Idag var det den förste juni. Första dagen på sommaren. Vädret vittnade om annat, det blåste, regnade och var fett kallt framåt kvällen. Men enligt boken var det sommar. Så de vita byxorna åkte fram, min jacka var för tunn för mitt eget bästa och jag envisades med solglasögonen under tveksamma ljusförhållanden. Vi hade sommarfest med jobbet idag. Tanken var att vi skulle äta en härlig buffé på Josefina på Djurgården, en restaurang med fantastisk potential och ett riktigt drömläge i direkt anslutning till vattnet. Men de hade sjabblat bort vår bokning och vi fick sitta utomhus i snålblåsten. Jag trodde allvarligt talat att jag skulle förfrysa. Och den buffé…

Vi vet precis hur det kommer att bli. Vi har varit med om det så många gånger tidigare. Varje år händer samma sak. Våren. Den underbara, livfulla, energigivande, glädjerusiga, värmande våren. Det räcker liksom med att titta ut genom rutan när man vaknar, höra ett specifikt fågelkvitter och se hur vinden vilar i de stilla träden. En sekund tar det. Och så vet man. Därefter är Den där dagen ett enda rus. Man tar en omväg på väg hem från affären, för att man inte vill gå in igen. Man ler fånigt bakom solglasögonen mot människor man möter på trottoaren. Kanske till och med en artig nickning, som en förstärkning…