys att döma. Och om det nu bara är hans kroppsspråk och uppsyn som får folk att döma honom som egoistisk, osvensk och självgod, är inte det ganska orättvist och rent ut sagt fel? Eller är det enbart hans sätt att spela hockey på som folk inte kan hantera?

I andra änden av beteendeskalan hittar vi inställningen till Rasmus Dahlin. En talang utan dess like. Hockeykunniga runt hela världen säger att han kan gå hur långt som helst. Och alla älskar honom. Hyllar honom till guds högsta skyar. Med all rätt, ska tilläggas, han är verkligen en strålande ung back. Men han är också extremt ödmjuk, både i ordval och kroppsspråk. I intervju på intervju pratar han om laget, att han bara gör sitt bästa, att han har tur, att han försöker bidra, att det viktiga är inte vem som gör mål. Han vet inte riktigt vad han ska svara på frågor om hans talang, han vill bara ha kul där ute. Med försiktig blick och anonym hållning svarar han på frågorna om sin talang. Det är lite intressant att tänka på hur omvärlden hade tagit emot honom om han, likt William Nylander, hade ett mer självsäkert kroppsspråk. Om Rasmus hade visat hur mycket han tror på sig själv och att han vet om hur bra han är, hade han fått samma hyllningar då? Eller hade han också varit kaxig och egoistisk och inte värd hyllningarna han rent prestationsmässigt förtjänar?

Precis som Måns skriver i sitt inlägg tycker jag vi är alldeles för snabba på att först önska oss fler starka, svenska profiler inom hockeyn och sedan, när de väl träder fram, dissa dem för att de tar för mycket plats. Hur ska vi ha det egentligen?

Jag säger ”keep it up, William!”. Jag gillar att du tror på dig själv och att du axlar den roll som passar dig och din spelstil bäst. Som NHL-entusiast kan jag ibland känna att SHL är blekt och platt och saknar profiler som sticker ut och tar plats. Det behöver inte vara spelarnas fel, utan även vi är media och klubbarna själva är delaktiga i hur mycket plats en person får i hockey-Sverige. Vi har ett fåtal som utmärker sig men spontant känns det som att alla personer som varit utanför den svenska boxen har försvunnit till ligor som tillåter dem att vara sig själva. Det är en fröjd att se William i Maple Leafs-tröjan och det är en fröjd att se honom bära tre kronor på bröstet. Låt oss vårda sällsynta talanger som honom och lyfta fram dem istället för att ifrågasätta dem. Den svenska lagandan och gemenskapen kommer inte att ta skada. Det är jag helt övertygad om.

Vi pratade lite om individualism i hockey (med paralleller till den svenska skolan) i PowerPlay för några månader sedan. Se klippet här nedan. Och kommentera gärna! Håller ni med mig, eller är jag ute och cyklar?

http://www.hockeysverige.se/2017/01/20/powerplay-fult-med-individualism-i-svensk-ishockey-artisterna-blir-misshandlade-och-utpekade/

Detta är inlägg 73 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog