-
Stockholmbound.
(Utsikten från huset jag bodde i när jag bodde i Stockholm. Saknar den något enormt.) Stockholm har blivit lite av en avlägsen bekant man tagit upp kontakten med och helt plötsligt träffar jätteofta. Idag träffade jag henne igen, och vi ska hänga hela resten av veckan. Min kompis Madde ska ha 30-årsfest på lördag och jag ska jobba här uppe några dagar innan det. Tanken var att jag skulle ha åkt upp förra helgen, när en av mina äldsta (och härligaste) vänner Sussi hade 30-årsfest. Jag insåg ganska sent att jag var oundvikligt begränsad när det gäller ekonomi, så jag skulle inte kunna åka upp två helger i rad. Har haft…
-
Jag kommer sakna dig, Stockholm.
Idag var det den förste juni. Första dagen på sommaren. Vädret vittnade om annat, det blåste, regnade och var fett kallt framåt kvällen. Men enligt boken var det sommar. Så de vita byxorna åkte fram, min jacka var för tunn för mitt eget bästa och jag envisades med solglasögonen under tveksamma ljusförhållanden. Vi hade sommarfest med jobbet idag. Tanken var att vi skulle äta en härlig buffé på Josefina på Djurgården, en restaurang med fantastisk potential och ett riktigt drömläge i direkt anslutning till vattnet. Men de hade sjabblat bort vår bokning och vi fick sitta utomhus i snålblåsten. Jag trodde allvarligt talat att jag skulle förfrysa. Och den buffé…
-
Känslan man upplevt många gånger förr – men som ändå knockar luften ur en
Vi vet precis hur det kommer att bli. Vi har varit med om det så många gånger tidigare. Varje år händer samma sak. Våren. Den underbara, livfulla, energigivande, glädjerusiga, värmande våren. Det räcker liksom med att titta ut genom rutan när man vaknar, höra ett specifikt fågelkvitter och se hur vinden vilar i de stilla träden. En sekund tar det. Och så vet man. Därefter är Den där dagen ett enda rus. Man tar en omväg på väg hem från affären, för att man inte vill gå in igen. Man ler fånigt bakom solglasögonen mot människor man möter på trottoaren. Kanske till och med en artig nickning, som en förstärkning…
-
Minneslappar och hopp på Drottninggatan
Imorgon har det gått två veckor sedan det hemska dådet på Drottninggatan. Jag har varit tillbaka på kontoret – som ligger precis där allting hände – sedan i tisdags. Jag trodde det skulle kännas jobbigare, om jag ska vara ärlig. Jag har nog bearbetat under min vecka i Göteborg, pratat mycket med kollegor som var där, och familj som följde allting hemifrån. Och vem är egentligen jag att behöva bearbeta när det finns de som blev drabbade på riktigt. Det är konstigt det där, hur man alltid går till sig själv. Men när det kommer till känslor har man ju ingen annan att gå till. Och jag tyckte inte på…
Du kanske också gillar
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något
Depp.
Spotifylistor – a never ending story.
-
Idag är jag tacksam.
Dimman från i fredags har legat som ett täcke över mitt sinne idag. Mitt hjärta är fortfarande tungt och blöder för de som miste livet igår. Att livet ska gå vidare känns så otroligt svårt. Hur ska familjerna någonsin läka? Jag tänker på dem konstant. Kan inte tygla sorgen. Och idag har inte velat lämna min familjs sida. Jag är tacksam för alla personer som sprider kärlek och värme i Stockholm. Jag är tacksam för alla poliser, vårdpersonal, välgörenhetsorganisationer, medmänniskor och volontärer som jobbat oavbrutet och osjälviskt för att underlätta för andra och göra verkligheten till en uthärdlig plats igen. Jag är tacksam för alla miljoner blommor som symboliskt klär…
Du kanske också gillar
Morgonstund har guld i mun.
Gryning i Stockholm.
Kärlekslunch och nya generationens gymgäris
-
Att hantera ett sönderslitet hjärta
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg. Jag var helt ärligt inte säker på om jag skulle skriva något över huvudtaget. Men min själ ligger i tusentals spillror längst ner i ett djupt, svart hål. Och för att ge mig själv en chans att tejpa ihop den igen testar jag att skriva. Stockholm, du fina stad som jag fått förmånen att kalla hem. Du härliga plats fylld av möjligheter, liv och framtid. Idag blev du sårad. Illa. Idag blev vi alla sårade ända in till benmärgen. Idag testades vår verklighet. Det som händer i min kropp när någonting sådant här händer går knappt att beskriva. Men jag…
-
Sommar i Stockholmsbubblan
Jag inser att jag romantiserat Stockholm med orimliga proportioner sedan jag flyttade hit. Det känns lite vemodigt, jag älskar min hemstad Göteborg och ser fram emot att komma hem. Men jag har också blivit väldigt fäst vid denna stad. På väldigt kort tid. Till er som följer mig och mitt fullproppade Stockholmsflöde, förlåt. Jag vet. Det är instagrambilder, tweets om spännande händelser och snapchats från häftiga platser. Tack för att ni står ut med mig. Och för er som inte vet varför jag är i huvudstaden, och är det minsta nyfikna på att höra om det, tänkte jag nu berätta lite om mina första 20 dagar i Stockholm. Om…
