Jag älskar att fylla år. Inte för själva åldrandet i sig, utan för den ofantligt stora kärleksvåg som sköljer över en från tidig morgon till sena timmar. Jag blir alldeles rörd över hur många som tar sig tid att skriva, ringa, sjunga, gratta och uppskatta. Så himla fint! Min dag började med att jag givetvis sovit dåligt, spänd inför dagen, och jag var grymt trött. Men jag gjorde mig i ordning och begav mig till jobbet. Där blev jag gratulerad av mina kollegor, Micke hade till och med köpt blommor. Gulle! Vid lunch var vi ett gäng som gick och käkade födelsedagslunch. Därefter köpte jag med mig en drömmig chokladtryffeltårta…

Jag älskar verkligen att fylla år. Även efter 29 år är jag lika pirrig att vakna upp på morgonen för min födelsedag. Och då har jag under många av dessa år, precis som imorgon, vaknat upp ensam. Utan grattissång eller frukost på sängen. Pirret finns där ändå. Så himla fint. Jag har legat i sängen i en timme nu, tänkte att jag skulle gå och lägga mig tidigt så att jag inte skulle vara morgontrött. Men vem försöker jag lura. Jag kommer inte kunna sova än på ett tag. Är för spänd. Så jag får kika lite serier, det är ju trots allt mina sista dagar i det destruktiva kvällsseriebeteendet…

En vecka. 7 dagar. Mina sista dagar med en tvåa först i ålderssiffran. Pirrigt! De senaste 4-5 åren har jag legat steget före och i princip sagt att jag är till exempel 25, fastän jag har flera månader kvar som 24-åring. Då har det inte varit speciellt svårt att ställa om hjärnan när födelsedagen väl passerat. Men den här gången har jag inte en enda gång sagt att jag är 30 när ågon frågat. Jag har sagt 29 in i det sista. Och jag är helt övertygad om att jag av ren reflex kommer säga att jag är 29 i några veckor efter den 4:e maj. Trettio ligger så konstigt…