Livet Okategoriserad Personligt

Hur extrem emotionell mottaglighet kan sätta en härlig spinn på en fredagmorgon

4 mars, 2017

Sååå… det tog alltså tre bara tre dagar av #blogg100 innan jag drog över på tiden in på nästa dygn. Men, vafan. Jag har lovat mig själv att inte sätta för stor press på min prestation i detta i år, och att jag halvligger i sängen klockan 00:37 och knappar ihop detta visar ju ändå på rätt mycket engagemang.

Min dag började så himla underligt. Jag gick upp svintidigt för att det skulle komma ett par sotare/ventilationskillar och fixa någonting i mitt badrum. Så klockan 07:15 stod jag redo att släppa in dem och medan de arbetade satt jag i soffan och såg de sista minuterna av Los Angeles – Toronto. Kvicka reaktioner på Quick i den straffläggningen må jag säga! När killarna gick vid 08-snåret började jag lyssna på Ed Sheerans nya album som släpptes idag. Och det är här det underliga sker.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig, men ju äldre jag blir desto mer blödig och känslomässigt lättlurad blir jag. Och jag menar inte att jag gråter lätt till film eller serier, eller att jag gråter när jag råkat ut för något tråkigt. Nej nej. Alltså jag menar att jag gråter när jag hör en historia om någon som råkat ut för något roligt/oväntat/härligt, jag gråter till hockeyartiklar och podcasts. Jag gråter till komediserier, böcker och tidningar. Sportsliga hyllningar och tacktal. Jag tror fasen att jag gråtit till Jeopardy någon gång. Men allra lättast gråter jag till musik.

Så när Ed Sheeran släpper låtar med fraser som ”I need to get in the right mind, and clear myself up. Instead I look in the mirror questioning what I’ve become”, ”I’ve been known to give my all, and lie awake every day. Don’t know how much I can take” och ”‘Cause human beings are destined to radiate or drain. What line do we stand upon, ‘cause from here it looks the same. And only scars remain” förstår ni ju att mitt hjärta kläcks itu lika lätt som Rafikis kokosnöt när Simba ska krönas till kung. När Sheeran dessutom tillägnar en skör och melankolisk ”bit” (som min morfar skulle säga) till sin avlidna farmor bryter jag ju ihop totalt. När jag kommit till den låten i listan sitter jag dessutom på tunnelbanan. Och bryter ihop. Jag kan säga er en sak: att låtsas att man fått någonting i ögat för att ursäkta lite blankhet och möjligtvis en tår i ögonvrån funkar inte när man fulgråter så snoret rinner, mungiporna snuddar vid axlarna och hakan blir sådär rynkig och darrig.

Jag kommer dissekera Eddans nya album, som han döpt till Divide, i ett senare inlägg. Det förtjänar en seriös genomgång och reflektion. Och jag vill poängtera att jag förutom tårar och snor faktiskt blev genuint glad och peppad av albumet också. Hela denna morgonen blev en låg berg- och dalbana. Och vet ni?

Jag gillar den sidan med mig själv. Jag gillar mina känslor. Fan, jag sitter helt ärligt och gråter nu! Men mest för att Ed Sheeran sjunger från mitt Spotify-fönster, om hur han tömmer tekoppar i slasken och torkar tårar efter att hans farmor dött. Jag gillar att gråta till IKEA-reklamen och Pixar-filmer. För jag blir precis lika lycklig och glad åt andra saker. Extrema känslor åt båda håll. Det är svinhäftigt! (Notera det självkänslostärkande konstaterandet att jag faktiskt gillar en sida hos mig själv. Baby steps, men ändå progress!)

Efter jobbet idag träffade jag Thowe och vi gick och tränade tillsammans för första gången någonsin. Helt sjukt att vi inte gjort det tidigare. Eller har vi det? Nu blir jag osäker. Får fråga henne. Hur som helst var det sjukt härligt att kombinera catching up med svett och darriga muskler.

Vi däckade i hennes soffa efteråt och det visade sig att Thowe inte sett Clueless! Så den blev given som kvällsunderhållning. Kan ni fatta att det är 22 år sedan den släpptes? Det betyder att jag är typ 102 år. Sjukt. Denna kulturjuvel till film fick mina tonårsådror att pulsera på nytt. En härlig trip down memory lane. Och Thowe såg direkt charmen med den. Fint ändå.

Vi ser vart denna blogg tar vägen imorgon när jag inte sitter gråtandes, halvsovandes, muskeldarrandes och åldersnojandes och skriver. Hoppas ni haft en härlig fredagkväll.

Tack för att ni läser, ta hand om er!

Detta är inlägg 3 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog

 

Sprid mer kärlek - och börja ta åt dig!
Självkänsla vs. självförtroende


You Might Also Like

5 Kommentarer

  • Reply TE 4 mars, 2017 at 09:19

    Du är härlig, Kajsa!!

    • Reply Kajsa Kalméus 4 mars, 2017 at 15:46

      Tack, snälla du! ”Härlig” är en fin komplimang!

  • Reply La Linda 4 mars, 2017 at 17:22

    Men alltså HALLÅ vad glad jag blir att jag hittade din blogg! Du är ju tokrolig och älskar din transparens och hudlöshet. <3

    • Reply Kajsa Kalméus 4 mars, 2017 at 20:14

      Wow, tack! Vilka fina ord! Roligt att du vill följa! 🙂 <3

  • Reply Recension: Ed Sheeran – Divide | Kajsa Kalméus 4 mars, 2017 at 23:33

    […] jag skrev igår blev jag ju märkbart påverkad och känslomässigt berusad igår när jag lyssnade igenom Ed […]

  • Lämna ett svar